Det var i mellanstadiet som jag första gången kände mig missförstådd, nedklämd och maktlös. Det slog till som ett hårt slag i mellangärdet, magen krampade ihop och jag fick en hög spänning i hela kroppen. Det var i den stunden när vi berättade om vad vi hade gjort under helgen. En av mina klasskompisar sa med hög röst: – Det är SANT för min pappa fick åka med i flygplanet. Hon brukar flyga på helgerna! Pappa hade nämligen flygcert och vi var nära på varje helg ute och flög med en liten Cessna.
I högstadiet kom nästa kalldusch. Vår gympalärare ställde sig bredbent framför oss, gick långsamt fram och tillbaka. Stannade framför där vi satt och spände ögonen i mig. Sa med hög röst att hen kört förbi UG kvällen före, att hen inte gillade att hen sett oss utanför RÖKANDES. Blicken borrades in i mina ögon, nedför strupen och ner i magen. Till saken hör att jag aldrig satt min fot på UG.
Missförstådd – lögnare
I båda fallen så mer stjälpte än hjälpte mig min
a protester. Jag blev inte TRODD utan betraktades som lögnare. Dessa två incidenter har färgat mig, min syn på andra och att stå upp för mig själv. Det funkade inte, ju mer jag förklarade desto större lögnare blev jag i de andras ögon. Offerkofftan blir aldrig modern men jag kände mig missförstådd, nedklämd och maktlös. Flera år senare, med mognad och ännu mer självförtroende hamnade jag i en annan tvist. Vid en policyändring på jobbet så uppmanades vi alla. Vid minste misstanke om kränkning eller mobbning av arbetskamrat – anmäl eller berätta detta för närmaste chef.
Först var det mina arbetskamrater som såg vad som hände på avdelningen bredvid. Varför de kom till mig vet jag inte men de bad att jag skulle göra något. Min uppmärksamhet var väckt och jag började uppmärksamma och samla information om vad som hände. Och med min erfarenhet så kände jag att det som nu hände mitt framför ögonen skulle personen i fråga inte orka dra själv. Jag pratade med hen och fick höra versionen ur hens ögon. Det jag sett var inte helt sanning men en hel del var helt oacceptabelt. Med hens tillåtelse gjorde jag precis som vi under policygenomgången – pratade med min närmaste chef. Skrev ned det hela. Chefen frågade två gånger om det var ok att han agerade. – Ja, svarade jag.
Vad som hände senare var helt klart intressant. Det blev reaktion på många håll men jag hade blött och stött och var 100% klar med att det jag gjorde var bra. Reaktionen blev nu inte alls som jag hade kunnat föreställa mig. Det blev jag som råkade mest illa ut. Jag blev kallad till ett möte med metalls fackförbund. Jag gick dit glad i hågen för jag trodde vi skulle diskutera en friskvårdsfråga. Väl inne i rummet förstod jag på minerna att så var inte fallet. De var två representanter och jag var själv. Hade jag hunnit tänka lite till så hade jag naturligtvis kallat in en representant från mitt fack.
Jag blev grillad därinne. Frågor som varför hade jag tagit detta till närmsta chef och vilka befogenheter hade jag som gjort en anmälan. Vad grundade jag mina anklagelser på, varför gick jag inte till dem först till, vet du verkligen vad du har ställt till med! De slutade med en mening som jag burit med mig från dess. – Detta kommer du aldrig att göra om för såhär gör man inte. Jag svarade inte ens på det för jag skulle ha gjort om det redan nästa dag.
Kände mig stark inombords, ännu mer beslutsam och stark. Att kämpa för andra är så mycket lättare än att kämpa för sig själv. Även om jag fick så mycket reprimander i månader efter detta så kände jag att jag hade rätt. Andra kallade mig dumdristig, stursk, ettrig och tjurskallig men jag vet mina värderingar och är trygg i det.
Senaste kommentarerna