I går besökte jag, tillsammans med Luleås kommunalråd Niklas Nordström (till höger på bilden ovan) och Örnsköldsviks kommunalråd Per Nylén (i mitten på bilden ovan), Regeringskansliet för att framföra våra synpunkter på Kostnadsutjämningsutredningens betänkande samt ge regeringen en beskrivning av de särskilda förutsättningar som råder för större kommuner i norra Sverige. Det remissvar som Umeå kommun avgett till utredningen tidigare i våras finns att ta del av här.

Kostnadsutjämningssystemet är en modell genom vilken kommunerna omfördelar resurser sinsemellan enligt regler föreskrivna i lag.

I grund och botten är det bra med ett kostnadsutjämningssystem som balanserar upp skillnader i strukturella, opåverkbara förutsättningar så att samtliga kommuner i landet kan klara av att leverera service och välfärd till medborgarna på så jämlika villkor som möjligt.

Det råder ingen tvekan om att det är viktigt att små kommuner med åldrande befolkning i glesbygd ska gynnas i omfördelningen. Annars skulle kommuner som Dorotea, Arjeplog och Storuman ha stora svårigheter att leva upp till välfärdsuppdraget.

Det finns dock skäl att vara kritisk till omfördelningssystemet, inte minst från vår sida i norra Sverige.

Det finns en allmän föreställning om de norra länen som ”tärande” eller ”bidragstagare” medan vi i själva verket har många kommuner som är nettoinbetalare till systemet. Samtidigt som vi försörjer systemet med resurser finns det kommuner i stockholmsområdet som är stora vinnare.

Även om det bara är två kommuner i Västerbotten, Umeå och Skellefteå, som är nettobetalare (medan övriga kommuner tar del av resurser ur systemet) så förlorar västerbottningarna totalt sett 283 miljoner kronor i kostnadsutjämning samtidigt som kommuner i Stockholmsområdet går plus på systemet med 714 miljoner kronor.

Trots de geografiska och demografiska utmaningar vår landsände har så skickar vi alltså resurser från Västerbotten till kommuner i Stockholmsområdet. Vinnare på systemet är bland annat välmående kommuner som Danderyd, Nacka och Lidingö. Dessa effekter förstärks av Kostnadsutjämningsutredningens förslag, trots att utredningens uppdrag har varit att kompensera för svåra geografiska förutsättningar och gles befolkning.

Samtidigt ligger tillväxtkommunerna i Västerbotten generellt sett högre i skatt än kommuner i stockholmsområdet, vilket är en direkt följd av att behoven är större här, inte minst när det saknas närhet till andra större kommuner.

I vår glesa landsände måste de stora kommunerna ta ett större ansvar. Medan man i Stockholm har korta avstånd och varje kommun kanske inte behöver stå för all infrastruktur själv (kulturinrättningar, badhus, idrottsanläggningar, skolor med mera) så måste de större kommunerna i norra Sverige ta ett större ansvar för service, fritidsliv, kultur med mera eftersom närliggande alternativ saknas.

Umeå är också den kommun som växer snabbast i Norrland, vilket gynnar hela regionen. Samtidigt straffas vi i utjämningssystemet för att vi växer och bidrar till utveckling.

Ett kostnadsutjämningssystem som fortsätter att dränera Västerbotten totalt sett har såklart negativa konsekvenser för hela länet, även för de mindre kommuner som var för sig tar del av stöd.

Vi vet att Norrlands tillväxt och utvecklingsmöjligheter är beroende av att det finns starka regionala knytpunkter och växande städer. Detta är viktigt för hela länets fortsatta attraktivitet och ekonomiska konkurrenskraft.

Med Kostnadsutjämningsutredningens förslag skulle Umeås avgift öka med 64 miljoner kronor per år. Detta i en situation där vi redan i dag har svårigheter att få ekonomin att gå ihop till följd av de tuffa utmaningar som följer av att vara en tillväxtkommun i en glesbefolkad landsände.

Sammantaget blev det ett bra möte och vi hoppas att regeringen gör en översyn av förslaget för att rätta till de skevheter dess genomförande skulle ställa till med!