Idag har jag träffat 75 metallare och pratat om arbetslivets villkor och om hur det förändrats under de senaste åren. Det är en fråga som verkligen förtjänar att lyftas.

 

I den senaste valrörelsen handlade diskussionerna i mångt och mycket om jobben. Det var dock egentligen främst en fråga om arbetslösheten. Om hur vi ska bryta den, om vilken metod som är mest effektiv. Är det att sänka a-kassenivåerna så att människor tvingas ut att söka jobb som inte finns, eller är det att investera i samhällsbygget så att det skapas arbetstillfällen? Enkel fråga, kan man tycka, men det är ändå till stor del där debatten hamnar.

 

Någon som minns hur stor arbetslöshet vi hade när a-kasseersättningen låg på 90%?

Nästan ingen.

Någon som minns hur stor sjukfrånvaro vi hade när ersättningen var 90%?

Betydligt lägre än idag.

Bevisar det att låg a-kassa skapar jobb? Nej.

Bevisar det att låg sjukersättning gör folk friskare? Nej.

Tvärtom.

 

Och ändå är det där vi hamnar i debatten. Märkligt.

 

Vad vi borde göra är att bygga oss ur arbetslösheten, som vi gjort förut. Klassisk socialdemokratisk politik. När vi var på väg ner i lågkonjunkturen så la vi socialdemokrater i riksdagen fram ett förslag på krispaket. Det innebar bland annat stora satsningar på renovering av miljonprogramsområdenas hyreslägenheter, energi och klimatsmarta renoveringar. Det hade satt stor snurr på byggbranschen då. Vi ville satsa på väg och järnväg. Det skapar arbetstillfällen. I hela landet. Om vi hade gjort de satsningarna då så hade vi klarat krisen bättre. Att regeringen påstår att vi klarade krisen bra är väldigt märkligt. För mig och andra socialdemokrater kan det aldrig vara naturligt att säga att "Det går bra för Sverige" när en tredjedel av alla ungdomar är arbetslösa.

Det är ett hån.

Vi måste bygga oss ur arbetslösheten, och vi måste börja prata om jobben också, samtidigt som arbetslösheten bekämpas. Jobben, i meningen, hur har vi det på jobbet?

 

Stressen och pressen har ökat på arbetsplatserna. Produktionen ska ökas, fler patienter ska behandlas, mer ska göras – på mindre personal. Folk sliter mer och hårdare än tidigare, samtidigt som regeringen dragit undan fötterna på allt arbetsmiljöarbete och försäkringskassan blir hårdare och hårdare i sin bedömning. Effekten av det blir självklart att man sliter och står ut med sjukdom och smärta in i det längsta innan man blir sjukskriven, ibland kanske så länge så man förstört sin kropp för evigt.

Rent samhällsekonomiskt är det smartare med en rimligare sjukförsäkring och framförallt – ett välutvecklat arbetsmiljöarbete som förebygger de skador och olyckor som annars kan ske.

 

Det är ingen omöjlighet att skapa arbeten och att skapa arbeten med bra villkor och bra arbetsmiljö. Det är en fråga om politisk vilja. Vi har den viljan i socialdemokraterna, men det ser betydligt blekare ut från regeringen.