Det är sämre tider och det diskuteras väldigt mycket just nu om eller när man ska lägga ner vissa skolor.
När jag håller på med problemlösningar så brukar jag uppmana folk att om man ska klaga eller tala om vad man tycker så måste man alltid ha en LÖSNING att komma med. Man får inte klaga på något om man inte har funderat ut ett nytt alternativ.
Ibland känns det mer som en hiskelig KLAGOMUR där man kan vräka ur sig en massa dumheter som inte har någon verklig förankring i det verkliga livet. För det mesta är det visst även då legalt att vara otrevlig i tonen, säga nedvärderande och fula ord och tycka att man har RÄTT till det!!???
Så när det gäller nedläggningen av skolor så måste föräldrar komma med en lösning. Kommunerna har inte pengar och vart ska man få fram dem? Vart ska man spara?
Är en 7-årings utveckling (skola) mer värd än en 46-års kvinna som fått hjärtinfarkt (vård) eller en dement 67- årings gruppboende (hemtjänst)?
Om 7-åringen är din dotter och 46-åringen din fru/man och 67-åringen din mamma.
Vem väljer du bort?
Vem väljer du bort?
Jag har hört många ledsna röster ibland vårdpersonal som säger att det motstånd de möter är uttalandet att de pratar i egen sak. Att de är för jäviga i frågan?
Vilka vill ha kvar skolorna? Föräldrarna till barnen?
Pratar man då i egen sak och är man jävig?
Jag har inte sett någon större undersökning med vetenskapliga bevis och orsakssammanhang som säger att små skolor är bättre än större? Kan det då vara så att man tar saker och ting för givet. Man tror att mobbing, kränkningar är mindre på små skolor. Man tror att lärarna är bättre etc.
Men hur är det i verkliga livet? Någon som VET utan att bara spekulera, för jag är nyfiken på det.
Senaste kommentarerna