Kalle Sjöström har i några bloggar ondgjort sig över vårt annars lovordade förslag om att införa boendegaranti.

Han missunnar tydligen äldre att känna trygghet. Många undersökningar visar att det just är trygghet som man helst av allt önskar i den åldern. Trygghet är att man kan bo hemma så länge man vill men när behov uppkommer så ska det finnas en SÄBO-plats att tillgå.

I dagens tidning finns en mycket bra insändare som tydliggör problemet på att ypperligt sätt. Tror Kalle att den kvinna som nekats en SÄBO-plats känner sig trygg? I bloggen försöker sen Kalle nergöra problemet med att mena att ”syster Karin” inte har koll på begreppen. Närmast oförskämt tycker jag han är när han hänger upp sig på språket istället för att lyssna till problemet.

Syster Karins syster ska i min värld inte behöva gråta sig till sömns av otrygghet och ensamhet. I min värld som Kristdemokrat ska hon ha möjlighet att få en plats där hon kan få god och adekvat vård och framför allt få känna trygghet och inte behöva gå till sängs gråtande. Detta vill Kalle förmena henne med att säga att det förstör för andra om man inför en boendegaranti.

Kalle som är frisk och kry o ovanligt alert för sin ålder både mentalt och fysiskt har inte behov av någon boendegaranti. Och för honom som socialdemokrat är samhället viktigare än individen. Så jag är inte så förvånad över hans invändningar. För mig är det precis tvärt om.

Om en enda människa av våra äldre känner otrygghet vill jag fortsatt kämpa för att ge den personen tryggheten och det är också det vi gör med förslaget om en boendegaranti.

Så Kalle tänk om och unna Sveriges äldre att känna trygghet med att få bo hemma så länga man kan och vill men sedan ska man garanteras en plats att flytta till där man får god och säker vård.

Varför ska det vara så svårt att som socialdemokrat utfästa löften. Har nämligen gång på gång fått nej i fullmäktige när jag motionerar om garanti i någon form för medborgarna. Varför ska inte kommunen kunna ge garanti precis som många andra gör?