Sjätte historien!

Av , , Bli först att kommentera 5

Hon är uppväxt i en storstad i Eritrea, där bodde hon i ett litet hus med sin gravida mamma och två småbröder. De hade många grannar tätt inpå och många kompisar runt omkring sig och hon trivdes bra.

När hon var ungefär nio år lämnar hennes mamma och yngsta lillebror Eritrea för att resa till Sudan där lillebror som är sjuk ska få vård. Hon och hennes äldsta lillebror får bo kvar med släktingar i Eritrea. Hon berättar att det var jobbigt och att hon saknade sin mamma mycket. Planen är att hennes mamma ska komma tillbaka till Eritrea men planen ändras och efter ett år får hon reda på att även hon och hennes bror ska få  lämna Eritrea för att åka till mamma och de nu två småbröderna i Sudan. Mamma vill inte att hon och hennes bröder ska behöva växa upp i Eritrea.

Att leva i Sudan som eritrean är tufft, det upplevs som ett väldigt främlingsfientligt land. De flyttar runt mycket och mamman tar alla jobb hon kan få för att få ihop pengar till lillebrors vård. Hon jobbar långa, långa dagar. På 24 timmar är hon bara ledig fyra. Hon och hennes äldre lillebror turas om att gå i skolan medan den andra tar hand om småbröderna. De vågar inte låta dem gå ut då det finns människor i Sudan som tar barn för att döda dem och ta deras hjärtan och andra organ. Skolan de går i är eritreansk och där går bara barn från Eritrea och lärarna är också eritreanska. Eritreaner får inte gå i vanlig sudansk skola. På ett av alla ställen de bor på blir mamman utsatt för ett mordförsök av grannen. Han kommer in i deras lägenhet och börjar bråka med mamman för att sedan dra fram en kniv. Mamman stänger då in barnen i lägenheten och går ut tillsammans med mannen. Hon gör det för att skydda dem och för att de inte ska behöva se det som händer. Ute kommer grannens fru och stoppar mannen så mamman klarar sig och redan samma kväll lämnade de sitt hem för att bo hos en vän. När de kommer tillbaka dagen efter för att hämta sin saker har mannen bytt lås och de kan inte komma in och får lämna allt de har. De får senare höra att grannen tidigare mördat två män från Eritrea men kommit undan med det då han är en rik man. Polisen är de som upplevs värst för en eritrean i Sudan, de är väldigt rasistiska.

De bor i Sudan under ungefär 6-7 år och får gå igenom mycket jobbigt. Under hela tiden går hennes mamma regelbundet till ett FN kontor för att få hjälp att lämna Sudan. Andra skojar om att då andra går till kyrkan så går hennes mamma till FN. Det är många som kommer till FN för att få hjälp och utanför köar människor. Man ska ha väldigt starka skäl för att få hjälp och mamman får kämpa för sin familj under många år. Till slut får de dock en chans till hjälp och hennes mamma intervjuas i fyra timmar om familjens situation. Även hon och hennes äldsta lillebror intervjuas. Vid den här tidpunkten har även hennes mamma blivit sjuk. Efter intervjuerna får de hjälp att lämna Sudan. De reser tillsammans med fyra andra familjer som också fått hjälp av FN att lämna Sudan på grund av särskilda skäl. Under resan har de med sig en man från FN och alla är mycket glada och lättade att de nu äntligen har fått en chans till ett bättre liv.

Framme i Sverige kommer de till Nordmaling där de flyttar in i en lägenhet. Hon har nu hunnit bli 17 år. Mamman är fortfarande sjuk och under resan till Sverige mådde hon mycket dåligt. Efter några dagar i Nordmaling blir hon så pass dålig att hon får åka in på sjukhus med ambulans och där blir hon sedan blir kvar i ungefär en månad. Även hennes sjuka lillebror läggs in på sjukhus. Både mamma och lillebror genomgår operationer och hon och de andra bröderna blir ensamma hemma. Hon är mycket tid på sjukhuset och de får hjälp av en man från kommunen att hämta och lämna på skolan och förskolan. Hon är mycket orolig för sin mamma och känner inte att hon har tid att gå i skolan. Efter tiden på sjukhuset mår mamman och lillebror bättre och i Sverige får lillebror den hjälp han behöver och toleransen är större än i Sudan där mamman blivit “mobbad” för att hon har ett sjukt barn. Nu när de mår bättre känner hon att hon kan koncentrera sig på skolan.

Först är tanken att hon ska läsa SFI men efter att hon fått hjälp så blir det istället språkintroduktion, det innebär att hon inte bara får läsa svenska utan även får en grundskoleexamen. Hon är duktig i skolan och lär sig snabbt så hon får hoppa över år två. Efter språkintroduktion är det dags för gymnasiet men då hon hunnit fylla 19 år och reglerna i Sverige säger att man inte får påbörja gymnasiet efter man fyllt 19 läser hon nu in naturprogrammet på en folkhögskola. Ett av hennes mål är att bli läkare och hjälpa människor med autism och Downs syndrom.

Under tiden i skolan har hon även påbörjat en utbildning genom föreningen “FUF”. Föreningen för utvecklingsfrågor, FUF, är en politiskt och religiöst obunden ideell förening vars syfte är att informera och skapa debatt om utvecklingsfrågor i ett globalt perspektiv, till stöd för ömsesidig förståelse och samarbete. Hon fick reda på att det fanns en sommarakademi i Härnösand som FUF anordnade och som hon blev intresserad av men då hon sökte var den redan full. Hon ringde då upp och pratade med en av de ansvariga och berättade att hon var väldigt intresserad och om sin bakgrund. Hon fick en plats den sommaren och sedan har hon fortsatt utbildningen under loven och det kommer hon att fortsätta med tills hon är färdig. På utbildningen har hon fått välja ett av FN:s globala mål, hon valde “Ingen fattigdom” och det är det hennes utbildning nu handlar om. Målet är att hon ska kunna resa till Israel och hjälpa barn som förlorat sina föräldrar. Utbildningen genom FUF har även lett till att hon ska medverka i ett projekt i Umeå där hon ska föreläsa om FN:s  globala mål “Stoppa fattigdomen”. Hon vill vara med och skapa förändring i världen. Hon säger att hon fram tills nu inte upplevt så mycket skillnader mellan svenskar och invandrare men att det hon nu ser och upplever tror hon har mycket med rädsla från båda håll att göra. Hon säger att alla måste sluta att bara hålla sig i sina grupper och våga prata och lära känna varandra.

 

Femte historien!

Av , , Bli först att kommentera 3

Han är bara 15 år när han lämnar Afghanistan tillsammans med sin familj. Familjen består av mamma, pappa, tre systrar, en bror och han. Det har hänt en sak med hans bror och familjen gör en anmälan till polisen. Familjen hotas då för att ta tillbaka sin anmälan men det tänker de inte göra utan de väljer att fly. De tar den farliga vägen över till Pakistan och sen vidare till Iran. Vissa sträckor går de och vissa åker de packade ihop med andra med bil. Vid gränserna gäller det att springa för att ta sig förbi gränspolisen som skjuter. Hela familjen tar sig dock fram till Iran tillsammans.

Framme i Iran tar smugglarna dem vidare mot gränsen till Turkiet. Närmare gränsen får de gå till fots, en hel dag går och springer han utan mat och vatten. Han känner till slut ingenting i munnen sedan svimmar han. Vandringen är fruktansvärt tuff och många dör eller försvinner efter vägen. Framme vid gränsen till Turkiet är de 150 människor som ska ta sig över samtidigt. Gränspoliserna skjuter och alla springer åt olika håll, han kommer bort från sin familj och tar sig ensam in i Turkiet. På andra sidan gränsen ser han en familj som gråter, deras 12-åriga dotter har blivit skjuten vid gränsen och pappan ber smugglarna om hjälp att hämta sin dotters kropp. Han fortsätter vidare utan sin familj och har ingen aning om vad som hänt dem.

Från Turkiet tar han sig vidare med båt mot Grekland. Det är 50 människor på en båt med plats för 15, båten fylls upp av vatten och efter halva resan går motorn sönder. Han och de andra har dock en otrolig tur och motorn kommer igång igen och de kan ta sig hela vägen till Grekland i en båt fylld med vatten. Han kommer till Mitillini på ön Lesbos, på ön finns det ett FN kontor och han tar sig dit. Efter två dagar får han hjälp av en familj att fixa de papper han behöver för att kunna köpa en biljett för att resa med ett skepp till Aten. Han kommer ganska snart med ett skepp och framme i Aten får han och fem andra pojkar bo hemma hos en smugglare en natt innan bussen tar dem vidare mot Makedonien. I Makedonien får de gå en sträcka men sen skickar smugglarna honom och de andra vidare med tåg till Serbien. I Serbien fortsätter resan mot gränsen till Ungern till fots och han går över gränsen. I Ungern får han lämna sina fingeravtryck. Han är sjuk i Ungern, under 7 dagar har han bara ätit dadlar och bröd en gång om dagen och han svimmar igen och vaknar upp två timmar senare som tur är får han hjälp av en läkare här. Han vill åka vidare från Ungern och smugglarna fixar att en vuxen man tar honom och fyra andra med sig som sina barn. Om de inte kan låtsas vara någons barn får de inte resa vidare utan måste stanna i Ungern  på boende för minderåriga.

Han och hans “låtsasfamilj” åker vidare mot Tyskland och kommer fram till gränsen på natten. På morgonen började de promenera in i Tyskland och det tar bara en stund innan de blir upphämtade av polis. Polisen sitter kvar i sätet, säger ingenting och tittar rakt fram medan han öppnar bakdörren och det är bara för dem att hoppa in. De blir tagna till en polisstation där de får lämna sina fingeravtryck. De vill veta om han är under 18 för då ska han till ett speciellt boende. Han bor en natt i ett sånt boende innan han återigen av smugglarna får en vuxen han kan åka vidare med till Berlin. I Berlin får han och de andra bussbiljetter från Berlin till Köpenhamn men när de ska kliva på frågar chauffören efter pass. Då de inte har några får de inte åka med. De ringer då till smugglarna för att be om hjälp men får svaret att det är ingenting de kan göra. Tillsammans med de andra bestämmer han sig för att vänta på nästa buss och hoppas att den chauffören släpper på dem. När de väntar ser de dock på tavlan att det går en buss från Berlin direkt till Malmö. De bestämmer sig för att försöka smita på den bussen och när den kommer och dörrarna öppnas smiter de på där bak. Här har de en otrolig tur för på bussen finns den exakt plats för dem och de kan sätta sig ner. Hade bussen varit full hade de blivit avslöjade när det visade sig att det inte fanns plats men den här dagen var inte bussen full och han och de andra tar sig till Malmö och sedan vidare till Stockholm. Flykten till Sverige har tagit honom nästan 2 månader och av hans familj på sju är det bara han som kommit fram. Han tar från Stockholm tåget vidare mot Umeå, han vet inte vart han ska och det spelar ingen roll, han fortsätter bara. I Umeå tar dock både pengar och ork slut och efter en vecka på ett boende i Umeå hamnar han på Atlas i Nordmaling.

Efter en vecka här i Nordmaling började han i förberedelseklass på Artediskolan och efter tre månader gick han vidare till årskurs 8. Strax innan jul 2017 fick han permanent uppehållstillstånd vilket var en stor lättnad då tiden innan det var jobbig. Han har under en lång tid inte vetat någonting om vad som hände med hans familj där vid gränsen till Turkiet men för ungefär fyra månader sedan hände något. Hans pappa hade gått till Röda Korset i Afghanistan och med deras hjälp har han fått syn på hans foto på Röda korsets hemsida och de får äntligen efter lång tid prata i telefon med varandra. Familjen blev tagna vid gränsen till Turkiet av Iransk polis och blev kvar i  landet nästan 2 år. I Iran hade de ingen möjlighet att söka efter honom på något sätt. Afghaner i Iran har inga rättigheter, de får inte vistas på alla platser och det finns skyltar där de står “Inga hundar eller Afghaner tillåtna”. Till slut tog de beslutet att ta sig tillbaka till Afghanistan men nu till huvudstaden Kabul där det är lite tryggare än i deras hemstad. Han tror att de återvände dit för att kunna söka efter honom. Han säger att det är mycket skönt att ha kontakt med sin familj igen men han är också orolig då även Kabul är en extremt farlig plats med mycket bombningar. Den är bättre än hemstaden men inte tryggt och han vet att de vill ta sig ut ur landet. Idag går han på gymnasiet och bor i en egen lägenhet. Han hoppas på jobb efter studenten, gärna i Nordmaling då han trivs bra och skulle vilja stanna kvar här.

 

Fjärde historien!

Av , , Bli först att kommentera 3

 

När han är 16 år lämnar han Afghanistan. I Afghanistan styrs det mesta av olika terroristgrupper, de bestämmer hur man ska klä sig och vara. Hans stad  är omringad av olika terroristgrupper och ut därifrån finns det bara två vägar som båda är kontrollerade av terrorister. Han tillhör en folkgrupp som heter Hazarer, av de fyra större folkgrupperna som finns i landet är Hazarerna den minsta. Det är också en grupp som genom historien varit diskriminerade i landet. En dag när han kommer hem från skolan är hans pappa inte där utan han möts av sin mamma, sina systrar och en vän till hans pappa. De säger att han måste lämna landet, han frågar varför men får inget svar. Pappans vän hjälper honom att ta sig iväg, först till staden Nimruz som ligger närmare gränsen till Pakistan. Han får veta att någon kommer att möta upp honom där och ropa hans namn. Framme I Nimruz får han rådet att handla och framförallt tänka på att köpa något sött att dricka då han kan bli kvar där några dagar innan smugglarna kan ta honom vidare. Han blir kvar där i tio dagar innan han påbörjar sin resa via Pakistan mot Iran. Tidigare kunde man ta sig direkt till Iran från Afghanistan men den vägen är stängd nu.

Resan går med pickup men vissa delar går det inte att åka bil utan han måste gå. Han måste också gå förbi de polisstationer som finns längst vägarna så han inte blir upptäckt av polisen. På pickuperna är det trångt, många människor packas på samma flak. De får stå upp och sen räknar chauffören till tre och alla får sätta sig samtidigt, på det sättet kan man trycka på fler på flaken. På vägen måste de först över gränsen till Pakistan och sedan över gränsen till Iran. Det är gränserna som är farligast. Gränspoliserna är hårda, ropar de att man ska stanna och man inte stannar skjuter de så det gäller att springa för att klara sig. Många blir skjutna vid gränserna och många dör också under de långa vandringarna. Får man slut på vatten eller inte orkar gå är det ingen som kan hjälpa, alla måste ta sig vidare. Längs vägen ligger döda människor som inte klarat resan. Det finns också tjuvar och kidnappare som tar människor på flykt för att sedan pressa familjerna på pengar. Farorna är många och det är väldigt många som aldrig tar sig fram. Resan mellan Nimruz och Iran tar honom 10 dagar men sen är han framme i Teheran.

Från Teheran ringer han till sin pappas vän och frågar återigen varför han var tvungen att fly, han får svaret att hans pappa är borta och att hans mamma och systrar varit tvungna att flytta från deras hem, inget mer får han veta. Vännen säger också åt honom att ta sig vidare, det är inte säkert i Iran. Om han blir tagen där kommer de att skicka tillbaka honom till Afghanistan. Långt senare får han reda på att hans pappa hade gjort saker som inte var godkända av regeringen och terroristgrupper. Än idag vet han inte var han är eller vad som hänt honom.

Från Iran tar smugglarna honom vidare mot gränsen till Turkiet. I en vanlig bil trycker de in 17-18 personer, det är människor överallt ,man kan inte förstå att det kan rymmas så många människor i en vanlig bil säger han. När han sedan ska över gränsen till Turkiet måste han gå igen. I den grupp han är med i kommer inte alla över gränsen, två stycken blir skjutna och en blir gripen. Han tar sig dock in i Turkiet och när han väl passerat gränsen får inte gränspolisen göra något längre. I Turkiet väntar en 24 timmar lång vandring mitt i den varmaste sommaren utan mat. Hans fötter blir alldeles förstörda innan han är framme i Istanbul och sedan går flykten vidare med bil ut mot havet. Han kan se över till Grekland och betalar för en plats på en båt. Ju mer man betalar ju större båt. Båten han ska åka har plats för 15-16 personer men de lastar på uppåt 30 personer. Resan ska ta ungefär en halv timme men den kommer att ta mycket längre tid än så. På hans båt går botten sönder och den lilla motorn orkar inte få båten framåt och samtidigt fylls den med vatten. En man ropar att alla som kan simma ska hoppa i vattnet och hålla sig nära båten så att inte båten ska sjunka. Det är många som inte vågar hoppa i vattnet och det är även många familjer med barn med på båten som inte kan hoppa i. Han hoppar dock i vattnet och håller sig i kanten. Han  har flytväst och kan simma men inte så bra men då slutar motorn på båten fungera. Det åker förbi poliser i båt men de gör ingenting för att hjälpa dem. Till slut kommer det en liten fiskebåt som tar med några barn och tjejer. Han på båten försöker också bogsera gummibåten med sin båt men det går inte, båten orkar inte. Han säger att han ska hämta en vän med en större båt och komma tillbaka. De vågar inte tro att han återvända men det gör han och han bogserar gummibåten till ön Lesbos och hamnen i Mittilini. Resan som skulle ta en halv timme har tagit tre timmar.

Väl framme på ön finns ingen hjälp att få utan de måste gå hela natten för att ta sig till en stad som har ett FN-kontor. På det kontoret kan man få papper som ger en tillåtelse att köpa en båtbiljett till Aten. När de gått en bit kommer en bil som erbjuder sig att skjutsa honom och de andra dit för 50 euro. Vid FN kontoret är det massor med folk, vissa har sovit där i två, tre veckor. Efter två dagar ger de upp och sätter sig en bit därifrån under ett träd. En familj kommer förbi och mamman i familjen undrar varför de sitter där och de berättar att de inte vet vad de ska göra. Hon säger då att en av dem ska följa med henne och hennes familj och låtsas att han är ett av hennes barn. Familjer med barn och kvinnor får gå före i kön och de kommer på så sätt fortare fram än som ensamkommande pojkar. När hans kompis som fått följa med familjen väl kommit in på kontoret så kan han hämta papper till både sig och sina vänner som väntar utanför. Han och de andra kan nu ta sig till platsen där man kan köpa biljett men där är det ännu mer folk än vid kontoret. Då kommer samma familj igen och mamman säger åt kompisen att följa med henne igen då samma regel gäller här. Kompisen köper biljetter åt hela gruppen och de kan snart kliva på ett stort skepp som tar dem till Aten på 24 timmar.

Framme i Aten blir allt mycket lättare, han behöver inte längre oroa sig för att bli skjuten eller drunkna. Från Grekland tar han först buss till Makedonien och sedan tåg till Serbien. I Serbien ska han ta sig vidare mot gränsen mot Ungern och han och de andra tänker gå men det kommer en taxichaufför som säger att det är väldigt långt och han erbjuder sig att köra dem för 20 euro styck. Då de inte vet bättre hoppar de in och betalar varpå chauffören kör dem fem minuter och sen är de framme. Det finns dock inte så mycket han kan göra utan han hoppar ut bilen. Vid gränsen har han en väldig tur för han kommer fram den sista dagen gränsen in till Ungern är öppen. Dagen efter ska den stängas och den här flyktvägen går inte längre att ta. Innan den här dagen har flyktingar fått stanna i Ungern och lämna sina fingeravtryck men nu vill de i Ungern bara få honom och de andra vidare så de sätter dem på ett tåg till Österrike. Framme i Österrike kommer det fram en tjej och erbjuder sig att köra honom och de andra till Wien gratis. De säger direkt nej då de kommer ihåg hur de blev lurade i Serbien, de vågar inte lita på någon. Hon säger att hon förstår att de är rädda men berättar att hon och andra i Österrike jobbar på dagarna och på nätterna skjutsar de människor på flykt för att hjälpa dem. De vågar ändå inte lita på henne och fortsätter gå. Hon följer efter dem i 20 minuter och till slut ger de upp och sätter sig i bilen och hon och en kille kör dem hela vägen till Wien och de får mat att äta. Framme i Wien blir de visade till en stor gymnastikhall där de får sova och duscha. Han pratar med en polis som säger att Österrike är ett bra land om han vill stanna. Han frågar runt lite bland alla som bor i hallen och får tipset att ta sig till Sverige om han är ensamkommande. En dag hör han om en buss som tar människor vidare i Europa och han väljer att hoppa på den när den kommer. Den tar honom till Tyskland där han får hjälp att ta sig vidare med tåg till Köpenhamn och sedan Malmö. När han kommer fram till Malmö blir han sittande på tågstationen i 2-3 timmar. När han till slut går till biljettluckan för att köpa biljett frågar tjejen i kassan hur gammal han är. När han säger att han är 16 svarar hon att hon inte får sälja en biljett till honom men att hon ska ringa och prata med någon som kan hjälpa honom. När hon inte får tag i dem så tar hon till slut beslutet att sälja en biljett till Stockholm till honom ändå men han får inte berätta det för någon.

Han är framme i Stockholm i oktober 2015 efter en månad och tio dagar på flykt och här får han hjälp direkt, de tar hans fingeravtryck och frågar honom om det är någon speciell plats han vill till. Då han inte vet något om Sverige är det svårt att välja någonting. Han får ett tillfälligt boende i Stockholm i 10 dagar innan han får flyga till Umeå. Väl framme i Umeå är det ingen som väntar på honom, han går runt lite och frågar en taxichaufför vad han ska göra. Han säger att han ska vänta och efter en stund kommer en personal från boendet Atlas i Nordmaling där han ska få bo springande, han ber så mycket om ursäkt men bilen har inte startat. Han går först på Liljaskolan och sedan på Artedi. Nu studerar han på gymnasiet. När han är färdig där hoppas han få ett jobb. Han fick permanent uppehållstillstånd den dagen han fyllde 18 år 2017, det är ganska exakt ett år sen nu. Om han skulle behöva åka tillbaka till Afghanistan nu skulle det inte gå bra för honom. Han skulle hamna i fängelse eller bli dödad. Hans mamma och systrar har nu tagit sig ut ur deras hemstad och till huvudstaden Kabul. Under två tre veckor var det extra oroligt på den plats han kommer ifrån då terroristgrupper ville ta över området. Under dessa veckor hade han ingen kontakt med sin familj och visste inte hur de mådde. Han skulle vilja att de kom hit men då han fyllt 18 när han fick uppehållstillstånd räknas han som vuxen och anhörighetsinvandring är inte aktuellt då. Han vill inte heller att de ska göra samma resa som han då den är så farlig.

Tankar!!!

Av , , Bli först att kommentera 5
De första tre historierna handlar alla om människor som flytt från Eritrea. Vi valde att lägga de tillsammans för att de i följd ger en en bild av hur vägen ut ur Eritrea ser ut. Den är samma för de allra flesta och anledningen till att man tar beslutet att fly ser också ganska lik ut berättar de vi träffat. Det är en farlig flyktväg där man också är medveten om riskerna då man nästan alltid känner någon som gjort samma resa tidigare. Det innebär att man hört om alla de som det inte gått bra för, de som kanske inte ens tog sig över gränsen utan blev skjutna där, de som blev lurade av vägvisare och kidnappade  istället för att ta sig vidare eller de som blev en av alla de som dör i Medelhavet.  Ändå valde de här människorna och många med dem att göra den här resan för att överleva och ge sig själva en bättre framtid. En fråga en del ställer är varför det inte räcker för dem att ta sig ut ur landet då är de ju säkra i något tältläger. Som svar på den frågan tror jag att det räcker att gå till sig själv, att leva i ett tältläger är ingen långsiktig lösning det är precis som namnet tyder på läger av TÄLT utan någon chans att kunna arbeta och försörja sig själv. Det är också en risk att stanna kvar för nära Eritrea då vissa länder runt omkring har samarbete med Eritrea och skickar tillbaka de som blir tagna. Det här är människor som precis som oss vill leva ett tryggt liv och värdigt liv som alla människor har rätt till. För alla vi träffat, inte bara de som blivit historier i den här bloggen är det otroligt viktigt att göra rätt för sig, bli en god medborgare och att kunna försörja sig själv och även i den mån det går hjälpa dem som blivit kvar i hemlandet eller efter vägen. Syftet med bloggen är som sagts tidigare att berätta om och synliggöra våra medmänniskor som vi är övertygade om ryms och behövs här hos oss. Bonusen för oss som grejar med bloggen är att vi fått träffa fina människor, lärt oss mer, haft väldigt trevligt och druckit sjukt gott kaffe. Nu väntar fler möten, till att börja med ska vi träffa några som kommit till oss från Afghanistan. Har varit lite klurigt att få ihop tid att ses så här i juletider men nu hoppas vi på att ni  kommer att få ta del av deras historier innan jul och för er som inte läst någon historia än är ju jullovsläsningen given!!!

 

 

Tredje historien!

Av , , Bli först att kommentera 5

Hon är bara 13 år gammal när hon väljer att lämna Eritrea. Hon har precis gått ut grundskolan och nu väntar gymnasium och militärutbildning. Allt i Eritrea bestäms av regeringen och det finns ingen framtid där hon själv kan bestämma hur hennes liv ska se ut. Det pågår strider mellan Eritrea och Etiopien och landet är en otrygg plats att leva på. Hon är yngst av sex syskon och bor med sin mamma och en av sina bröder. Hennes andra syskonen har redan lämnat landet. Till sist hamnar en syster i Kanada, en i Italien och två bröder i Holland. Hennes mamma sliter med hjälp av henne och hennes bror hårt med jordbruket de har. Hennes pappa var tidigare i militären men när han under ett besök hemma dröjde sig kvar och inte kom tillbaka till militären i tid blev han hämtad av polisen och fängslad. Det är ett hårt liv och hon har sedan hon var liten arbetat samtidigt som hon gått i skolan.

En dag när hon går till skolan smyger hon med sig en väska. Hon och en kompis har bestämt sig för att fly tillsammans under dagen. Hon har inte berättat det för någon i sin familj då hon vet att hennes mamma inte skulle våga släppa iväg henne. Historierna om vad som kan hända på flykt är många och mamman vet hur farligt det är att försöka lämna landet. Många blir skjutna vid gränsen till Etiopien eller råkar illa ut senare under flyktvägen. Många väljer att fly under natten då mörkret skyddar en när man ska smyga sig fram i skogen men hon och hennes kompis väljer att gå mitt på dagen då de är för rädda för mörkret. De har från skolan sällskap med två tjejer till som också ska fly men de delar på sig i skogen och tar varsin väg, det är lättare att smyga sig fram om man bara är två. De går sedan i 6-8 timmar genom skogen, gömmer sig för militären och smyger sig fram. När de kommer fram till gränsen är det en flod mellan Eritrea och Etiopien, den måste de över. Just den här dagen öser regnet ner och floden har av allt regnvatten blivit väldigt ström. De väljer att gå över på det smalaste stället då de tänker att det ska gå fortast, vad de inte tänker på är att det är mycket mer strömt där än på de bredare delarna. De hoppar i vattnet men det är alldeles för strömt och de får vända tillbaka upp på land. Hon är nu så väldigt rädd, hungrig och trött och vill ropa på hjälp men hennes kompis som är lite äldre och därför riskerar längre tid i fängelse om de blir tagna ber henne vara tyst så de inte ska bli upptäckta. Efter en stund hoppar de i det strömma vattnet igen och den här gången tar de sig över på andra sidan. Väl över på andra sidan, alldeles dyblöta, får de hjälp av en Etiopisk man som visar dem vilken väg de ska ta för att komma till en by. Han ber dem dock att inte berätta för någon att han hjälpt dem då det skulle vara väldigt farligt för honom om någon fick reda på det.

Framme i byn möter de sina två kompisar igen, de har också lyckats ta sig över gränsen. I byn får de bo hos hjälpsamma människor i tre dagar. Där får de mat och kan sova och vila upp sig innan de får hjälp vidare. Hon får nu gå till fots i fyra timmar till en större stad i Etiopien. I staden får hon och de andra reda på att de ska skickas till ett tältläger och hon får speciella papper med sig. Pappren behövs för att hon ska kunna få mat när hon kommer fram till tältlägret, inga papper betyder ingen mat. Hennes ranson mat består av vetekorn och olja,  allt annat kostar pengar. Hon har inga pengar alls med sig men en kusin som flytt till USA skickar pengar till henne och efter sex månader i lägret väljer hon att betala en vägvisare för att ta henne vidare till Sudan. Hon är väldigt rädd att hon ska bli lurad och kidnappad men hon har tur och efter fem dagar till fots och med bil är hon framme i Sudan.

Sudan träffar hon sin kusin som flydde strax efter henne och hon bor tillsammans med honom och två andra. Här kan hon också för första gången sen hon flydde för över sex månader sedan ringa till sin mamma. Första gången hon ringer blir det inte mycket sagt då båda bara gråter och sen tar pengarna slut. Under tiden i Sudan kan hon prata med sin mamma några gånger till men det är väldigt dyrt och telefonledningarna är mycket dåliga. I Sudan är hon ständigt rädd, hon har inget pass då de kostar alldeles för mycket pengar att köpa. Hittar polisen henne och de andra så kommer de att skicka tillbaka dem till Eritrea då länderna samarbetar, hon måste vara väldigt försiktig och på sin vakt hela tiden. Efter fyra månader i Sudan kan hon med hjälp av pengar från sin kusin i USA betala för en resa genom öknen mot Libyen. Det är hon och den andra tjejen hon bott med som ska åka. Hennes kusin som valt att stanna kvar ett tag till i Sudan är dock väldigt orolig, han har fått reda på att den andra tjejens syster som lämnat Sudan lite tidigare precis har dött i öknen när en bil har vält. Han väljer dock att inte berätta det nu och att inte visa sin oro eftersom han inte vill att de av rädsla ska välja att inte fara. Han vet att de måste ta sig iväg för det finns ingen framtid i Sudan.

Hon och hennes kompis åker tillsammans med 200 andra människor på ett lastbilsflak mot öknen, framme där fortsätter resan med pickup. På hennes flak sitter de “bara” 25 stycken då de kör först men på de andra 5-6 bilarna är det runt 30 människor på samma flak. Resan är farlig, bilarna hoppar fram och det är svårt att hålla sig fast. Bilarna kör hela tiden fast i sanden och de måste gräva loss dem. De blir hotade med vapen av chaufförerna för att jobba och blir chaufförerna  missnöjda med något de gör så slår de. Hon är under resan mycket åksjuk, hon kräks och kräks och får inte behålla varken mat eller vatten. Efter sju dagar kommer de fram på andra sidan öknen och nu fortsätter resan i container. Den resan kommer bli det värsta på hela resan säger hon. I 24 timmar sitter hon i container. Den är fullpackad med människor och de sitter i knä på varandra packade på höjden. Det är otroligt varmt där inne och syret minskar hela tiden för att till sist nästan ta slut och hon får svårt att andas. Det finns ingen möjlighet att gå på toaletten och det tas inga pauser så vissa kan inte hålla sig vilket gör att stanken där inne är hemsk. Med i containern finns människor i alla åldrar och även många mindre barn och hon berättar att hon är så förvånad över att de är så duktiga och inte gnäller fast allt är så hemskt.

Framme i Libyen hamnar hon på en uppsamlingsplats där hon får stanna i sju dagar innan hon får pengar från sin kusin i USA och kan betala för båtresan. När hon betalat flyttas hon till en annan samlingsplats närmare havet. Den resan gör hon med bil och chauffören säger åt dem att krypa ihop och gömma sig, hon börjar dock bli väldigt åksjuk och måste till sist sträcka sig upp och kräkas. Chauffören blir då väldigt arg och slår till henne över sidan av ansiktet och örat, det gör ont, hon hör ingenting, det tjuter och hon är rädd att hon blivit döv. Framme på platsen närmare havet bor alla i samma sal, det finns bara bröd och vatten att äta, det är varmt och ljudet är öronbedövande. Där blir det en 20 dagar lång väntan innan det är hennes tur att kliva på en båt. Båtarna startar sin resa på natten och det är kolsvart ute, det är 400 människor på samma gummibåt som henne. När det ljusnar efter natten  ser hon att hennes yngre kusin som bara är 12 år gammal är med på samma båt. Han reser också själv, de som väljer att lämna Eritrea blir yngre och yngre berättar hon. Hon tycker det känns jobbigt att träffa honom då oron över att det ska hända något med båten nu blir ännu större för nu finns risken att de båda kommer att dö. Efter den första dagen går motorn sönder och den flykting som fått ansvaret att köra båten ringer efter hjälp med en telefon han fått med sig. Det kommer då människor och hjälper dem att laga motorn och de kan fortsätta. Efter ett tag går dock motorn sönder igen och nu blir han som kör båten rädd, rädd att de som ordnat resan ska tycka att det är hans fel att motorn går sönder och skada honom. Han kastar därför, i sin rädsla, telefonen i vattnet så han inte kan ringa efter hjälp. En hel dag driver de bara runt och vågorna gör att de backar tillbaka mot den plats de lämnat. När hon och de andra inser att de backar blir de mycket rädda och försöker ro båten med åror för att komma framåt istället för bakåt. Medan de ror, viftar de med händerna med förhoppning  att bli upptäckta och få hjälp och de har tur, ett Italienskt räddningsplan ser dem. Efter ett tag blir de upphämtade av mindre gummibåtar som tar henne och de andra till ett stort räddningsskepp. Till de som blir räddade hör ett litet barn som fötts under båtresan. Hon har blivit mycket sjösjuk på båten och till slut gjorde törsten att hon drack av saltvattnet och det gjorde henne sjuk. Ombord på skeppet finns det mat, kläder och läkarhjälp att få och de åker nu mot Italien.

Framme i Italien är hon mycket rädd, hon kan inte göra sig förstådd och vill inte lämna sina fingeravtryck då hon vill kunna åka vidare. Till Italien kommer det så många människor och hon ser ingen framtid där hon kan försörja sig själv där. Hon blir även rädd för de som vill hjälpa henne, hon har svårt att lita på att de vill henne väl då hon under hela sin resa har mött människor som velat lura henne på olika sätt. I sin rädsla springer hon och några andra iväg från hjälparbetarna och de träffar då en italiensk kvinna som tar med dem hem för att hjälpa dem. De vågar dock inte lita på henne heller utan är rädd att hon ska hämta polisen så de springer iväg när hon går för att handla mat. Till slut fångar hjälparbetarna upp dem och hjälper dem vidare till Rom och ett hotell där hon och många andra får bo tillsammans medan de väntar på hjälp. Där bor många från Eritrea och de hjälper varandra. Hennes kusin i USA skickar återigen pengar till henne för att hon ska kunna ta sig vidare. Hon hör om många olika länder som hon inte vet något om så det är förvirrande när hon ska välja. Det hon inte vet då är att en av hennes bröder som flydde innan henne har tagit sig till Holland. Hade hon vetat det hade hon valt att åka till honom men nu väljer hon Sverige. Med hjälp av en man från hennes grannby i Eritrea tar hon sig iväg, hon får sedan hjälp genom Europa av ett sorts nätverk som skapats av människor som vill hjälpa till. Från mannen från grannbyn vidare en bit till någon annan som sedan hjälper henne vidare en bit till o.s.v. Hon reser med buss, bil och tåg bit för bit vidare mot Malmö och sedan Stockholm. Framme i Stockholm får hon av den sista i kontaktnätet hjälp till migrationsverket i Märsta. Det är nu den 5:e augusti 2014 och hon har varit på flykt i ett helt år. Efter en vecka i Märsta  sitter hon på ett flyg mot Umeå och sedan vidare mot Nordmaling.

I Nordmaling blir hon placerad i ett familjehem men där fortsätter hennes svårigheter, istället för att kunna slappna av, bearbeta vad hon varit med om och börja leva igen blir hon i familjehemmet illa behandlad. Hon känner sig isolerad och de som kan få henne att sakna sin mamma och familj lite mindre, sina kompisar, får hon inte träffa så ofta som hon skulle behöva. Hon ljuger för sin mamma i telefon och säger att allt är bra för hon vill inte oroa henne. I skolan gråter hon på eftermiddagarna när klockan närmar sig 15.00 och hon snart måste åka hem. Till slut uppmärksammar en lärare att hon gråter och är ledsen, hon försöker berätta så gott hon kan hur hon har det och läraren lyssnar. Läraren ser hur dåligt hon mår och utan att hon vet om det börjar läraren och några andra arbeta för att ordnat ett nytt familjehem till henne. En dag sätter de sig ner tillsammans med henne och en tolk och berättar för henne att det finns en annan familj hon kan få flytta till. Hon är dock rädd för att flytta till en ny familj, tänk om de är likadana som den gamla?  Hon vill till ett HVB hem men det får hon inte förrän hon fyllt 16 år så nu måste hon välja. Välja mellan att stanna i det gamla hemmet tills hon fyller år och då flytta till HVB hem eller chansa på att den nya familjen är bättre. Hon väljer att chansa och det blir bestämt att hon kan flytta dit på en gång. Det nya familjehemmet visar sig dock, tack och lov, vara den totala motsatsen till det gamla och här kan hon äntligen slappna av och börja leva igen. Hon säger att där fick hon en mamma och pappa i Sverige som alltid kommer finnas där för henne.

Nu har hon fyllt 19 och flyttat till en egen lägenhet i Nordmaling. Här bor även några släktingar till henne som hon träffar ofta. Hon studerar till undersköterska på gymnasiet och jobbar extra ibland på det jobb hon hade i somras. Hon har rest till Holland två gånger och träffat sina bröder. Det finns även planer på att resa till Etiopien, där det nu blivit lugnare, och träffa sin mamma och alla sina syskon där. Hennes pappa som nu suttit fängslad i fem år har fått träffa hennes mamma och han kanske kommer att få komma ut snart. Han mår efter omständigheterna ganska bra då hans släktingar har kunnat lämna mat i fängelset. Hade han inte fått mat av släktingar hade han nog inte mått lika bra, många dör av svält och sjukdomar i Eritreanska fängelser. Hon kan dock inte återvända till Eritrea eftersom risken att hon skulle bli fängslad är stor. Hon behöver dock inte oroa sig för att bli tvingad att åka tillbaka då hon haft permanent uppehållstillstånd sedan flera år tillbaka, det tog bara fyra månader för henne innan hon hade sitt uppehållstillstånd. Detta ska man dock komma ihåg inte är verkligheten för alla, många får avslag och tvingas överklaga och den pressen och rädslan är hemsk att leva under.

Andra historien!

Av , , Bli först att kommentera 10

Han lämnar Eritrea när han är 22 år gammal. Han berättar för oss om ett land där han känner sig  otrygg. Ett land där han kan inte lita på någon, där det finns spioner överallt som rapporterar vidare det man säger och gör till polisen. I Eritrea vågar han inte säga vad som finns i hans hjärta för alla kan bli en “anmälare” för att rädda sig själva och för att få det lite bättre för en stund. Vill man inte lyda regeringen och göra det som de bestämmer att man ska göra finns det inget annat val än att lämna sitt hemland.

Efter grundskola och gymnasium gör alla ett prov, innan man gör provet har alla under sitt sista gymnasieår åtta månader då man både går i skolan och gör militärutbildning. När det väl är dags för provet är de flesta så slut att resultaten på proven blir dåliga. Efter provet gör alla ytterligare tre månaders militärutbildning innan det är dags att få veta vad man ska göra i framtiden. Har man fått bra resultat på provet kan man få studera på universitet men regeringen väljer vad man ska studera. Har man inte fått bra resultat på provet väntar annat. Han har inte fått tillräckligt bra resultat för studier på universitet så han får veta att han ska till en plats där han ska få välja en yrkesutbildning. Det löftet visar sig dock bara vara ett sätt att lura honom och många andra till platsen för där finns det inget val att göra. Han får reda på att han ska arbeta som militärvakt på flygplats och på båtar, det vill han inte så han vägrar. Han erbjuds då arbete som lärare på militärutbildningen men även nu säger han nej. Han vet att om han blir registrerad på det arbetet så blir han kvar där hela livet och han vill inte vara en del av militären. Han och 500 andra som lurats dit säger nej tillsammans som en revolt, ledarna som då inte vet vad de ska göra går för att ha möte och diskutera, då springer han och alla andra 500 tillsammans mot skogen. Polisen letar efter dem och många blir tagna och fängslade men han lyckas ta sig hem till sina föräldrar.

Under tre månader flyttar han mellan sina föräldrar, sina morföräldrar och andra släktingar. Civilpoliser kommer under dagarna och söker efter honom och andra och på nätterna hämtas folk och tas till fängelser. Till slut blir det ohållbart att stanna kvar och han går genom skogen mot gränsen till Etiopien. Han berättar att det inte är någon lätt vandring, det finns farliga djur och många vakter i skogen som letar efter människor på flykt. Han klarar sig dock över gränsen utan att bli skjuten och hamnar i tältläger i Etiopien, där blir han kvar i åtta månader innan han får hjälp med pengar och kan betala en “vägvisare” som tar honom till Sudan. Han går till fots och åker bil, det tar fyra dagar.

I Sudan bor han tillsammans med kompisar men han berättar om ett land där det är svårt att stanna, människor ser ner på honom för att han kommer från ett annat land och det finns ingen möjlighet till arbete. På grund av det samarbete Sudan och Eritrea har finns också rädslan att bli tagen av polis och skickas tillbaka till Eritrea och ett liv i fängelse. Efter två månader gör han därför samma farliga och tuffa resa genom Saharaöknen på pickup som nästan alla som lämnar Eritrea måste igenom. Framme i Libyen betalar han för en båtresa över till Italien. När vi frågar om han hade hört hur farlig båtresan är och om han någonsin funderade på att inte fara svarar han att alternativet är värre. Det är bättre att dö i vattnet, vilket sägs vara en ganska bra död, än att bli skjuten och med båten finns det ju iallafall en chans att överleva.  När det väl är dags för honom att gå på båten har han dock lite större tur än många andra och hamnar på en något större båt som tar honom hela vägen till Italien.

I Italien tvingas han lämna sin fingeravtryck och därmed blir han registrerad där och detta kommer göra det svårare för honom när han sedan kommer till Sverige. Han lämnar ändå Italien då han vill ha ett liv där han kan försörja sig själv vilket är svårt i Italien. Han tar tåget till Tyskland och sedan vidare mot Köpenhamn, han kommer till sist fram till Stockholm och Solna i april 2014. Här får han dock avslag på sin första asylansökan då han är registrerad med sina fingeravtryck i Italien, Sverige vill skicka tillbaka honom dit. Då han inte ser någon framtid i Italien väljer han att stanna kvar i Sverige ändå och leva här utan någon hjälp och utan papper. Under 1,5 år flyttar han runt mellan sina kompisar för att sedan söka asyl igen och då får han ett tillfälligt uppehållstillstånd och senare ett permanent.

Han bor nu i Nordmaling och studerar svenska. Han vill gärna ha ett arbete så fort som möjligt så han kan försörja sig själv. Han har sin mamma, pappa och syskon kvar i Eritrea. En av hans bröder bor i tältläger i Etiopien men vägen därifrån har blivit mycket tuffare och mer stängd så han har blivit kvar där. Om han skulle återvända till Eritrea skulle han bli fängslad eller skjuten. Han berättar att det är mycket sjukdomar i fängelserna t.ex. blir mångas ögon skadade av att vara nere under jorden där många fängelser är belägna, när de sedan kommer upp i ljuset kan de inte se. Han säger att det nog skulle vara bättre att bli skjuten än fängslad för då dör man iallafall fort.

Första historien!

Av , , 1 kommentar 20

Han är 22 år när han lämnar Eritrea, det finns ingen framtid för honom där.  Regeringen styr allt i landet, vem som får studera vidare, till vad och vem som ska in i det militära. Han har precis gått ut gymnasiet och nu väntar militärtjänstgöring. Innan gymnasiet gick han grundskolan i nio år men från det att han var 13 år gammal  jobbade han samtidigt som han gick skolan för att hjälpa till att försörja familjen, något som är väldigt vanligt i Eritrea. Han gick i skolan på förmiddagen för att sedan jobba mellan 12.00-18.00 i en kvarn med hacka på kvarnstenen så den skulle mala bättre, ett tungt jobb för en liten kille. Hans pappa är oftast borta, han som tidigare arbetat som präst har som så många andra varit tvungen att lämna hemmet och arbeta för militären. På grund av sitt yrke som präst klarade han sig ett tag undan militären men år 2000 ändras allt och det finns inga undantag längre. Han ska nu som sagt följa i sin pappas fotspår och genomgå militärutbildning, det är under en natt där, när han går nattvakt som han passar på att rymma för att slippa det livet.

Han rymmer hem men efter  tre dagar kommer polisen för att hämta honom, han flyr då in i skogen. Då polisen inte hittar honom tar de med sig hans pappa istället och fängslar honom, han måste då göra ett val, att fortsätta mot gränsen till Etiopien eller vända tillbaka hem och bli gripen av polisen han med. Vänder han tillbaka väntar fängelse, allt från sex månader till tre år. Han berättar om fängelserna i Eritrea, de är belägna under jorden, man får mat en gång om dagen och det förekommer tortyr som slag mot fotsulorna, handklovar som stoppar blodet och leder till skador i händerna. Det finns inga regler och man är helt utlämnad till de som arbetar där. Det är så långt ifrån svenska fängelser man kan komma. Han väljer att gå mot gränsen till Etiopien, han vet att även om han lämnar landet kommer hans pappa kunna köpa sig ut ur fängelset då det är honom de egentligen vill ha.

Vid gränsen finns det vakter med vapen så det gäller att ta sig förbi dem, många blir skjutna vid gränsen men han tar sig över och till ett tältläger inne i Etiopien. I lägret får han 15 kilo vetekorn och en halv liter olja, allt annat som kastruller, redskap och annan mat behöver man pengar till. I tältlägret finns ingen möjlighet till arbete för att försörja sig och skapa ett liv så med hjälp av familj och släktingar som skickar pengar  kan han betala en “vägvisare” för att ta honom till Sydsudan. Utan familj och släktingar som kan hjälpa till med pengar blir många kvar i lägren under lång tid. Han betalar 15 000 kronor till “vägvisaren”, att betala innebär dock en stor risk, många blir lurade och istället för att få det man betalat för så blir de kidnappade. De kidnappas för att “vägvisaren” ska kunna pressa pengar från familjerna, 15000 blir 30000 och kan familjen inte betala blir en del skjutna. De skjuts framför de andra som blivit kidnappade för att de i sin rädsla och skräck ska kunna övertala sina familjer att betala pengar, mångas flykt slutar där.

Men han har tur och resan fortsätter mot Sydsudan, vissa sträckor går han och vissa åker han bil. Väl framme där blir han kvar i åtta månader för att arbeta ihop pengar. De första fyra månaderna bor han inne i en stad och kör bil, han och bilägaren delar på pengarna och han får äta hos honom. I Sydsudan pågår det dock krig så det är svårt och farligt att leva där, efter fyra månader väljer han därför att flytta ut på landsbygden och arbeta som jägare. På landsbygden är det lugnare men man måste se upp för de “rövare” som åker runt och tvingar tills sig pengar av de som arbetar i skogen. Här gäller det att vara smart och gömma pengarna på kroppen så han syr in sina pengar i byxorna och på andra ställen, i fickan sparar han lite pengar att ge “rövarna” så de ska bli nöjda, Efter de åtta månaderna i Sydsudan har han nog med pengar för att ta sig vidare, han går  till Sudan där han har en förhoppning att kunna stanna. Livet i Sudan visar sig dock vara svårt, som invandrare blir han illa behandlad och tillsammans med rädslan att bli hemskickad till Eritrea, då länderna har samarbete med varandra tar han efter två veckor i Sudan beslutet att fortsätta vidare längre bort från Eritrea.

Han tar  sina pengar och betalar 20 000 kronor för att resa över Saharaöknen till Libyen för att därifrån kunna ta sig vidare med båt till Italien. Hans resa börjar i en container, i ett dygn sitter han där inne tillsammans med flera andra medan containern fraktas till utkanten av öknen, därifrån fortsätter resan med pickup genom öknen. På flaket till en pickup sitter han tätt tillsammans med ungefär 35 andra på flykt och bilen kör fort fort. Chaufförerna till bilarna tar droger för att orka köra på utan rast och drogerna gör dem lättretliga och farliga. Det är trångt på flaket och svårt att hålla fast sig, mitt i öknen ramlar två människor av men bilen fortsätter bara att köra. Han och de andra försöker få chauffören att stanna genom att ropa och banka på taket och efter ett par kilometer stannar bilen men istället för att vända om och rädda de som ramlat av viftar chauffören med sitt vapen och skriker åt dem att vara tysta annars kommer han att skjuta. Han och de andra tystnar och resan fortsätter genom öknen, de två som ramlat av lämnas kvar till en trolig död. Många människor gör den här resan och han berättar för oss att under nätterna försvinner tjejerna som är med på resan, de utnyttjas sexuellt av chaufförerna och några blir gravida på resan genom öknen vilket gör allt till en ännu större utmaning.

Framme i Libyen hamnar han på en uppsamlingsplats, där bor alla tätt ihop, ljudet och smutsen är hemsk, det finns inga toaletter och maten består av bröd och vatten. En plats på en båt över till Italien kostar ungefär 25 000 kronor, han betalar även 2000 kronor extra för en flytväst. Han vet dock inte om han kommer få någon i slutändan då människor i flytväst tar mer plats än människor utan. Efter att man har betalat är det bara att vänta, för honom tar det två veckor innan det är hans tur och han blir visad till en gummibåt. De säger att det finns plats för 300 stycken men innan de åker iväg har man packat på 440 människor på flykt. Båten körs av en av de andra flyktingarna och de som ordnat och tagit betalt för resan är tryggt kvar på land. Båten är fullpackad och när vågorna slår över båten fylls den med vatten, de måste ösa, med hjälp av flaskor försöker han tillsammans med de andra hålla vattnet borta från båten. Efter 10 timmar på havet blir de upptäckta av ett Italienskt flyg och en stund senare blir de upplockade av ett Italienskt räddningsskepp och han överlever. Skeppet plockar upp många och ombord på skeppet finns mat, kläder och läkare som kan ta hand om de som blivit sjuka på sin resa.

Det har blivit april 2014 och han är framme i Sicilien, Italien. Han får åẗerigen bo i ett tältläger men chansen till jobb är liten här då så många kommer just hit till Italien. Efter en vecka tar han därför tåget mot Tyskland med hjälp av pengar från en kompis i Israel. Han har hört om Sverige under sin flykt och landet har fastnat i hans huvud och det är dit han vill nu. Polisen kommer på tåget ibland och letar efter flyktingar så för att komma undan gömmer han sig på toaletten, om han blir hittad kommer polisen skicka tillbaka honom till Italien och ett liv utan chans till egen försörjning.

Någonstans i Frankrike stannar tåget och bredvid tågstationen ligger polisstationen och här har han inte samma tur utan blir tagen av polisen som vill ta honom till ett tältläger. Han säger att han vill till Sverige men får svaret att det inte går, han måste stanna här i Frankrike. Han frågar då om det finns möjlighet att få uppehållstillstånd men får ett nej till svar. Han lurar då polisen med att han måste hämta sin väska och springer sen iväg bort. På kvällen återvänder han till tågstationen för att köpa en ny biljett vidare mot Tyskland och tar sen sina sista pengar för att sova en natt på hotell för att klara sig undan polisen. En kille han träffar på hotellet berättar om en säkrare väg med buss till Dortmund, Tyskland, på bussen finns det inga poliser. Han tar bussen istället för tåget och väl på plats i Dortmund får han hjälp av en kvinna som köper honom en biljett till Hamburg, från Hamburg tar han sedan tåget mot Sverige. Tåget åker ombord på en båt och under båtresan blir han bjuden på pannkaka av ett äldre par och snart är han framme i Malmö, det är nu den 5:e maj 2014 och han är äntligen i Sverige!

 Under sin tid i Sverige har han bott på flera olika ställen innan han och hans fru, som han träffat i Sverige, flyttade till  Nordmaling där de har släkt. Här har han fortsatt med en yrkesutbildning och idag har han jobb och försörjer sin familj som nu utökats med två små barn. Han känner sig nöjd och trivs, allt han vill är att jobba på, försörja sig själv och komma in i samhället. Han säger att det  jobbigaste i Sverige har varit att inte kunna språket och alla missförstånd som kommit med det. När man inte förstår blir man stressad och svarar bara ja vilket leder till att andra ser en som dum och korkad eller iallafall känns det så. Om han skulle återvända till Eritrea idag skulle han bli dödad eller hamna i fängelse så det är inget alternativ. När han får pengar över skickar han dem till sin familj. Hans mamma och pappa bor fortfarande kvar i Eritrea. Under tiden vi sitter och pratar säger han  “Jag föddes på nytt när jag kom till Sverige”.