Varannan tugga är importerad?!

 I Sverige har vi en av världens strängaste krav på djurskydd och miljö inom jordbruket – det är bra och något som fler bör eftersträva. Men det innebär även en fördyring av produktionen och när svenska bönder ska konkurrera med importerat livsmedel, som inte omfattats av samma lagar, blir det problem då prisskillnaden är märkbar.

 

Finns det något som vi kan göra då? Kan vi behålla det svenska jordbruket? Kan politiken göra något? Vad kan vi som privatpersoner göra?

 

Varje år upphandlar kommuner och landsting livsmedel för enorma summor och här borde det vara en självklarhet att ställa både miljö- och djurskyddskrav. Många gånger handlar det om att kommuner och landsting är rädda för att bli stämda för att de ställer krav som är lätta att överklaga. Men lika ofta är det nog prislappen som är det viktigaste – budgeten ska gå ihop och då prioriteras inte lokala varor, miljö- och djurskydd lika högt.

 

En vanlig missuppfattning är att lagen om offentlig upphandling bara handlar om lägsta pris och inte kvalitet. Men en offentlig upphandlare kan ställa krav på t ex djurskydd genom specifika kvalitetskrav i förfrågningsunderlaget vid en upphandling. Det kan vara att ägg ska komma från höns som har sittpinnar och tillgång till sand, från höns som inte har avklippta näbbar eller kött från grisar som har strö att böka i.

 

Idag debatteras det ofta om maten i medier, i politiska debatter och hemma vid köksbordet. Det kan handla om matens kvalitet på t ex äldreboenden och skolor, men debatten bidrar också på sikt förhoppningsvis till att fler konsumenter blir medvetna om både matens påverkan på miljön och vikten av ett gott djurskydd. Privatpersoner har mer makt och kan påverka mer än vad de tror. Affärerna säljer det som kunderna vill ha och efterfrågas vissa produkter uppmärksammas detta också av butikerna och affärskedjorna.

 

Som privatkonsument kan man genom att öka mängden lokalproducerat och svensktproducerat bidra till många mervärden som att bibehålla god djurhållning, minska transporter och förbättra miljön, hålla landskapen öppna, bibehålla svenskt jordbruk och bidra till en levande landsbygd.

 

Världen har blivit mindre. Många är vi som smakade vår första pizza på 70-talet och även åt kasslergartäng med ananas och bara älskade det. Jag minns också när min mormor och min mammas väninna kom hit från kommunismens Polen för trettio år sedan. Vi hamnade på Domus i Malmö i flera timmar för att de ville se och känna på all exotisk frukt, som de för övrigt först trodde var av plast.

 

Paket från avlägsna kontinenter är inte längre så spännande som det en gång var. För 100 år sedan kom den första bananbåten till en svensk hamn och nu äter vi närmare 20 kilo banan per person och år. Råvaror, kryddor och recept från avlägsna länder och världsdelar är en del av vår vardag. Få skulle känna igen ett Sverige utan sina internationella restauranger, kebab eller sushi. En mataffär utan ris, couscous och kokosmjölk känns ganska tråkig. Samtidigt pratar vi också om att minska importen för klimatets skull. Hur går det ihop då? Men att flytta recept är ju inga problem och de flesta exotiska rätter kan faktiskt baseras på lokalt producerade råvaror, kompletterat med sådant som inte kan växa på våra breddgrader. På Lufta Camping i Ånäset kan du till exempel avsmaka pizza med lokala råvaror – bland annat kantareller och Västerbottensost och smakar himmelskt. Det kanske inte är så konstigt – om man får tro Skellefteåkocken Solgerd Stenberg så är smaken av denna ost ”som en klackspark till himlen”.