Jag saknar dig L!

Sitter på trappsteget på bron, värmer mina kylslagna händer runt den varma kaffekoppen. Egentligen borde jag jobba, läsa mejl och skriva någon klok debattartikel. Men den fina utsikten över den gula åkern och den gröna barrskogen fångar min uppmärksamhet och tankarna kretsar kring min goda vän L – som gick bort förra året. Alldeles för tidigt.

Sista gången vi sågs var just här, för drygt ett år sedan. Vi stod på min altan och skrattade så vi kiknade och beundrade utsikten.

Kanske kommer tankarna på dem som är borta och saknade oftare nu då det snart är Allhelgonahelg – då många pratar om dem som man förlorat, man minns och tänder ett ljus för bortgångna vänner och släktingar.

Men jag tänker ofta på dig L och kommer på mig själv med att undra vad du tycker om det ena eller det andra. Ofta får jag svaret då jag nästan kan höra din frispråkiga och glada röst och dina tydliga åsikter. Ibland inbillar jag mig att du bara bosatt dig längre bort och precis som jag jobbar mycket. Det är därför vi inte hörs lika ofta. Det är en tröst för stunden för att det inte ska göra lika ont.

Andra gånger tänker jag att vissa människor bara finns till låns en kortare tid – för att lära oss något som vi behöver. Kanske är det också en slags tröst, men eftertanken får i alla fall mig att fundera på vikten av det jag gör och inte gör, vad jag väljer att göra eller inte göra. Så debattartikeln får vänta ett tag – jag ska ringa en god vän och höra hur hon mår istället.