Den 10 december 2009 gifte jag mig och sa med darrig röst "…. vara dig trogen tills döden skiljer oss åt." Den 12 december 00.30 skiljde döden oss åt och jag blev på något sätt tragikomisk änka efter kort tid.

Ca en månad tidigare blev "min man" och även min vän Susannas Leif sjuk och när vi ställde till med gravöl i lekstugarn var Leif förkrossad över att han levde och blev friskförklarad.

Idag är det Leifs begravning och det skär i hjärtat, en stor hand kramar om min magsäck, trycker upp spänningar genom luftstrupen och halsen. Jag går igenom allt igen men ur ett annat perspektiv – flaschbacks som inte gör lika ont längre, inte är lika smärtsamma med de finns där.

Väntan på det sista andetaget, när smärtan ska lämna den människan som jag tänkte dela hela livet med. Sedan när hjärtat slutat slå, när livet runnit ut under sängen och allt blir så stilla. Då börjar den inre striden och en annan sorts sorg – skönt för honom att han inte behöver vara sjuk och ha ont mer (ja jag önskade livet ur honom)  med känslan av en stor bedövande tomhet och sorg.
Man blir plötsligt en halvmänniska – min ena halva är borta och det tar tid att bli en hel människa igen. Men det går – jag är ett levande bevis på det.

Mod är inte alltid något som ryter högljutt.
Ibland är mod den stilla rösten som vid dagens slut säger;
I morgon ska jag försöka igen.
                                        Mary Anne Radmacher

SMS till himlen
Du fick Leif också – drick whisky och "catch up time".
Alla bilarna är på rull men Wildcaten fick gå – precis som vi sa. Fan ta dig som inte berättade vart du lagt bankfacksnyckeln och vilken olja som Rivieran skulle ha.Saknar dig – önskar du kunde ge mig en "hint" om att jag sköter det hyffsat. Lek nu mycket med Molly och hälsa Erik att hans Cheva är urläcker. Hanäbäst