Målsättningen var att försöka ta sig i mål efter förkylningen med det blev t om ett nytt personrekord med två minuter när jag jag gick i mål på 10:13. Hade som sagt inga större förväntningar efter förkylningen samt att träningen hemma hade störts av ett knäproblem. 

Simningen gick lite bättre än ifjol mycket tack vare att jag stod på ett bättre ställe i starten när de ca 1600 age group deltagarna skulle ge sig iväg kl 07:00. Det är många riktigt bra simmare med och ställer man sig för långt fram blir man översimmad och hamnar i vad som närmast liknar ett slagsmål vilket jag fick uppleva ifjol.

Växlingen till cyklingen tog lite längre tid än normalt för jag lyckades riva sönder nummerlappen och försökte fixa det innan jag gav mig iväg. Sedan gick cyklingen hyfsat bra fram till andra vändpunkten i Hawi efter knappt 10 mil av de 18 som man cyklar. Sista sviterna av förkylningen fick jag försöka snyta ut med jämna mellanrum och som påminde mer om en skidtävling i minusgrader än när man tävlar i värmen här på Hawaii.

Efter Hawi så tog benen slut och jag blev omcyklad av en massa andra triathleter på väg tillbaks till Kailua-Kona. Tänkte att det blir nog svårt att orka springa en mara och funderingar om att jag skulle bli tvingad att bryta började smyga sig in.

När jag sen till slut kom fram till växlingen till löpningen så funkade benen rätt bra och jag gav mig iväg i ett hyfsat tempo. Såg på klockan att om jag skulle klara maran på under 3:45 så fanns tiden jag gjorde ifjol inom räckhåll. Det var inte lika varmt som ifjol heller och med mindre än 10 km kvar så såg jag att om jag skulle kunna dra upp farten lite så borde jag kunna nå målet före 10:15 som jag hade året innan. 

Spurtade om en del på slutet och efter målgång när jag gått in på 10:13 så kände jag mig rätt nöjd efter allt. Visst är det tråkigt att man inte kan tävla på sin normala nivå men det är bara att acceptera och man får göra det bästa av situationen. Känslan att gå över mållinjen i den här tävlingen är magisk och då glömmer man alla bekymmer man haft efter vägen. 🙂 

Min klubbkompis Jonathan gjorde ett riktigt bra race och gick in på 9:38 och blev 54:a i sin age group vilket han var riktigt nöjd med. Jag blev 102:a i min trots att jag hade 2 min bättre tid än ifjol då jag blev 52:a. Säger en hel del om att förhållanden med framför allt lite svalare temperatur, om man nu kan säga det när det är ca 30 grader varmt, var bättre i år.

Stort att vi fick två finishers från Järnet i år men vare sig jag eller Jonathan tror på start nästa år. Jag håller mig nog till mindre tävlingar i Sverige nästa år medan Jonathan skulle vänta ett månad innan han bestämmer sig. Han pratar också om att eventuellt sluta men de tankarna hoppas jag han slår undan.

Vore skoj om fler från Järnet får uppleva denna tävling som definitivt en av världens tuffaste endagstävling om inte den tuffaste. I år gick jag tillbaka till målet vid 10-tiden på kvällen och fick uppleva stämningen när publiken hjälper de sista tappra kämparna att ta sig i mål. Helt sanslöst häftigt att uppleva och jag fick tårar i ögonen.

Mahalo (tack) till alla som hjälpt mig att återigen kunna ta mig i mål på the Ironman Hawaii World Championship 2010!

Fält Communications
Alla på mitt jobb, GE Healthcare
Alla i min klubb, Stöcke TS Järnet
IKSU Simning
Patrik och Charlie som filmade och tog bilder
Lars Bronemo på Umeå Chiropraktorklinik
Magnus Björk
Gåth-Axel Jonsson
Sports Medicine Umeå
Mor o far, syrran och alla andra som hejat på på mig! 🙂
x

Då var det bara en dag kvar och jag har lyckats bli så pass frisk att det ska gå bra att starta i morgonbitti. Igår cyklade jag en timme och efter det simmade jag utanför hotellet vid Kahaluu Beach samtidigt som man kollade in alla de färgglada fiskarna. Patrik hade hyrt snorkel och cyklop och fick också se varför så många ligger och snorklar här bredvid på dagarna.

Jag hann också med en 5 km jogg också för att få veta hur alla grenarna kändes och nog får man blåsa ur snor ur näsan någon gång mer än vanligt men annars känns det helt ok.

Sedan på kvällen så var det välkomstparty samt tekniska mötet inför racet på lördag. Maten var bättre än ifjol och vi fick se en del uppträdanden också med traditionella danser här från Hawaii så vi var alla nöjda och glada.

Jonathans bror Charlie har kommit från Melbourne för att heja på brorsan sin och kolla in vilken häftig tävling denna är som nu går för 33:e gången. Han har själv nyss börjat med triathlon efter ha rökt tidigare och Jonathan är mycket glad för att Charlie tagit det beslutet.

Idag fredag åkte jag, Jonathan och Charlie in till Kailua för lite simning efter banan. Tyvärr så har Patrik insjuknat i samma elände som jag hade så han fick lov att ta det lugnt i condon hela dagen. Jag hoppas verkligen han kan krya på sig så pass mycket att han orkar ta sig ut på banan och kolla in lite imorgon. Skulle han inte vara det så går det faktiskt att följa loppet rätt bra från balkongen eftersom vi springer förbi alldeles utanför och vänder strax efter vi passerat här efter ca 7 km in på sista avslutande löpmomentet.

Jonathan är laddad till tänderna och har inte lämnat till synes något åt slumpen,. Jag har hållit på med elitidrott i ca 25 år men har nog aldrig träffat på någon som varit så fokuserad inför en tävling tidigare trots att jag har tävlat med ett flertal olympier genom åren.

Efter mina bekymmer så har jag ställt ned förhoppningarna på mig själv imorgon men samtidigt vet jag att när väl startkanonen smäller kl 07:00 lokal tid så kommer jag att köra hårt för något annat läge finns det inte för mig och är man med i klubben Järnet så är man! 🙂 

Jonathan inledde onsdagsmorgonen med att cykla in till Kailua för att simma hela simbanan medan jag tog bilen till utomhusbassängen för att simma lite lätt efter förkylningen. Det som var tråkigt är att jag verkar blivit lite sämre igen så jag bara badade 1000m innan jag gav mig. Skittråkigt för jag hade tänkt att cykla och springa lite också idag men det var bara att hoppa över. Istället så åkte jag och Patrik på upptäcktsresa över till andra sidan ön för att kolla in lite vattenfall, lava och annan intressant natur.

Vi väntade först en timme på Jonathan men han dök aldrig upp och samtidigt så vill han nog inte sitta i samma bil med mig när jag är snuvig. Vore ju förargligt om jag skulle smitta han med så få dagar kvar till den stora tävlingen.

Bilturen gick runt vulkanen Mauna Lua till östkusten där vi stannade vid Akaka Falls som var en höjdare att få kolla in. Sedan körde vi genom Hilo som jag tror är en större stad än Kailua faktiskt för att svänga in till Volcanoes National Park där det finns en aktiv vulkan. Målet var att få se lavaflöden men det blev bara på långt håll vi fick se där den kom ut till Stilla Havet pga att lavan gjort vägen oframkomlig sista biten.

Krispig lava som bara var ca 3 år gammal hade runnit över vägen här

Dagen började med att byggjobbarna dök upp och stod utanför vår lgh och undrade vem tusan som knallat omkring innanför deras avspärrningar, barfota fram och tillbaka i cementen!? Jonathan hade en plan att förneka allt men Patrik var snabb på tala om vem den skyldiga var. Nu visades det att fotspåren inte hade blivit permanenta i cementen men byggjobbarna skrattade gott och berättade om surfare som gjort likadant många gånger tidigare.

Efter frukost så gick vi iväg till White Sands Beach som blivit vår favoritstrand där jag och Jonathan simmade iväg på en knapp timme lång tur i Stilla Havet.

Innan middag hann vi med en 15 km lång löpning efter Ali’i Drive och jag tror det var min sista lite längre löprunda. Dags att spara på benen till nästa veckas kraftprov.

En repa till en musikaffär blev det också där jag köpte Bad Religions nya album medan Jonathan inhandlade Wall Street på DVD som vi ska avsluta kvällen med att se. Wall Street 2 har gått upp på en intilliggande biograf som vi planerar på att se lite senare.