Dagens regionfullmäktige är ihopkrymt både i tid och antal ledamöter på plats, som sitter utspridda i lokalen. Här är mitt inlägg från dagens debatt gällande det ekonomiska läge regionen gick in i år 2020 med:

I regionens årsredovisning för 2019 står citatet: ”ekonomisk balans – en bit bort”. Och det är inte överord. Det är såklart ingen tvekan om att vi är i en historiskt svår och oviss situation på många sätt. Allt fokus just nu ligger på att hantera och ta oss igenom denna tid, och sen hantera de ekonomiska delarna i efterhand.

Vi Kristdemokrater brukar ofta prata om förvaltarskapstanken. Att inte lämna över kostnader till våra barn och barnbarn. Kommunallagen är också tydlig att varje generation ska bära sina egna kostnader. Därför är det extra bekymmersamt de framtida investeringsbehov vi har. Men också att vi långt innan viruset nådde Europa hade ett negativt balanskravsresultat på 333 miljoner kronor – medel som ska vara återställda inom tre år. Summan motsvarar en skuld på mer än ettusen tvåhundra kronor per Västerbottning. I Norrbotten har man satt målet att ha ett positivt balanskravsresultat och man når också målet. Det torde vara möjligt även här i Västerbotten.

Regionen kunde i och för sig redovisa ett positivt resultat (på 225 miljoner kronor). Men det överskottet förklaras enbart med vinster från värdepapper och placeringar. Ingenting annat. Vi kan inte i framtiden enbart förlita oss på stigande börsmarknader, allra minst i oroliga tider som den vi nu befinner oss i. Om jag inte minns fel är varje procent i värdeminskning ca 40-50 miljoner.

Budgetavvikelsen för verksamhetens nettokostnader blev just under en halv miljard kronor. Vi lyckades trots allt göra en del besparingar i omställningspaketet annars hade summorna varit ännu högre. Men det är bekymmersamt att våra sparpaket inte får den effekt vi önskar. Istället för 315 miljoner blev det 153 miljoner alltså en uppfyllnadsgrad av 46 %. Det är en del mål som faktiskt är gröna och därmed avklarade, vilket är bra. Men det är ekonomin och tillgängligheten som fortsatt lyser starkt rött.  Och om man får utrycker sig lita vanvördigt i denna församling så gör vi allt mindre till högre kostnad och utmaningen fortsätter växa.

Som i de flesta verksamheter är den stora kostnaden personalen. Och det är precis som det ska vara. Våra hjältar i vården gör en oerhört viktig insats såväl under kristid som under normalläge. Men kostnaden för hyrpersonal är däremot nåt vi behöver se över. Ifjol ökade kostnaden igen, den här gången med ca 8 procent. Beräkningar ger oss en merkostnad på över 100 miljoner kronor. Det belopp som ska återställas inom 3 år enligt balanskravet, skulle vi kunna skaka fram genom att en gång för alla genomlysa problematiken med kortsiktig hyrpersonal och istället agera mer långsiktigt vad gäller personalfrågan.

Jag behöver nog inte påminna om att fortsatt så har Västerbottens innevånare bland landets högsta pensionsskuld. Istället för att de finansiella intäkterna ska tillföras resultatet borde de istället kunna användas för att minska pensionsskulden.

Den ekonomiska balansen är tyvärr ”en bit bort” och har varit det under alldeles för lång tid. När vi tagit oss igenom den prövning vi befinner oss i är det dags att skapa ordning och reda i finanserna.