Tro inte att ambition saknas

Det är långt till rubrikerna, men nära till verkligheten. Lisbet Olofsson är idrottskonsulent med kontor i bilen eftersom det är stora avstånd i Västerbottens inland. Men tro inte att ambitionen saknas.

Idrottsföreningen har överlevt flera generationer, islossning, in- och utflyttningar, uteblivna jobb, klimatförändring och personliga tragedier. Lisbet Olofsson berättar om en del av idrotten – i Västerbottens inland.

Verkligheten och sanningen ser annorlunda ut för olika föreningar, minst sagt.

Föreningsbesök i Västerbottens inland

Mil efter mil, dubbdäcken river tag i smal vinterväg och skogen omringar mig. De höga barrträden skuggar vägen och skapar isfläckar där inte solen nått ned. Jag greppar mobilen och ser att den är utsugen på ström fast jag inte använt den. Lyckas få på GPS-en och trycker på adressen.

Utför en backe öppnas landskapet och en by uppenbarar sig. På ena sidan tittar jag ner på isbelagd sjö där solens strålar slår i och skapar glitter. Hittar solglasögonen igen och kikar upp på andra sidan. Röda stugor med ladugårdar som står i olika formationer i bergsluttningen.

Jag är på föreningsbesök i Västerbottens inland. Bland fjäll och skogar, det är rena idyllen.

Håller samman byn

GPS-en ger ljudlig information om vilket hus jag ska besöka innan telefonen helt ger upp. Ser att det inte är alltför många hus i byn och det är inte svårt att hitta. Jag kör fast i backen upp till den lilla söta men slitna klubbstugan. Grannen fick gå ut och skjuta på vilket är vanligt varje gång, berättar han.

Idrottsföreningen har överlevt flera generationer, islossning, in- och utflyttningar, uteblivna jobb, klimatförändring och personliga tragedier. Kittet som håller samman byn, navet där alla samlas, idrottsföreningen har en samhällsnytta utöver det ovanliga. 

Idyllen är ytan, under finns det ideella krafter här också, lite resurser, kämpaglöd, förfallen utrustning och viljan att kunna bo kvar, ambitionen att göra något av idrotten.

Idrottens verkliga egenvärde

Kvinnorna sitter runt bordet, representanter från föreningen. Några barn leker i ett hörn och konversationen kommer igång. Vi har alla kläder på för att hålla ute kylan. När alla formaliteter är avklarade får jag förklaring på förklaring.

Idrottsföreningen har inriktning på längdskidor men håller på med allt. Träning två-tre gånger i veckan oavsett ålder eller kön. Alla tycker det är kul, lust och glädje blandas med gemenskap i olika åldrar. Det är verkligen idrottens egenvärde. Utveckling av föreningen sker av sig själv när barnkullar blir äldre, vill prova annat och man hittar lösningar på plats. 

Byn lever genom föreningen – idrottens investeringsvärde ligger i byns överlevnad. Föreningen har olika funktioner och byborna ser till att planer kan genomför. De håller badplatsen ren, röjer och sätter ut bryggan. Ser till att elljusspåret är framkomligt och belysningen fungerar, att fotbollsplanen är i ordning, isrinken spolas och skidspåren körs upp. De hankar sig fram med det lilla de har.

Om farbrorn är krasslig…

Det finns en gammal skoter och spårkalle till skidspåren. Är farbrorn lite krasslig får man vänta till helgen tills männen i byn kommer hem. Byn innehåller runt 50 hushåll och alla är inblandad i föreningen.

De andas idrottsklubben, de är idrottsklubben och med stolthet och stark röst berättar de om alla små som stora byaktiviteter som görs. Idrottsrörelsen står för långt många fler värden för både individen och samhället än vad som är möjligt att mäta och räkna på.

De arbetsföra, läs här männen, försörjer familjen genom att jobba borta må-torsdag på annan ort. De kan även ha två jobb samtidigt och är rätt trötta när de kommer hem. Kvinnorna sköter marktjänst, hushåll och ser till att allt fungerar hemma under veckan.

Borde RF ha tänkt på

Det blir svårt med utbildning för föreningen, att åka från orten kräver en hel del förarbete med barnvakter och restid. Det tar för mycket energi och tid från övriga livet men idrottsföreningen lever och håller samman byn. Alla bidrar med något.

Det är inte läge att prata för mycket utveckling och utbildning för både vilja och kraft finns här redan. Men kostnader och avstånd är akilleshälen. En liten klubb där hela byn ingår har svårt att växa eftersom det är begränsat med antal barn och ungdomar. 

Här får alla vara med, de uppfyller alla krav för vad idrotten vill. Men det premieras inte med de resurser som skulle behövas.

Riksidrottsförbundet borde  se landsbygdens situation med större klarhet när de diskuterar Idrottslyftets framtida inriktning.

Ni hittar mig numera även på Idrottens Affärer och bloggen där.