Barn å jag

När jag gick i gymnasiet skrev en kvinna som heter Susanne Ljung att hon valde att inte skaffa barn. Hon blev förmligen lynchad och nöra på förnedrad av både den kvinnliga och den manliga befolkningen.

Jag har genom åren tänkt väldigt mycket på detta eftersom jag själv valt att inte skaffa barn. Detta var väldigt kontroversiellt och för att skydda mig själv så berättade jag aldrig att det var något som jag själv valde.

Alltför många kan inte få barn och av respekt för dem så gick jag inte ut och bara sa att jag vill inte ha barn. Många funderade men frågade inte varför jag inte skaffade mig barn i första hand.

Till de som frågade sa jag bara och gör fortfarande att;
– jag tycker inte om barn!!

Vilket är en sanning med modifikatin,  i vilket sammanhang som jag har  ork att förklara. Upptäcker att det inte går att få folk att förstå heller så det är ännu mer tröttande.

Jag upptäckte fort att det jag tycker, det kan folk acceptera men att säga att jag inte VILL ha barn det provocerar så oerhört.

Jag har fått höra att kvinnan är bara till för att föda barn här på jorden – jo tjena varför har så många kvinnor så svårt för att få barn då? Hur många barn far illa i det svenska samhället t ex. Vem ska ta hand om mig när jag blir gammal – va fasiken jag lever NU varför oroa sig om sånt nu.

I alla fall så har jag på något sätt förlorat mitt rätt till att ha ÅSIKTER OM BARN/BARNUPPFOSTRAN eftersom jag inga har. Det är intressant på många sätt och jag får det slängt i ansiktet direkt jag närmar mig ämnet.

Men en sak avviker jag aldrig ifrån, barn behöver kärlek och uppmärksamhet än att bli överröst med grejor. Barn ska uppskattas för att de är barn och inte för att de utför saker. De ska inte identifiera att deras värde ligger i vad du utför och börja prestera över sin förmåga för att vinna uppskattning och respekt.