Ikväll går programmet "Himlen kan vänta" – 1 år senare.

Jag ser fram emot att se hur det har gått för alla de medverkande.Vet att Helena dog i sista avsnittet av sin hjärntumör. Så det ska bli med blandade känslor att se hur det gått för de andra.

När folk försvinner är det deras brister, de små egenheterna man minns och vill bevara. Det man själv bara vet om honom/henne och man hatar när minnet bleknar, rundas av och uddarna försvinner. Man märker att man inte minns blänket, glittret i hans ögon, omtanken som ligger som en varm filt omkring en och hans doft. Det fejdar sakta och säkert bort hur mycket man än försöker framkalla det hela.

Mia Skäringer sa i sitt sommarprogram (minns inte vilket år) att det värsta var att hon inte minns hur hennes pappa doftade. Har tänkt en hel på det att jag har ett dåligt doftminne av min make. Han doftade sjukhus, den där tråkiga skarpa doften av deinfektionsmedel och väldigt anonymt.

Så då brukar jag ta på mig hans jacka och dra in den svaga doften som finns kvar och det ger mig ett inre lugn. Han finns hos mig. Hans jacka, halsduk och keps hänger i hallen för att påminna mig och att jag haft förmånen att få dela livet med världens mest underbara man.

Hanäbäst