Jag har stora funderingar angående polisens tänk.
Erkänner hudlöst att jag saknar utbildning och kunnande men
fundera det får jag.

En bekant till mig blev stoppad i Umeå.
De ville söka igenom hans bil – de tog mobiltelefon ifrån
honom så han inte kunde meddela sig.

Efter fick han veta att de plockar ibland in alla som
har en äldre bil, har hoodietröja, är tatuerad och ser
lite lömsk ut!

Hemma satt frun med ett sjukt barn och undrade vart han hade atgit vägen?

I Robertsfors har vi en polis som tydligen har dessa gener också.
Har själv inte träffat på eller vet namnet på. Han har också gett sig fasiken på att få ordning i vårt lilla samhälle med det har visat sig ha den andra effekten.
Det liksom blir så FEL och slår tillbaka, nästan så att det skapas ett förnedarande skimmer över kåren, överseende och ironiskt.
Att jaga bilar, förfölja de som ser skumma ut etc är liksom inte läga här på något sätt.

Jag säger inget om att stoppa folk, se lite hotfulla ut, andas lite aktoritärt och bestämmande och ge folk en reprimand i att nästa gång blir det BÖTER.

Skrämmsel funkar för oss smågangsters som
ställer till det. Att bötfälla för trasigt ljus är lite too much.

Att ta risker är att framkalla rädsla. Men att ta risker är att verkligen vara levande. Jag känner starkt att vi är mest levande när vi tar risker, när vi är djärva och vågar utforska de okända områdena i våra liv.

När du ber någon om något som du aldrig tidigare har bett om och hjärtat börjar slå fortare, när du vill säga något till någon men blotta tanken ger dig fjärilar i magen; det är då du är verkligen är levande.

När du gör något som du aldrig gjort förut men faktiskt genomfor det för att du innerst inne vet att det kommer att göra ditt liv rikare och bättre – då är man verkligen levande.