Först föreningarna. Sedan politiken.

Jag skulle hellre se dem engagera sig i föreningslivet. Låt dem engagera sig i vardagliga saker. Sen när flera år gått och man mognat, insupit kunskap från äldre, gått studiecirklar, lärt sig föreningslivet, sett saker i verklighetens sken. Då, då, kan jag tycka det är värt att närma sig den parlamentariska politiken. När det inte handlar om en själv längre, eller vilken missionär man nu ska vara för världsförbättring, utan bär på åsikter och ideologer som är långt och djupt rotade varsifrån man kommer och där man arbetar.

Samtidigt blir det här ganska löjligt också med tanke på att jag kan ta upp pingisföreningar, hembygdsföreningar och slöjdföreningar som faktiskt förhindrat t.e.x. nedskärningar. Och jag känner till tusentals fall varje år där den fackliga rörelsen gör det bättre på folks jobb. Eller för den delen t.e.x. kvinnojourens insatser. Jag behöver bara se till lokala sportklubbar för att se praktiska handfasta åtgärder för feminismen än de flesta i en annars ganska högljudd fåra av internet, Folkrörelserna andas inkludering, praktik och framåtanda. Gör det själv!

I kontrast förhåller sig de politiska föreningarna enbart teoretiskt till det hela till största del (undantag finns såklart men sällan med samma effektivitet). Tyvärr framstår alltså ”den politiska sfären” som ett kacklande hönshus i jämförelse. Praktiken, den står folkrörelserna för. Det finns många föreningar i Norrland idag som har betydligt bättre politiskt CV än mången politiska parti. Som investerat i samhället, utvecklat infrastruktur, förhindrat nedskärningar och skapat en gemensam vision. Samtidigt står partierna och förvirrat frågar sig ”Hur kan det komma sig?”. Ja det kommer sig över att blicken blivit suddig, allt för stirrande på horisonten än där man faktiskt står.

Och i synnerhet Västerbotten. Norrbotten och Ångermanland uppvisar en mycket frisk fläkt av lokalt engagerade föreningsmänniskor. Det ska vi vara mycket stolta över. Det är också den starkaste hypotesen till t.e.x. Västerbottens mycket positiva psykiska välmående. Människor får en gemenskap, en berättelse, möjligheten att utvecklas och bli bra på något. Det är också en stor del till att byar och regioner som drabbats hårt av nedskärningarna kan mobilisera till lösningar på problemen. Ur ren politisk synvinkel ser man de direkta arvtagarna till den förr så sprudlande arbetarrörelsen. Och situationen förklarar också dess reträtt. Detta är något socialdemokraterna måste lära sig av. Idag ersätter hembygdsföreningarna ofta Folkets Hus. Hur kan det komma sig? Och vad är det politiska priset för en rörelse som försvinner från vardagen? Hur ska folk kunna engagera sig om man inte är aktiv, synlig och verksam i de vardagliga frågorna?

Så nästa gång ni träffar någon ungdom som vill ut och förändra världen, fråga om de är beredd att förändra sin vardag först och främst. Och be dem gå med i en folklig, demokratisk, förankrad förening. Eller åtminstone att detta är punkt A. Man måste gå på punkt A innan man kommer till punkt B. Först kommer föreningslivet. Sedan kommer partiboken. Det förstnämnda ska vara garantin att det sistnämnda kan skötas korrekt. Och hursomhelst. Hur ska man förändra världen om man inte kan förändra sitt kvarter? Det är här föreningslivet kommer in som en kompassriktining.

Detta kommer i slutändan skapa ett bättre politiskt klimat. Det är jag övertygad om.

Jag kommer antagligen återkommande lyfta fram lokala exempel från främst Västerbotten där detta skett. Men som ni alla som läser detta vet så behöver man allt som oftast bara besöka sin lokala hembygdsförening eller fotbollsklubb för att höra många inspirerande och medryckande historier om engagerade människor, lokaldemokrati och en positiv framtidsvision och samhällsansvar. Mer sånt i politiken.

De texterna kommer komma pö om pö. Möjligen med intervjuer. Jag ska bara få tid för det.