Kategori: Idrottskonsulent

Plötsligt blir det grodfotboll

Av , , Bli först att kommentera 1

Det här är inte enligt mallen. Ena stunden har barnen fullt upp med att jaga fotbollen, nästa stund springer alla till diket för att kolla yngel. Men, just det är kanske idrott av i dag.

Ungdomsidrott på rätt villkor, dvs när barnen själva bestämmer, det sker när det blir grodfotboll. Foto: TT

 

Ett spontanbesök i vildmarkens utpost resulterade i en halvblöt upplevelse.

Planen är ändå någorlunda torr med bara små inslag av lera. Pölar som uppmanar till att hoppa i för att öka spänningen. Vid ena sidan ligger lite snö kvar även om kristallerna är stora av solens gnetande på dem. På andra sidan finns ett smalt lång dike som säkert stoppar en hel del bollar på flykt. Sittbänkarna lutar lätt utåt och behöver både uppstagning och bli målade.

Plötsligt bryr sig ingen om bollen

Över planen rör sig olika grupper med barn efter fotbollen som tar sina egna vägar vid möte av större grus. Barnen ler med hela ansiktet och springer allt vad de kan tvärsöver planen. Fram och tillbaka och ibland över till den andra gruppen som plötsligt tappar intresse för sin egen boll och jagar deras. Det är glädje, skratt och energi som får oss vuxna att sucka högt.

En boll rullar ned i diket och ett förtjust skrik kallar dit alla ungar från plan. Tränaren suckar högljutt och utbrister ”grodfotboll” med ett stort leende. För en oinvigd kan det bli väldigt märkligt men har man någon gång försökt att fånga uppmärksamheten från ett barn som hittar groddyngel så förstår man. 

Fotbollstränandet får ett abrupt slut och barnen skingrar sig efter ett tag när groddynglen blivit synade och petade på.

På deras vis

Det finns de som anser att detta inte är någon vettig fotbollsträning. En bra fotbollsträning skingrar inte klungan som jagar bollen. En bra fotbollstränare ser till att riktig fotboll spelas med backar och anfallare.

Men hur utvecklande är det för ett gäng 9-åringar att bara finnas med i laguppställningen och knappt vara på planen, kanske bara röra bollen tre gånger.

Hur kul, stimulerande och lärande är det när de vill jaga bollar, springa, skratta tillsammans med andra? Och även få en tillsägelse när sinnet och frustrationen rinner över och det går lite över styr. Till och med springa över varandra, få skrubbsår och tröstande ord av både kompisar, tränare och föräldern utanför plan.

Allas rätt till idrottande

Det här gäller all idrott inte bara fotboll som jag här tog i exemplet eftersom många kan relatera till den. Enkel att utöva med endast en boll som styr leken. Jag vill tydliggöra att jag tar upp ämnet sund barnidrott, väl medveten om att det finns fler föreningar som det fungerar i än som det inte fungerar i.

Sund barnidrott, idrott på barns villkor, allas rätt till idrottande, ord och meningar som alltför många gånger har blivit benämningar på ett önskat läge men som många inte riktigt har greppat.

Ibland, eller för ofta, kan idrottandet bli för allvarligt, för styrt och för kontrollerande i för tidig ålder.

Hur länge ett barn kan behålla fokus…

Vem styr det? Är det föräldrar som vill att deras barn verkligen ska bli eller få det som de själva aldrig åstakom eller fick. Eller är det ambitiösa ledare som vill skapa en bra grund för den idrott som föreningen har.  Är det ett specialförbund som trycker på att idrotten ska se ut på ett visst sätt för att få den status som sig bör eller är det själva föreningen.

Jag är säker på att ingen vill skapa en osund barnidrott och jag är övertygad om att med rätt kunskap och bildning så blir det på barnens villkor. Vi är alltför många som kan regler och strategier för själva idrotten. Kanske inte hur bred träffplankan i längdhopp är, hur långt avstånd till tavlan i bågskyttet det ska vara och hur snabb signalen från hjärnan till foten går vid en start i motocross, men, ja, ni förstår.

Men hur många av oss har samma kunskap i hur länge ett barn i förpubertet kan hålla sitt fokus på målet. Att det kan vara smart att byta moment ofta för att hålla upp intresset, att leken blir det centrala och hur man kan ”leka idrotten”. Hur vi lägger upp träningen så alla kan vara med. Hur tränaren måste styra vissa moment så ingen blir bortglömd, inte blir vald sist eller inte alls i vissa sammanhang. 

Alla får maximal bollkontakt, minskar väntetiden på sin tur i bowling och har rent ut sagt mastodantmegasuperkul på träningen och vill återkomma nästa gång och nästa gång.

Efter utbildning kommer bildning

Jag tror som jag sa på bildning inte bara utbildning.  Det är bra där man konsumerar och tar in all fakta som redan finns men för mig räcker det inte. Hur många av oss har inte varit på konferens och kommit hem sprudlande och energirik och möts av både motsträviga surdegar till ”vi har alltid gjort så här och det har funkat” mentalitet. 

Efter en utbildning bör det finnas en bildning där man jobbar igenom frågan. Stöter och blöter dem, kritiskt granskar, tappar fokus, spårar ur för att återkomma till ursprunget, bli berörd på olika sätt, kan med känslan förstå, vränga runt formuleringar till att efter någon vecka, några månader har förankrat budskapet i kroppen med både känsla och förstånd.

Bland och med ledare, bland och med föräldrar.

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på Idrottens Affärer och bloggen där.

Tro inte att ambition saknas

Av , , Bli först att kommentera 1

Det är långt till rubrikerna, men nära till verkligheten. Lisbet Olofsson är idrottskonsulent med kontor i bilen eftersom det är stora avstånd i Västerbottens inland. Men tro inte att ambitionen saknas.

Idrottsföreningen har överlevt flera generationer, islossning, in- och utflyttningar, uteblivna jobb, klimatförändring och personliga tragedier. Lisbet Olofsson berättar om en del av idrotten – i Västerbottens inland.

 

Verkligheten och sanningen ser annorlunda ut för olika föreningar, minst sagt.

Föreningsbesök i Västerbottens inland

Mil efter mil, dubbdäcken river tag i smal vinterväg och skogen omringar mig. De höga barrträden skuggar vägen och skapar isfläckar där inte solen nått ned. Jag greppar mobilen och ser att den är utsugen på ström fast jag inte använt den. Lyckas få på GPS-en och trycker på adressen.

Utför en backe öppnas landskapet och en by uppenbarar sig. På ena sidan tittar jag ner på isbelagd sjö där solens strålar slår i och skapar glitter. Hittar solglasögonen igen och kikar upp på andra sidan. Röda stugor med ladugårdar som står i olika formationer i bergsluttningen.

Jag är på föreningsbesök i Västerbottens inland. Bland fjäll och skogar, det är rena idyllen.

Håller samman byn

GPS-en ger ljudlig information om vilket hus jag ska besöka innan telefonen helt ger upp. Ser att det inte är alltför många hus i byn och det är inte svårt att hitta. Jag kör fast i backen upp till den lilla söta men slitna klubbstugan. Grannen fick gå ut och skjuta på vilket är vanligt varje gång, berättar han.

Idrottsföreningen har överlevt flera generationer, islossning, in- och utflyttningar, uteblivna jobb, klimatförändring och personliga tragedier. Kittet som håller samman byn, navet där alla samlas, idrottsföreningen har en samhällsnytta utöver det ovanliga. 

Idyllen är ytan, under finns det ideella krafter här också, lite resurser, kämpaglöd, förfallen utrustning och viljan att kunna bo kvar, ambitionen att göra något av idrotten.

Idrottens verkliga egenvärde

Kvinnorna sitter runt bordet, representanter från föreningen. Några barn leker i ett hörn och konversationen kommer igång. Vi har alla kläder på för att hålla ute kylan. När alla formaliteter är avklarade får jag förklaring på förklaring.

Idrottsföreningen har inriktning på längdskidor men håller på med allt. Träning två-tre gånger i veckan oavsett ålder eller kön. Alla tycker det är kul, lust och glädje blandas med gemenskap i olika åldrar. Det är verkligen idrottens egenvärde. Utveckling av föreningen sker av sig själv när barnkullar blir äldre, vill prova annat och man hittar lösningar på plats. 

Byn lever genom föreningen – idrottens investeringsvärde ligger i byns överlevnad. Föreningen har olika funktioner och byborna ser till att planer kan genomför. De håller badplatsen ren, röjer och sätter ut bryggan. Ser till att elljusspåret är framkomligt och belysningen fungerar, att fotbollsplanen är i ordning, isrinken spolas och skidspåren körs upp. De hankar sig fram med det lilla de har.

Om farbrorn är krasslig…

Det finns en gammal skoter och spårkalle till skidspåren. Är farbrorn lite krasslig får man vänta till helgen tills männen i byn kommer hem. Byn innehåller runt 50 hushåll och alla är inblandad i föreningen.

De andas idrottsklubben, de är idrottsklubben och med stolthet och stark röst berättar de om alla små som stora byaktiviteter som görs. Idrottsrörelsen står för långt många fler värden för både individen och samhället än vad som är möjligt att mäta och räkna på.

De arbetsföra, läs här männen, försörjer familjen genom att jobba borta må-torsdag på annan ort. De kan även ha två jobb samtidigt och är rätt trötta när de kommer hem. Kvinnorna sköter marktjänst, hushåll och ser till att allt fungerar hemma under veckan.

Borde RF ha tänkt på

Det blir svårt med utbildning för föreningen, att åka från orten kräver en hel del förarbete med barnvakter och restid. Det tar för mycket energi och tid från övriga livet men idrottsföreningen lever och håller samman byn. Alla bidrar med något.

Det är inte läge att prata för mycket utveckling och utbildning för både vilja och kraft finns här redan. Men kostnader och avstånd är akilleshälen. En liten klubb där hela byn ingår har svårt att växa eftersom det är begränsat med antal barn och ungdomar. 

Här får alla vara med, de uppfyller alla krav för vad idrotten vill. Men det premieras inte med de resurser som skulle behövas.

Riksidrottsförbundet borde  se landsbygdens situation med större klarhet när de diskuterar Idrottslyftets framtida inriktning.

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på Idrottens Affärer och bloggen där.

Trött snökanonsförare

Av , , 2 kommentarer 6

En ståtlig portal med texten ”I Tages spår”. Tage Näslund 83 år, är en av alla
dessa
vardagshjältar inom idrotten. Nu har han gjort sitt.

Solnedgång över sjön i Vilhelmina. Nu tycker Tage Näslund att han har gjort sitt.
Fyllda 83 år slutar han och någon annan får ta över jobbet med skidspåren.
Foto: Johan Gunséus /

 

Det blåser i Bergbackatjärn. Det glittrar i toppen på småvågorna och ackompanjeras
av fåglarnas varningsläte om att en människa närmar sig. Den rejält timrade stugan
är lika med ordning, reda och ett välkomnande som känns bra.

Att det finns spår

Skidstadium står det på stugan och jag ler lite. Jag slog upp Enirokartan och skrev in
Vilhelmina Skidstadium men tyckte inte att något stämde när jag insåg att det var
Moras skidstadium jag fick upp. Enklast var att följa och lita på anvisningarna (skyltar)
efter vägen.

Bredvid stugan finns en ståtlig portal med texten ”I Tages spår”. Tage Näslund 83 år,
är en av alla dessa vardagshjältar inom idrotten. I våras blev hyllningsskylten klar till
Tage som nu slutar efter många år (18) som ansvarig för elljusspåren i Vilhelmina.

Han har sett till att alla som åker skidor, från små till vuxna, motionärer liksom elitsatsande
ungdomar alltid har tillgång till otroligt fina skidspår, det finns alltid spår dag som kväll, vilket
även ger skolorna möjlighet att erbjuda sina elever skidåkning.

”Man dör inte av arbete”

”Se på citatet Man dör inte av arbete, man dör nog hellre av leda och olust”, säger
Tage Näslund och skrockar.

Det finns ofta doldisar, de som brinner och som jobbar ideelt som aldrig får någon större
bekräftelse eller erkännande för sina insatser. 

Här i Tages fall så finns det tredjeparthjältar. De som inte sitter i styrelsen, inte är ledare
eller är aktiva utan hjälper till i det fördolda.  I mina föreningar kan det vara någon som
bakar bullar till avslutningen, knyter skridskor första halvtimmen på träningen, ser till att
elden brinner för att alla ska hålla värmen, samlar ihop kvarterets ungar och skjutsar dem
till träningen till de som håller slyn borta från löparspår och spikar ihop tillfällig utrustning.

Det är alltför sällan som de får ett reportage på sportsidorna. De som jobbar i det fördolda
som får bekräftelsen i barns glittrande och tacksamma ögon. Som ser till att tävlingen blir
en kopia av en riktig för att ge alla samma förutsättningar.

En typisk snökanonskörare

Tänker på föräldrar och ledare som brinner för sporten så mycket att de är uppe på
nätterna och kör snökanoner och pistmaskiner så båda vuxna som barn kan åka skidor
både utför som plattmark.

Så när du ser en kollega med röda ögon, halvsnorig och med håret på enda så kan det vara
en nattlig snökanonskörare och inte en nattsuddare.

Själv har jag varit engagerad inom motorsporten och som tävlingsledare. Ibland har jag funderat
över varför det är resultatet av de tävlande som är mest intressant när sanningen är att de inte
ens kan beträda banan utan ett väl utfört arrangemang. Men krasst så blir det ingen tävling utan
de tävlande heller så det går hand i hand.

För att arrangera en tävling så krävs det folk, funktionärer med olika utbildningar och licenser
även de som kan sköta inträden och parkering. Ambulans eller bårbil, vattenbilar, bärgningsfordon
samt förare till dessa. Chefsfunktionärer som domare, depå, teknisk, postering, banchef och
tävlingssekreteriat. Speaker, miljöansvarig, matansvarig för funktionärerna och en massa andra
som jobbar under dem. Ja, runt 100 funktionärer går det åt till en tävling.

Med eller utan bekräftelse

När man står där som tävlingsledare den aktuella dagen så är det jobbet rätt enkelt om
man jämför med jobbet innan. Hur många av dessa 100 funktionärer får bekräftelse,
uppmärksamhet och ett tack för en bra tävling. De lägger ned tid, engagemang och
brinner för det. 

Som att få hjälpa en förare ur en rullad bil, sedan att få den på hjul kan bemötas av en argsint
person helst om domaren ger honom en svart flagg för osportsligt körning. Tack är inte det ord
man får höra i det läget.

Men ändå så finns vi där, tävling efter tävling, år efter år för vi brinner för sporten –
100 vardagshjältar
som sällan uppskattas.

Där och då, platsen eller sporten, det spelar mindre roll, vi är där.

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på HälsoZam och bloggen där.