Jo, jag inser det direkt den här gången. I det här ämnet finns det verkligen många personer som är för att man ska ställa upp. Men, och de finns också, ett antal som som inte är beredda att göra det så slaviskt.

Du som brinner för idrott, barnens idrott och bara lever för det, dig kommer jag att reta upp om du fortsätter att läsa.

Referade via älgjaktsradion

Pappa satt ute vid kon som skulle kalva. Vi barn fick referera genom älgjakts(com)radion, händelser och målen som gjordes på TV-pucken. Jag och brorsan, tillsammans med grannpojkarna spelade sedan hockey med hopspikade hockeyklubbor. Jag var målvakt, fick en klubba där själva bladet täckte enda upp till knäna och som mål använde vi hässjastolpar som stacks ned i snön. 

På landsvägen med storebrors hockeyrör övade jag konståkning. Jag var isprinsessan med vinröd dräkt och volang. I verkligheten hade jag michelingubbsliknande täckjacka och täckbyxor. När skridskon skar igenom isen och nådde asfalten åkte jag på näsan och verkligheten slog upp hakan.

Min storasyster kastade slungboll och invigde mig i hur man bäst fick ”schwung” på gummibollen med rem. Farmor blev en aning förgrymmad när jag nära krossade fönstret på bagarstugan. Detta blev min inkörsport för att hamna inom friidrotten och kastgrenarna.

Faktiskt, han skjutsade mig inte

Jag fick en moped och kunde ta mig sju km till träningen in till byn när det blev sommarlov. Att pappa skulle skjutsa mig var uteslutet. Han var ensamstående, jobbade heltid och hade lantbruk. Det var mjölkning, vårbruk, hö som skulle in, kossorna in och ut i ladugård och den evigt trilskande traktorn som gick före.

Det är först nu i vuxenålder som jag reflekterat över det – att min pappa inte skjutsade mig alls till varken träning eller tävling. 

Systersonen blev så inspirerad av friidrotts-VM att han tillsammans med kompisarna byggde en höjdhoppsställning. Allt slutade med en bruten arm för andra gången samma sommar. Han är numera friklättrare.

Brorssonen körde händerna långt ned i byxorna och stod som staty vid fotboll- som handbollsträning. Åkte plikttroget längdskidor på skolan iklädd jeans och jeansjacka och fick pris för sitt deltagande. Men sken som solen när han fick skruva ihop epatraktorn, lacka den och köra folkrace vid 16 års ålder.

Då ser vi snett på dem

Många gånger är förebilderna något helt annat när det gäller inkörningsport till idrott och idag så känns det som om vi har lätt att glömma bort det. Du som brinner för idrott, barnens idrott och bara lever för det. Dig kommer jag att reta upp rejält om du fortsätter att läsa, så jag höjer ett varningens finger.

Många har svårt att förstå de som är helt utan intresse för idrott. Vi tar för givet att alla, åtminstone de flesta, brinner för idrott, barnens idrott och bara lever för det. 

När föräldrar inte ställer upp för barnen och idrotten ser vi snett på dem. De blir dåliga föräldrar och min undran är, när uppstod detta skifte, där barnen styr vad föräldrarna ska göra på sin fritid eller semester, där barnen går före föräldrarnas välmående, ekonomi och vuxenliv?

När alla inte är som alla andra…

Dina egna intressen då…

Hur många känner sig redan lätt vidbrända? Hur många får just ekonomin att gå ihop?

Tiden går åt utöver jobbet, husets underhåll och svärföräldrar, till att skjutsa runt barnen på olika aktiviteter, lösa vardagen med middag och läxläsning. 

Det är inte alltid så kul.

Till slut står du där bredvid barnen med huvudvärk, svagt rosade kinder och stirrar tomt ut på små mörka figurer som svävar runt på en större yta. Med en molande värk i magen, trötthet ända in i märgen börjar du fundera över vad du gör där….

Att se barnen utvecklas, skratta och må bra sporrar dig som förälder men dina egna intressen, jakt och fiske, frimärkssamlingen, opera eller vad det må vara, det hinns inte längre med. Barnen går före, barnens intressen styr även vuxenlivet.

Första gången jag uppmärksammade ”märket” hade trädens löv försvunnit, snön hade fallit några gånger och jag trodde inte riktigt mina ögon. Jag stannade inte utan tänkte att jag bör komma ihåg det nästa gång jag passerar.

Den vandrade vålnadens märke

Så jag ska nu berätta något unikt just för dig, något som du kanske tvivlar på, liksom jag men jag har ju bevis.

Du tror kanske att Fantomen endast finns i det fiktiva afrikanska landet Bengali, att den vandrande vålnaden inte har lämnat det varma klimatet, brottsligheten och Devil, hans bengaliska bergsvarg. Men jag ser beviset, märket som han lämnat så att alla vi trafikanter håller ned farten och är snälla mot varandra i trafiken.

Jag befinner mig i fantomenland och jag känner mig trygg vid vålnadens mark och skog! Djungelordspråket ekar inom mig: ”Du hittar aldrig Fantomen – han hittar dig”.

Det är inte alls omöjligt

Dagens ämne ligger på ”det omöjliga” att hitta nya styrelsemedlemmar, ledare och aktiva. 

Det är den enskilt största frågan inom idrotten. Alltför många föreningar tar upp rekryteringen som en ibland helt omöjlig uppgift. Det lyfts i olika sammanhang och många är bekymrade. 

När jag ställer följdfrågan om vad föreningen aktivt har gjort för att hitta nya möts jag av tystnad. Jag följer upp min egen fråga med att påstå att man tar för givet att andra inte vill bli rekryterad, därav frågar man inte. Jag kommer automatiskt också att fråga om föreningen har en rekryteringsplan och var man försöker hitta människor som vill engagera sig.

Något att fundera över är olika utmaningar som en ung ledare, kvinnlig- eller manlig, företagare eller en pensionär kan få i föreningen. Och utifrån det göra en rekryteringsplan.

Fler engagerar sig, faktiskt

Idag engagerar sig faktiskt fler än förr men vi märker inte det. För dagens eldsjälar ser annorlunda ut idag. Vi har fyllt dagarna till bristningsgränsen, men dessutom flyttar vi mer och engagerar oss i kortare perioder. Just det korta engagemanget gör att föreningars medlemmar byts ut fortare än förr. Det krävs en valberedning som hela tiden är på tå och ser möjligheter hos människor i närheten. 

Eftersom vi lever mellan två olika världar, det gamla sättet att driva en förening och det nya, framtidens förening så krävs det att vi tillgodoser båda sidorna. Att det skapas förståelse mellan de äldre i föreningen och de nya.

Vad jag menar med de äldre är de som suttit länge i styrelsen och som inte vill och inte tror sig kunna stiga ned för att lämna plats för någon annan. De har varit med länge, sett olika projekt födas och dödas, det som inte fungerat mot det som fungerade. Då.

Gör en platsannons

Det är smart att göra en ”platsannons”. Berätta vad posten innebär, vilka moment ska utföras, vilka befogenheter har man. För mig är det viktigt att lyfta det positiva. ”Gillar du att påverka och ge valmöjligheter. Vill du verka i en miljö som ger personlig utveckling och ger dig utmaningar att genomföra så det blir skillnad. Vill du vara en del i något större som verkligen ger mening till uppdraget. Då behöver vi dig!”

Nästa steg är vad finns idag som hjälper till att underlätta för detta jobb. Exempelvis en erfaren kanslist och det ekonomiska systemet som gör det mycket smidigare för en ny kassör.

Hur länge är uppdraget? I första hand och om önskemål finns en längre tid enligt överenskommelse.

Ja, vem kan motstå en sådan delikat, spännande, utmanande och utvecklande utmaning?

Jag föreslår ett slags mentor-, lärling eller faddersystem. Funktionen är enkel, alla posterna får en lärling som går parallellt och lär sig hur t ex ordförandeposten är. Efter en viss bestämd tid så byter man plats och man upprättar ett kontrakt. Det innebär att den som lärt upp aldrig får lägga sig i den andres jobb om inte hen frågar. Detta innebär att kunskapen behålls inom föreningen, att den första ordföranden inte försvinner ur föreningen utan finns med som vice under en tid och sedan kanske stiger ned som ledamot, leder en annan arbetsgrupp etc.

Ni där ute, börja med att göra en rekryteringsplan – och tro att Fantomen finns. 

Jag kör in under viadukten och passerar gränsen till Lapplands Sydport. Samhället ser frånvarande ut och på ena sidan finns banderoller och plakat kvar efter ockupationen av sjukstugan. När jag passerar det lilla ansedda cafeét som serverar nybakt och sjön där pimpelfiskare syns vintertid öppnar sig ett sjudande liv.

Integration är vardag för alla

Ordförande vinkar glatt till mig innan bilen stannar av och öppnar glatt bildörren.

”Kom med mig, de andra är därinne”. Det slår mig igen att jag får förmånen att träffa en förening som bygger på demokrati. Vilket innebär att när jag kommer så inbjuds alla i föreningen att träffa mig. Föreningen är populär, ordet integration är en benämning som andra pratar om men inom klubben tänker man inte på det längre.

Det har inte alltid varit så utan ordföranden berättar att det har varit en försiktig men utpekad väg att försöka fånga upp gymnasieelevernas intresse för en vettig fritid. I början försökte han bjuda in ungdomar via de olika boenden som finns här. Eftersom han är lärare på skolan blev kontakten med de ungdomarna mer naturlig. Jag slås av hans inre driv, hans empati, värme för ungdomarna och hans vilja att se dem växa.

Medlemmar från hela landet

Det finns två olika inriktningar, ena gänget vill idrotta, vara tillsammans och ha kul. Den andra vill satsa mer på fotboll och spela seriespel. En underklubb bildas i Umeå (21 mil) eftersom flertalet av spelarna går på universitet. Allt för att fånga fler på campus. Föreningens största utgift är resor när få har bil och därför funderar man på att lägga seriespelet i Umeåklubben och den övriga verksamheten i Dorotea BK.

Klubbens rykte sprider sig i vinden och de får medlemsförfrågningar från hela landet.

Det finns stora utmaningar, spännande och stora utvecklingsmöjligheter för idrotten att inkludera de som inte upptäckt idrottens möjligheter.

 Idrotten en samhällsmotor

Jag tänker på inkludering av ensamkommande barn, kvotflyktingar och andra som kommer till Sverige. Här finns starka strukturer, migrationsverket, kommuntjänstemän, olika boenden, boendehandledare till civil samhället.

Det finns kunskap av alla de slag som vi samlat på oss av allt som är provat. Jag har den stora förmånen att röra mig i mindre kommuner och får inbjudan till andra nätverk än idrottens. I dessa nätverk märker man att idrotten inte har varit en naturlig part i integrering.

Vad de berörda missar är den samhällsmotor som idrotten står för och vilka oändliga möjligheter den erbjuder. Men då bör också idrotten inkluderas i integrationen innan det landar på kommuners bord. Det skapar gnissel i maskineriet, gnissel mellan 1.kommunens tjänstemän och idrotten, mellan 2. boendehandledare och idrotten och 3. föreningar och idrotten. 

Mycket annorlunda

Eftersom idrotten inte är en naturlig part i integration så blir vägen lång till att få till ett samarbete. I första hand går språkundervisning, skola, läxor och vårt lands kultur. Från att boka tid i tvättstugan till att låta kundvagnar stanna vid affären. Sedan kommer fritiden rätt långt ned på listan.

På boendet skapas en meningsfull fritid och att ”sparka boll” tillhör en av aktiviteterna. Lätt att förstå sig på, tröttar ut spelarna både fysiskt och psykiskt och tillför en ny aktivitet att prata om. Intresset växer och en tanke om ett seriespel vaknar till liv. Seriespelet anordnas och gänget spelar mot andra boenden i länet. Ja, det är bra men varför integreras inte spelarna i ortens förening där de får så mycket mer än att ”bara spark boll”?

Föreningen får i knät som en stor present, uppdraget att erbjuda sina aktiviteter för denna grupp människor. Presenten kan i deras fall väcka panik, rädsla och maktlöshet.

För det första kommer en stor grupp människor som de inte träffat på förr, pratar högt på ett annat språk, har svårigheter att göra sig förstådd, har ingen utrustning och eftersom de är så många upplevs de skrämmande. Inte bara för ledare men även för de aktiva. Medlemmarna känner sig osäkra och vet inte hur de ska bete sig och börjar droppa av. Helst när olika nationaliteter ska lära sig spelregler och när de sinsemellan inte förstår och ledaren ska stoppa det hela med ett till språk.

Men svenskarna då?

Föreningen frågar kommunen hur medlemsavgiften i föreningen ska lösas och får till svar att om föreningen är mån om att få fler medlemmar kan de ”bjuda” på medlemskapet. Frågan tillbaka blir naturlig – ska svenska familjer med dålig ekonomi få gratis medlemskap också? Och var drar man gränsen?

Det är ingen enkel fråga för någon av parterna och alla vill så väl. Ibland kan det kännas som om man skickar över allt ansvar på nästa part i ledet och sedan helt släpper det.

Tänk vilken samhällsmotor idrotten kan bli om den får vara med hela vägen och samverka för att hitta bra lösningar och utvecklingsmöjligheter.