Igår kväll hade jag en interpellationsdebatt i riksdagens kammare med infrastrukturminister Anna Johansson. Debatten handlade om den så viktiga byggstarten för Norrbotniabanan. 

Tyvärr framkom med all tydlighet att det inte kommer att finnas pengar i den kommande nationella infrastrukturplanen för några större satsningar på banan ifråga.

Under valet gick socialdemokraterna i länet högljutt ut och lovade att Norrbotniabanan skulle börja byggas bara de fick makten. Det visar sig nu att det i bästa fall blir nio kilometer industrispår från Umeå till Dåvamyrans industriområde. Några andra satsningar finns det inte pengar till eftersom regeringen väljer att satsa på höghastighetstågen i södra Sverige istället.

Snabbtågen i den södra delen av landet beräknades från början kosta 150 miljarder kronor, men prognostiseras nu till 190-320 miljarder kronor. Om denna satsning ros i hamn innebär det att andra delar av landet blir lidande.

De 200 miljoner som regionerna Västerbotten och Norrbotten samt EU nu lagt ut när det gäller färdigställande av järnvägsplanen handlar om sträckan Umeå- Skellefteå samt sträckan Umeå-Dåvamyran. Men för att järnvägsplanen ska kunna nyttjas måste byggnation ske inom fem år. Järnvägsplaner har alltså ett bäst före datum och om satsningen från regeringen bara avser ett industrispår, kommer det att vara ett stort slöseri med både de pengar och resurser som just nu läggs ned på planeringen.

Jag tror att S-ledamöterna från länet har goda intentioner när det gäller Norrbotniabanan – men jag litar inte alls på regeringen. De har helt enkelt inte pengar till alla de vallöften som de gått ut med. Dessvärre gäller det även Norrbotniabanan.

Har du funderat på att starta företag någon gång? Jag tror att de flesta har slagits av tanken och kanske grunnat på någon smart företagsidé. Själv frestas jag ganska ofta och har en liten fil i telefonen där jag antecknar sådant som kanske, eventuellt, någon gång i framtiden kunde bli något. Det är väl det som är problemet – många av oss sitter inne med goda idéer, men få gör något av dem i verkligheten. Vi drömmer vidare och skjuter det framför oss.

Hur ser det ut i Västerbotten då? Startar vi och driver vi många företag? Och i så fall – vilka gör det? Enligt Svenskt Näringslivs mätning av företagsamheten i länet för 2015 så ökar andelen i alla kommuner. Vi närmar oss rikssnittet, vilket är riktigt bra.

Men fortfarande består företagarna av flest män. Tittar man på kvinnors företagande skulle antalet behöva öka i både riket men också i Västerbotten.  Även andelen nystartade företag har i flera år minskat bland kvinnorna i länet.

Man skulle kunna tycka att vi lever i ett hyfsat jämlikt samhälle och man kan undra varför det ofta talas i termer av män och kvinnors företagande? Faktum är att både företagandet och arbetsmarknaden är ojämställd. Jag önskar att jag hade kunnat säga att så inte var fallet. Men när män tjänar mer än kvinnor trots att man har samma typ av arbete, när kvinnor har sämre pensioner och när fler män än kvinnor startar och driver företag så måste vi göra något. Jag tycker att det är viktigt att politiken bidrar och uppmuntrar med riktade insatser och eventuell lagstiftning som kan hjälpa till att göra samhället mer jämställt.

Därför är det för mig obegripligt att den regering som nu sitter och som kallar sig för ”feministisk”, har tagit bort alla riktade insatser mot kvinnors företagande och ledarskap. Först upphörde stödet till ambassadörsnätverket för kvinnor. I stort kan man säga att det var ett nätverk som fanns i hela landet och som bestod av kvinnor som drev företag. Huvudfokus låg på att föreläsa och uppmuntra andra kvinnor att göra verklighet av sina eventuella företagsdrömmar. Men så snart som de röd-gröna fick igenom sin egen budget upphörde stödet till verksamheten. När detta ändå var på tapeten så passade man även på att kapa projektet med att få fler kvinnor i styrelser vid fotknölarna – även kallat Styrelsekraft. Inte nog med det. Nu är det Winnets tur – en organisation som jobbat för jämställdhet och kvinnors företagande och som funnits på gräsrotsnivå över hela landet i 15 år. Nu är det stopp även där. Jag kan inte för mitt liv begripa varför man ska mala sönder befintliga och fungerande organisationer och nätverk som gynnat kvinnor? Och samtidigt slår man sig för bröstet och kallar sig feministiska?

Det här känns verkligen som att backa in i framtiden. Men du – under tiden kan ju jag och du och andra som grunnar på alla dessa underfundiga, tokiga, underbara idéer kanske våga göra verklighet av någon av klurigheterna?

* Min text ovan publicerades även i tidningen Västerbottningen den 3 februari

Förra veckan blev jag riktigt beklämd över hur maktfullkomligt ett fackförbund kan agera. Och nej. Jag kommer inte att recensera skandalen med Kommunals ledning. Jag vill istället rikta skarp kritik mot Livsmedelsarbetareförbundet som betett sig riktigt illa mot två små bagerier.

I Göteborg finns det lilla familjeföretaget Baka Stenugnsbageri som också är ett kafé. Förra tisdagen tyckte fackförbundet Livs att det var dags att sätta företaget i blockad. Varför? Jo, för att de ansåg att företaget hade kollektivavtal med fel fackförbund – i det här fallet Hotell- och Restaurangfacket (HRF). Det är helt bisarrt att fackligt revirpinkande ska drabba ett litet företag och som dessutom har ett kollektivavtal som både ägarna och deras anställda är nöjda med.

Efter två dagar skrev ägaren på avtalet med Livs. Ägaren Christina Rönnängsgård konstaterade uppgivet att de inte hade råd att stå emot. Hon har själv inte tagit ut någon lön på två år…

Livs verkar ha noll förmåga att se proportionerna av sitt handlande. De tar upp de sedvanliga argumenten om att det ska vara likvärdig konkurrens mellan samma typ av företag. Må så vara, men här handlade det om en kronas skillnad per timme. En krona!

Som om det här inte skulle vara nog. Livs gick även fram som en ångvält i Västerhaninge utanför Stockholm. Här riktades udden mot ännu ett litet företag – Paus bagarstuga, ett bageri och kafé som drivs av Rainer Paus och hans fru Maritha. Deras lilla företag sattes i blockad av Livs då de inte hade kollektivavtal. I Sverige råder avtalsfrihet, men det verkar inte fackförbundet Livs bry sig om. Trots att Paus bagarstuga sätter de löner som HRF förhandlat fram så ska ägarna ändå hudflängas.

Jag tycker generellt att facket har en viktig roll att fylla, men när man börjar att ta till denna typ av trakasserier så kan man undra om det inte är dags att lagmässigt se över blockader av de minsta företagen.

Här om dagen hade vi debatt i riksdagen om regional utveckling. Då passade jag på att fråga om det är rimligt att regeringen tillåter fortsatt nedläggning av statliga verksamheter trots att regeringen tillsatt en utredning om detta. Utredningen ska titta på hur olika områden påverkas när nu staten i allt högre takt lämnar landsorten. Man kan ju tycka att det vore rimligt att man pausar nedläggningsplanerna då utredningen kommer att presenteras redan under våren. Svaret jag fick var tyvärr bara ett god-dag-yxskaft-svar och ett mummel om att det här var något som arbetsmarknadsutskottet får sköta.

Jag vill vara tydlig här. Det är inte acceptabelt att staten ska gå i bräschen för centraliseringen i Sverige och det oavsett regering. Statens ska bidra med likvärdig service i hela landet och då kan man inte som regeringsföreträdare sopa frågan under mattan.

Flyttströmmarna från landet till staden har pågått i decennier, men det intressanta just nu är att det inte är privatpersoner som står för den snabbaste omställningen – utan det är staten.  Som bekant vill Arbetsförmedlingens ledning stänga igen 100 lokalkontor vilket betyder ungefär en tredjedel av alla som finns. Det kan ju vem som helst begripa att det inte är i de större städerna som neddragningen kommer att ske. Dessvärre sker det utan att man har något annan idé på plats och samtidigt som stora flyktingströmmar kommer till olika delar av vårt land och där en fungerande Arbetsförmedling är viktig.

Sedan vet ni ju säkert vid det här laget att flera Skattekontor också planeras att läggas ned och flyttas in till större städer. Ett av dem är kontoret i Lycksele. Ett annat problem är att regeringen vill lägga ned det statliga riskkapitalbolaget Inlandsinnovation som fokuserar på Norrlandslänen, Värmland och Dalarna. För dig som är intresserad presenterar jag en lång lista nedan på hur staten agerat det senaste året.

Även forskaren och kulturgeografen John Östh, vid Uppsala universitet, konstaterar i en studie att de statliga jobben centraliseras i betydligt snabbare takt än både privata jobb och människors flyttströmmar. Det handlar alltså inte om en anpassning, som det ibland hävdas, utan staten är en av de drivande faktorerna bakom den långsiktiga avfolkningen.

Det som står klart är att statens myndigheter inte är i fas med politikens ambitioner. Regering och riksdag har tydligt sagt att man vill att myndigheternas verksamhet decentraliseras, men detta negligeras. Då kan vi fråga oss om vi släppt generaldirektörerna för långt då statens uttåg från svensk landsbygd, från småorts-Sverige går allt snabbare?

Några exempel från statens centraliseringsiver det senaste året:

• Arbetsförmedlingen aviserar att man vill lägga ner 100 lokalkontor – motsvarar drygt 1/3-del av deras 320 befintliga kontor.
• Den statliga banken SBAB slutar låna ut pengar till företag norr om Dalälven
• Trafikverket planerar att minska från 8 ledningscentraler till fyra och lägger därför ner i Boden, Ånge, Hallsberg och Norrköping. Kvar blir Stockholm, Göteborg, Malmö och längst norr ut Gävle.
• När Yrkeshögskolemyndigheten beviljade utbildningar med start hösten 2015 gick 50% till storstadslänen Stockholm, Göteborg och Malmö.  30% gick till Stockholm.
• Posten lägger ner utlämningsställen av paket
• ADSL-stationer i flera län läggs ner utan att någon likvärdig tjänst erbjuds.
• På många platser går det inte längre att få dagstidningen distribuerad på lördagar p.g.a Postens ändrade distribution
• Regeringen vill införa fritt inträde på de statliga museerna. Av ca 20 statliga museer är det bara Göteborg, Malmö och Karlskrona som har statliga museer aktuella för fri entré utanför Stockholm.
• Lantmäteriet aviserar nedläggning i Storuman i Västerbotten, Sollefteå i Västernorrland, Strömsund i Jämtland, Bollnäs i Hälsingland och Malung i Dalarna.
• Skatteverket har nu i höst lagt ner kontor och ytterligare 9 kontor står på tur för nedläggning
• Vinnovas stöd till Inkubatorer begränsas till endast ett 20-tal inkubatorer mot tidigare omkring 50. Drar vi en linje mellan Göteborg och Uppsala så är det bara 2 inkubatorer norr om denna linje som fått stöd.
• Polisens verksamhet centraliseras till ett begränsat antal orter. Polisstationer stängs.
• Försäkringskassans närvaro är sedan länge begränsad till större städer
• Statens riskkapital centraliseras genom nedläggning av Inlandsinnovation.

Jaha – då var det dags för nästa centraliseringsvåg som även den här gången leds av Staten. Inte nog med att nio Skatteverkskontor (bland annat kontoret i Lycksele) och hundra Arbetsförmedlingskontor i landet hotas att flyttas till större orter. Nu är det också dags för det statliga riskkapitalbolaget Inlandsinnovation att kapas vid fotknölarna. Bolaget i fråga jobbar med att hjälpa företag med riskkapital i Norra Sverige, Dalarna och Värmland och har nästan 2000 miljoner i potten. Initiativet till bolaget kom till under förra mandatperioden eftersom den dåvarande regeringen med Maud Olofsson i spetsen, såg hur stort behovet är av kapital i just de här delarna av Sverige.

Igår hade vi debatt och omröstning i riksdagens kammare om Inlandsinnovations fortsatta existens. Det tragiska var att inget annat parti än Centerpartiet stod upp för vår motion – inte ens ledamöterna från Norrlandslänen. Det är beklagligt och jag är riktigt besviken.

Bakgrunden till bråket om Inlandsinnovation kom innan semestrarna då Näringsminister Damberg presenterade en utredning som gjorts om det statliga riskkapitalet. Här föreslås det att Inlandsinnovation ska försvinna. Pengarna från bolaget ska alltså användas för att finansiera ett nytt statligt riskkapitalbolag – Fondinvest AB. Det nya bolaget ska jobba med såddkapital (kapital som behövs i tidiga skeden för företagen) vilket i sig är bra. Men det vi vänder oss emot i C är att man tar pengar från områden med stor brist på riskkapital för att sedan sprida ut dem över hela landet. Dessutom tar man i utredningen inte alls hänsyn till någon som helst geografisk aspekt i det nya förslaget – samtidigt som vi vet att majoriteten av allt riskkapital hamnar i de tre stora städerna, främst i Stockholm.

Med tanke på att Centerpartiets motion nu röstats ned och med tanke på att näringsminister Damberg öppet sagt att Inlandsinnovation inte ska få vara kvar, så kan jag bara dra slutsatsen att utredningens förslag nu går igenom. Det är beklagligt och framförallt väldigt tråkigt för de berörda länen, inte minst Västerbotten. Det är också sorgligt att se att regeringen nu verkar gå i främsta ledet för centraliseringen av Sverige.

För några veckor sedan betalade Trafikverket ut det årliga statliga stödet till flygplatserna i Skellefteå och Kalmar. Men nu har myndigheten helt sonika kommit på andra tankar och någon byråkrat på verket har tolkat det hela som att ersättningen strider mot gällande EU-regler och snedvrider konkurrensen. Så nu får Skellefteå och Kalmar flygplatser betala tillbaka pengarna.

Du som läser det här kanske redan känner till bakgrunden med att staten äger vissa flygplatser och att andra till stor del ägs av kommuner och regioner. När den här uppdelningen gjordes så lovade staten att man skulle kompensera de drygt 30-tal regionala flygplatser som skulle stå på egna ben. För att klara omställningen lovades flygplatserna en viss ersättning under en period på 10-15 år. Men det verkar Trafikverket ha glömt bort när de nu ändrar förutsättningarna helt för Skellefteå och Kalmar.

Sedan kan man ju undra hur i all sin dar ersättningen till exempelvis Skellefteå snedvrider konkurrensen? Det finns ju inga andra flygplatser i närheten! Dessutom är det svårt för andra trafikslag att ersätta de möjligheter flyget ger för näringslivet, arbetsmarknaden och för privatpersoner. Avstånden är ju en aning långa som bekant.

Blir upprörd när jag tänker på att staten bara kan strunta i ingångna avtal. Nu hoppas jag att regeringen och ansvarig minister – Anna Johansson – agerar. För det här är inte acceptabelt.

Stefan Löfven har under flera år attackerat kvinnodominerade näringar, svartmålat omsorgsföretag och ställt sig kallsinnig till rutavdraget. Nu minskar andelen kvinnliga nyföretagare. Ironiskt nog sker det under en regering som kallar sig feministisk.

Enligt en färsk undersökning från Global Entrepreneurship Monitor, GEM, minskade andelen kvinnor bland nystartade företag i Sverige med 40 procent mellan 2013 och 2014. Studien är den tveklöst största uppskattningen av entreprenörers aktivitet, ambition och attityd.

Det här är så klart en varningssignal som Sveriges ”feministiska regering” borde ta på största allvar.

När färre kvinnor väljer att bli företagsledare så leder det också till att färre kvinnor åtnjuter finansiell makt och inflytande, vilket givetvis är ett problem för ekonomisk jämställdhet.

Om man tittar i backspegeln så är fallet i nyföretagande en dramatisk vändning. Mellan år 2006 och 2012 ökade antalet företag som drivs av kvinnor med 50 000 och antalet sysselsatta inom kvinnors företag steg med 130 000 personer. Det stärkte kvinnors ekonomiska makt och skapade fler jobb i Sverige.

Det branta fall som nu sker gör att Sverige inte bara bryter en positiv utveckling, utan vi sticker dessutom ut jämfört med andra länder. När andra länder antingen har oförändrat eller något växande företagande så har det svenska entreprenörskapet fallit dramatiskt med nästan två procentenheter.

Den svenska utvecklingen är i särklass, dessvärre i negativ bemärkelse.

Studien konstaterar att den ”svenska nedgången i entreprenöriella aktiviteter tycks främst ha drabbat verksamheter såsom konsument- och hushållsnära tjänster”.

Allra sämst ställt är det gällande kvinnors företagande där hela uppgången för kvinnors företagande sedan 2010 är utraderad och andelen kvinnor som startar företag i förhållande till män är den lägsta sedan 2003.

Detta borde vara en oacceptabel utveckling för en feministisk regering, men har så här långt inte föranlett något större intresse av vare sig statsminister Stefan Löfven eller näringsminister Mikael Damberg.

När Alliansregeringen öppnade upp för välfärdsföretagande så tog kvinnliga entreprenörer tidigt stor plats, tidigare anställda kunde bli företagare och kvinnors företagande fick ett uppsving. Dessutom har man, som komplement till det offentliga, kunnat leverera en omsorg med hög kvalitet som gett vårdtagarna en större valfrihet.

Välfärdsföretagen gav tveklöst en boom för kvinnors företagande.

Att den positiva utvecklingen brutits och i stället vänder nedåt kan spåras till de slutsatser som presenteras i GEM-undersökningen, nämligen att den politiska osäkerheten avskräcker från nyföretagande.

Stefan Löfven har under flera år attackerat kvinnodominerade näringar, svartmålat omsorgsföretag och ställt sig kallsinnig till rutavdraget. Statsministern har under flera år planterat frön av osäkerhet runt företagande där kvinnor har en stark ställning.

När de ekonomiska förutsättningarna och spelreglerna för företagande inte upplevs som långsiktigt trygga så avskräcker det givetvis från investeringar och nyföretagande.

Därför är det fullt logiskt att kvinnoboomen inom näringslivet upphört.

Det Löfven en gång planterade får han nu också skörda och den vikande tillväxten av kvinnliga entreprenörer bör därför tillskrivas regerings mångåriga attacker mot enskilda näringar.

Sverige har därmed slagit in på en negativ bana där svenska kvinnor tappar inflytande i näringslivet, förlorar ekonomisk makt och genom det får en svagare ställning i samhället.

Ironiskt nog sker det under en regering som kallar sig feministisk.

* Den här texten publicerades även i Dagens Samhälle 2015-11-10

Igår fick vi veta att ännu en ny skatt kan vara på gång. Regeringen tillsätter nu en utredning som ska titta på hur en flygskatt kan utformas.

Personligen anser jag att regeringen verkar göra sitt bästa för att lägga krokben för landsbygden. Inte nog med att man höjer skatten på drivmedel och ungas jobb – nu gör man det dessutom på flygresorna. En flygskatt skulle även drabba norra Sverige väldigt hårt eftersom vi, med våra långa avstånd, i många fall inte har några andra alternativ.

Betänk att Sverige är en av Europas största länder sett till ytan och avståndet mellan den norra och södra landsändan är den största i jämförelse med andra europeiska länder. Det innebär att flyget spelar en ganska stor roll för att hela Sverige ska kunna utvecklas. Dessutom gör det att man kan etablera företag och andra verksamheter på andra ställen än i de stora städerna.

Enligt Riksdagens utredningstjänst kommer en flygskatt att minska antalet inrikesresenärer med mellan 800 000 och 1,2 miljoner årligen. Det leder i sin tur till färre flygavgångar och man behöver inte vara direkt klurig för att lista ut att x antal regionala flygplatser då kommer att tvingas att lägga ned.

Miljöaspekten spelar självklart en viktig roll i sammanhanget, men jag tror snarare på morötter än på piskor för att driva på omställningen till biobränsle. Dessutom är det ur ett globalt perspektiv, mer effektivt med utsläppsrätter än med flygskatter. Utsläppsrätter innebär alltså att den som släpper ut mest också får betala mest. Det gäller inte för flygskatt – där betalar man mindre ju längre man flyger.

På grund av hur negativt den nationella flygnäringen och samhällsekonomin påverkas, är det många länder i Europa som drar tillbaka tidigare införda flygskatter. Därför är det märkligt att den svenska regeringen vill göra tvärt om.

Grönare gräs hos grannen?

Irritationen är inte måttlig just nu… Jordbruksverket och regeringen har klantat till det rejält när det gäller det nationella stödet till norrländska bönder. Det innebär att jordbruk i trakterna kring Umeå och Skellefteå, ja längs efter hela Norrlandskusten, kan förlora 100-tusentals kronor på den nya stödområdesindelning som Jordbruksverket lagt fram. Inte nog med det – dessutom har landsbygdsminister Buchts medarbetare redan skickat in det urusla förslaget till Bryssel.

Men vi tar det från början. Det nationella stödet förhandlades fram en gång i tiden för att hjälpa bönder – framför allt mjölkbönder men även köttbönder – som finns i områden som har mindre gynnsamma förhållanden. Men från och med årsskiftet kommer gränserna för stödområdena att ritas om efter kriterier som ska vara hyfsat likvärdiga inom EU. Men det innebär inte att förslagen ska användas rakt av eller se exakt likadana ut. De ska ju faktiskt förankras i en verklighet som ser olika ut.

Sedan – innan man gör en större förändring borde det väl vara naturligt att man kollar vilka konsekvenser förslagen får för dem som berörs – eller? Det i sin tur förutsätter ju någon slags kommunikation med både Länsstyrelser och exempelvis LRF – men det har icke hänt i det här fallet. Istället har byråkratiska tjänstemän haft julafton med regelboken. De har enbart utgått från SMHI:s väderstatistik och kommit fram till att temperaturerna i områden t ex runt städer som Umeå, har ett varmare klimat och ska därför ha ett mindre stöd. Samtidigt kan grannbyn ha klassificerats som ett kallare område och får då en högre ersättning. Men hallå! Odlingssäsongen är ju ändå lika lång eller kort för en bonde nära Teg som i Nordmaling?! Samma horribla indelning blir det i Skellefteåområdet där t ex Bureå beräknas ha ett bättre klimat än Lövånger och får därför, enligt förslaget, ett minskat stöd.

Konsekvensen blir alltså att de bönder som hamnat i ”fel” område kommer att få en avsevärt mindre ersättning, vilket i sin tur även påverkar överlevnad, lån och utveckling. Sveriges mjölkbönder har en nog tuff situation och därför vore det välkommet om landsbygdsminister Sven-Erik Bucht kunde krypa till korset och erkänna att det blivit bakvänt, men att han har en vilja att rätta till det som blivit så fel.

På tisdag har jag en interpellationsdebatt med ministern ifråga och det ska bli intressant att höra om han tänkt om…

För några dagar sedan föreslog Miljöpartiets arbetsgrupp för kulturpolitik att det ska införas en skatt på bredband. Något så huvudlöst dumt har jag inte hört på länge. Det är uppenbart att de inte tänker på att det finns en värld utanför Stockholms innerstad. När vi gör allt för att bygga ut bredband i hela landet – då kommer den här arbetsgruppen med en helt kontraproduktiv idé. Det skulle i praktiken hämma utbyggnaden och göra det minde intressant att satsa utanför de större städerna.

Om man vill att hela Sverige ska utvecklas och ge företag möjlighet att växa så är bredband en viktig nyckelfaktor. Att då göra det ännu dyrare är inte bara bakvänt utan även en demokratifråga. Med tanke på att MP, genom minister Alice Bah Kuhnke, ansvarar för just demokratifrågorna blir förslaget än mer obegripligt.