Jag är så priviligerad så det kan ingen ana. 
Träffar många människor och ibland träffar jag vissa män fler gånger än andra. Vid eftertanke så är det numer mest en man som jag hänger med och han är som så många andra pappa.

Det här med pappor är intressant ut många synvinklar men idag ska jag mest
berätta hur olika pappor kan vara. Detta är absolut inget jag klagar på utan mer tankar om att de uppfostrar sina barn så olika.
Eller just i detta fall och dagens fundering mer: hur pappan släpper in mig i sin lilla familj och vilken roll jag får.

I ett av mina förhållande som var rätt olikt i mycket upplevde jag ett utanförskap
som jag inte kunde sätta fingret på. Ibland var jag en av familjen som skulle medverka i barnets uppfostran, lära och vara medveten om varje nyans i språket. I näste minut fick jag veta att jag inte fick agera som en som tillhörde familjen eftersom jag inte tillhörde och skulle aldrig få den möjligheten. Hur dumma övriga familjemedlemmar än  uppförde sig.

Till slut frågade jag barnet som var helt oförstående och det gick helt klart upp för mig att det var pappan som var oroshärden. Han ville inte alls släppa sitt barn och trodde inte att någon annan kunde ta hand om barnet.

I min relation med en pappa idag är det väldigt olikt. Jag är en självklar familjemedlem. Barnen tyr sig lika mycket till mig, jag blir inte tillrättavisad eller känner mig utanför. Allt skapas i symbios med alla och känslan är stor och varm. Pappan anser att man inte kan äga barn och deras liv blir mer berikat om jag är en av dem. Han låter sina barm ty sig till mig, göra saker utan att var anågon som övervakar och håller koll.

Så annorlunda men så befriande och enkelt.