Änka 11 månader

Av Lisbet Olofsson, 12 november 2010 kl 10:30, 22 kommentarer

Idag är det 11 månader sedan det värsta hände mig – min make dog rätt oväntat.

Många har frågat hur man handskas med död och sorg. Man handskas inte med det alls utan man överlever. Så enkelt är det. Man överlever. Jag har lärt mig att inte ta livet för givet, räknar inte med att jag kommer att vara med för alltid. Just därför försöker jag leva livet fullt ut.

Det måste få göra ont att mista någon – den man älskar rycks bort för fort. Det får göra ont – rejält ont för det överspeglar eller mer kompenserar all lycka, allt det roliga man haft tillsammans. Jag vill liksom inte hoppa över det bara för att det gör ont –no way.

Men visst känns det när man fortfarande tar fram två kaffekoppar till morgonkaffet och man inser att det bara behövs en! Det svider och man påminns – brutalt. Det finns alltid med en men smärttopparna slipas mer och mer av.

Livet är en gåva som kan tas ifrån en alldeles för fort. När något jävlas för mig tänker jag att det alltid finns en sak som är värre – att inte få vara med längre i livet. Jag är inte rädd för att dö men jag vill inte utsätta andra för den sorg som jag själv upplevt.

Sedan så hände det bara. Det bara hände, jag hade garden nere och det slog till som ett blixtnedslag. Det mest oväntade och underbara hände.

När jag minst anade det så träffade jag en annan människa, en man med vackra värderingar, enormt stor medmänsklighet, empati, värme och omtanke. En människa med vacker själ och öppet sinne, kravlös, ärlig och varm.

En människa som accepterar att jag fortfarande sörjer, som inte är rädd för att se sorgen plötsligt slå upp i mina ögon och tårfyllas utan minsta anledning. En som bara låter mig vara, som inte backar utan bara håller om tills det sakta fejdar bort, som både förstår och accepterar att det sker.

Tänk att jag fick den stora förmånen att först träffa min man och nu den här mannen – dubbel vinst i livet.

En man som förgyller min tillvaro, som ger mer mening till mitt liv och som får mig att skratta tills jag tappar andan. Som i nästa sekund tar tillbaka allvaret och är öppen för alla sorters funderingar och diskussioner på alla plan. Det som jag aldrig trodde skulle hända, som inte ens jag kunde fantisera om och en ny värld öppnar sig. Jag är så oändligt tacksam över livets alla vändningar och önskar att alla skulle få uppleva detta.

En ny värld med människor, barn, platser och samtalsämnen men jag glömmer inte bort allt stöd som jag fått.

En helt ny värld som passar mig som ska börja lära mig leva ett helt nytt liv.

Och vad andra tycker om det – det bryr mig inte.
Jag är bara så tacksam för livet.