När något händer, både bra och dåliga saker, så behöver jag ventilera dem, prata om dem och göra upp med dem tillsammans med personen som varit med. För mig innebär det att de själsliga sår som uppkommit börjar läka, läka ut helt och bevaras sedan som ett trevlig, härligt minne med en viss positiv saknad. De finns med men dominerar inget utan är en del av livets krokiga väg.
Får jag inte möjlighet av någon (flera) anledning att göra det (ventilera) med berörd person så ärras mina själsliga sår, de blir fula och knöliga. Jag känner dem hela tiden genom kläderna och de skaver och blöder upp ibland. De blir inte fina glada positiva minnen utan övergår till negativa nålstick som påminner om misslyckanden, ”vad blev fel”, övergivenhet och enorm sorg.
När min gräns är nådd, krävs det oerhört mycket för att komma över det som fastnat kvar, blöder och irriterar,
Jag blir långsint – ett fult och farligt tillstånd.
Senaste kommentarerna