Jag har funderat på en sak. I veckan så klagade en avlägsen bekant över att det fanns barn som kallar sin mamma och pappa vid förnamn istället för mamma och pappa.

Jag är mer förvånad över varför man inte lär barnen föräldrarnas namn – nu 2012. Varför kan man inte det? Är det något slags kick föräldrar får av att bli kallade mamma och pappa.
 
Jag tycker mer det är jobbigt att hålla rätt på alla så
namn skulle funka bra för mig. Slipper man göra
bort sig också och kalla mormor för farmor etc.

Gissar på att många inte ens funderat över det.

Nu mera rock

Ibland är det bra att träffa folk som vänder på begreppen.
– Du har vänt mitt täcke fel väg. Öppningen är ju vid näsan
– Gör alltid så, slipper att täcket åker ur påslakanet när jag sover

Vet inte riktigt om det är meningen att man ska vara lycklig hela tiden. Det finns något fint med att nästan jämt vara tillfreds med det mesta däremot. Så är det för mig i alla fall. Lyckan kommer ju mest hela tiden då man inte riktigt tänkt sig.

Det gillar jag!

Jag tror inte det endast handlar om att kraven på det vi kallar lycka ökar; snarare att kraven i sig skiftar – från en dag till en annan, från en månad till en annan, från år till år etc. Vissa dagar känner man en oändlig lycka över de där små tingen som andra dagar glider en förbi, ouppmärksammade. Det är viktigt att vara nöjd också, tillfreds – man behöver inte ha ett ständigt lyckorus som aura; tror man att det är ett normaltillstånd så kommer nog besvikelsen inom kort.

Klart det det regnar lite i allas trädgård då och då.
Skillnaden är att vissa människor förmår utgå från att livet är gott.