Precis som alla andra här i Almedalen så läser jag och spekulerar en del kring Littorin-affären, det är omöjligt att undvika. Det går många rykten, och jag hoppas sannerligen att de är falska. men det är egentligen inte frågan om vad han egentligen har gjort/är misstänkt för som ger mig mest funderingar. Det lär visa sig i sinom tid, har jag en känsla av.

 

Nej, det är en del andra frågeställningar som riktigt, riktigt stör mina tankar. Det ena är det som Kulturbloggen skriver om idag. Är det ok av en tidning att leka polis och samla bevis utan att lämna informationen vidare förrän publiceringstillfället är det bästa? Har de lämnat uppgifterna vidare nu? Visste verkligen statsministern om detta? Om det är så allvarligt att Littorin avgår, borde han då ha fått vara minister om vetskapen fanns? Frågor som är oerhört svåra att svara på om vi inte får upp fakta på bordet, men som det känns som att vi måste få reda på. allt annat kan ju ses som en mörkläggning på hög nivå.

 

En annan – enligt mig oerhört allvarlig fråga är; Har media slutligen tagit på sig rollen att äga makten till fullo? Om det nu är så att en redaktion kan berätta för en minister vilken information de har,  och dessutom inte berätta den om ministern avgår, så känner jag en väldigt stark obehagskänsla för nästa steg. Är det otänkbart att en redaktion ringer en minister, berättar vad man har, och låter ministern välja om de ska avgå mot tystnad, eller stanna kvar och bli utsatt för det berömda drevet? Hur hamnar vi i den etiska diskussionen då? Ingen vill utsätta sina nära och kära för "drevet" om man kan undvika det.

 

Men makten ligger väl hos folket i ett demokratiskt land. Eller?