Allmänt: Den socialdemokratiska karaktären

Återkommande i mitt politiska intresse under åren, som nu sträcker sig en bra bit över halva mitt liv, så har frågan om Socialdemokratins kris återkommit som ett debattämne. Som född 1982 har jag personligen levt igenom och skådat samhället förändrats i grunden. Genom 90-talets kriser och gamla, skuggiga, minnen av andra samhällen, folkrörelser, fackföreningslokaler och politisk debatt så står jag med mina erfarenheter av hur samhället förändrats med en spegel i handen – jag har något att jämföra med. Det blev själva grunden i mitt sökande när jag gick ut i ett samhälle förändrat i grunden från värderingarna jag tagit med mig som barn. Även om jag ägnade lång tid innan jag till sist valde att engagera mig i Socialdemokratin så har knappast diskussionen om arbetarrörelsen varit knapphändig. Det har snarare varit det centrala, återkommande, temat. Det här har inneburit åtminstone 10 års grubblande, diskuterande och otaliga hyllmeter avverkad litteratur och diskussioner i fikarum. Sedan åtminstone 10 år tillbaka så drog jag mig mer och mer till en position till den ursprungliga arbetarrörelsens värderingar och strategi. Alltså, före Palme. Således landade jag i några  punkter, som i sin tur jag hoppas kommer föra samhället vidare i sin utveckling mot ökad ekonomisk och social jämlikhet och inte minst kanske sporrar kamrater i Socialdemokraterna till vidare debatt.

1) Bristen på närdemokrati. För att vara ett engagerade och levande parti måste man vara aktiva där folk arbetar och bor. Och framförallt, det är här man formerar sin politik. Här har S-föreningarna det avgörande ansvaret att mobilisera, engagera och aktivera människor. När Socialdemokratin allt mer blir en del i en mediacirkus och känns längre och längre bort tappar ideologin per definition sitt förtroende och aktualitet för människor. Här måste man således arbeta med praktiska saker som områdestidningar, transparens, öppenhet och framförallt, kanske viktigaste punkten, att det går att förändra saker och ting. Att helt enkelt skapa interaktion och intresse för medborgarna kring sitt samhälle, sitt boende.

2) Ett nära samarbete med folkrörelserna. Folkrörelserna, likt fackföreningarna, är avgörande sociala strukturer för att bära upp en ideologi, en hegemoni. Idag har dessa folkrörelser förändrats, transformerats, i takt med tiden men är rörelserna är likväl en avgörande faktor om skall bygga upp en legitimitet i lokalsamhällen och kring sociala frågor. Här finns också ett ansvar att revitalisera, engagera, människor i folkrörelser Socialdemokratins ideologi stod inte på ett ben, partiet, det stod inte heller på två. Det stod på en myriad av Folkets hus rörelser, Teaterrörelser, Nykterhetsrörelser, Idrottsrörelser Broderskapsrörelsen. Hyresgästföreningen med många fler. Detta medförde självklart bilden av att Socialdemokratin förändrade saker i människors vardag och fanns mycket nära ens egna liv och fritid.

3) Folkbildandet. En punkt som säger sig självt. Att komma ut med analyser kring klass, ekonomi, politik och bilda kring frågorna i en icke-akademisk miljö är avgörande för att bygga upp en förståelse för sin politik. Här behövs nya tag kring ABF för att nå ut med enkla, moderna, smarta medel till en allt större del av befolkningen som läser mindre och mindre.

4) Materiella lösningar. Oavsett om det var politiken, fackföreningen eller folkrörelserna så var insatsen aldrig helt idealistiskt, uppbyggd kring de stora ideérna, utan ämnade till att förändra materiella ting. Löner, lokaler, lokalsamhället. Dessa reformer och förändringar var i sin tur förankrad i en materiell ideologi och ideal nära kopplade till att, konstant, oundvikligen, alltid sträva efter för att nästa generation skulle få det bättre. Först när partiet började närma sig sina första allvarliga kriser efter andra världskriget så blev debattklimatet alltmer klyschigare och fylldes med vad vi idag kallar ”buzzwords” istället för en praktik som utan tvivel hade självförtroendet att konkret peka på saker och säga ”Kolla! Vi gör det bättre!”. Det är mycket farlig fälla i min mening om socialdemokratin, likt modern vänster, skulle börja svärma kring klyschor istället för faktiskt, praktisk, arbetarklasspolitik.
5) Att lyssna på fackföreningsrörelsen. LO är och förblir större, rikare, mer organiserade än vilket parlamentariskt parti i Sverige som helst. LO-Kongressens beslut ska tas på allra största allvar och Socialdemokratiska partiet bör ha i åtanke att detta är ett parlamentariskt verktyg för den bredare arbetarrörelsen, inte minst fackföreningsrörelsen som en gång i tiden skapade partiet som parlamentarisk röst. Sedan 90-tals krisen, ja sen Stig Malm, är jag inte ensam om att få en känsla av att LO tappat makt inom Socialdemokratin och att t.e.x. allt färre arbetare tar del i den högre politiken.Faktum kvarstår dock att LO är Socialdemokratins mest aktiva, folkförankrade, del som gör skillnad för tusentals människor varje dag. I en tid när de flesta gamla folkrörelserna tappat fart så står LO, trots samtidens utmaningar, mycket starka.

6) Hegemonin, Normerna. En ideologi är aldrig bara ideal eller praktisk politik. Det är också en uppsättning normer och i sin tur en rörelse som har en hegemoni att vårda och utveckla. Man kan kalla det kulturkamp. I Arbetarrörelsens mest livaktiga år, strax före drygt 70 år av parlamentarisk styre, var kunskapen kring denna kamp mycket stor. Man förstod att man bär med sig ideal och normer som står i motsättning med andra ideologiers, eller för den delen, den härskande klassens. Ur denna kulturkamp föddes flertalet reformer och moraliska normer. Från du-reformen, hejandet till skatteplikt och neutralitetsprincipen. Ledande politiker fick därför, för att inte avsättas, helt enkelt bära upp dessa ideal på samma sätt som de ställde sig bakom partilinjen. Inte få av de mest effektiva socialdemokratiska politikerna var också genuint intresserade av en Humanus Nobilis – en noblare människa – och därför till exempel var övertygade nykterister, flitsamma arbetare och radikala fackföreningskämpar – inte sällan självlärda arbetare med fullgoda akademisk kunskaper – autiodiakter. Under åratal nu har vi präglats av skandaler som i grunden gått emot denna, av socialdemokratin införda, normer. Detta är ett av de större anledningarna till en markant förtroendekris och ökande politikerförakt. Konstiga beslut åsidosatt. Förr var det enklare. Företrädde man arbetare, ja då fick man uppvisa en gedigen arbetarbakgrund och arbetsliv. Målsättningen var helt enkelt att med erfarenheterna från det trångbodda, spritfyllda, fattigsverige med dess trasiga, fulla, människor inte bara bygga en modell för ett bättre samhälle, utan också i och med det, en mer solidarisk, ärlig och bildad människa. Eller för att vara konkret: En arbetarklass med större självförtroende och framtidstro. Här måste Socialdemokratin rannsaka sig själv. Lever dessa ideal kvar? Vad har vi för normer idag? Hur ser kulturkampen ut? Gör vi vårt bästa för att skapa en mer aktiv, engagerad, påläst arbetarklass? När vi löst dessa frågor, och kan prata om att vårda en egen värdegrund (och då pratar jag inte om en plikttroget skrivet papper gjort av någon student från Umeå universitet) så kan vi också ställa rimliga krav på våra valda företrädare om att följa den. Lever tanken kvar om att inte acceptera det rådande, och sträva efter bättre, noblare, ideal än samtidens sociala statusjakt, konsumtion och profithunger?

7) Medelklassen? Framkomsten av klassresor baserat på årtal av reela vinster efter andra världskriget skapade Sveriges första, möjligen kanske också sista. medelklass. Idag har detta blivit en grupp som är svårdefinierad och nästan mytisk inom politiken. På något sätt anses de dock sitta på den politiska makten oavsett om myten baserat sig på att de bor i urbana områden, en viss inkomst, en viss belåning eller bakgrund. Faktum kvarstår dock att man kan inte ha ett parti svansande efter vissa väljargrupper och slänga den ideologiska kompassen helt åt skogen i jakten på partikulära väljargrupper, som dessutom är ytterst svårdefinierade. Faktum är rent konkret att en jakt på specifika väljargrupper i den större gruppen däråt vårt parti alltid lutat oss, Folket, är ytterst problematiskt. Dessutom är det fullgott redan med partier som redan anpassat hela sin existens kring denna mytiska väljargrupp. Både på vänster och högerskalan. Nej, vi är socialdemokrater och därför vänder vi oss till den yrkesarbetande majoriteten av befolkningen och i synnerhet LO kollektivet. Att ”springa åt höger i ekonomin” eller ”utveckla en värdegrund åt vänster” och så vidare skapar bara förvirring. En förvirring som alltmer bemöts med suckar om att människor saknar ”de gamla goda sossarna..:”. Vår plikt åligger rent konkret till arbetarklassen. Den kan vi åtminstone definiera. Och vi delar inte intressen med Överklassen. Den kan vi också tydligt definiera. Resten är en sociologisk, akademisk, diskussion. Dessutom ser vi med all tydlighet att när vi börjar, likt en rubisk kub, försöka få väljargrupp X och väljargrupp Y med ditt och datt som sociologiska parametrar istället för att tala klarspråk så skapas ett politiskt vakuum som med lätthet ersätts av populistiska partier. Mängder med logiska felslut har tagits ute i världen av socialdemokrater som bundit upp sig mot t.e.x. lokala religiösa ledare i urbana förorter och på så sätt t.e.x. svikit sekulära, grundläggande, ideologiska pelare i jakt ”grupp x”. Det finns folk som på riktigt tror vi lever i USA i Sverige idag och också vill prata etnicitet istället för materiella förutsättningar.  Här pratar vi om att verkligen undergräva förtroendet och framstå som verklighetsfrånvänd. Vi äger vårt politiska projekt mot betydligt större intressen än partikulära grupper. Och helt konkret, med en bred politik kommer vi dessutom nå stora delar av mellanskikten och andra grupper ändå. Vi behöver inte springa runt och oroa oss och noja. Vår politik är bra för majoriteten, det ska vara vår praktik och inställning.

8) Den progressiva kraften. Och det är väl här vi landar. I slutändan måste en stor berättelse återigen skapas genom mängder med åtgärder. Här har jag kollat bakåt i tiden, vilket såklart är helt otillräckligt i en modern värld, men den ger lite fingervisningar om hur arbetarrörelsen en gång i tiden lyckades skapa sin. Och vi vet med tydlighet dess CV: Demokrati, Pension, Semester, A-Kassa, Åtta timmars arbetsdag. Det här var inget paket som lanserades samtidigt, eller kom gratis, det tog tid och det krävdes målmedveten kamp, hårda förhandlingar och, framförallt, en socialdemokrati som byggdes upp underifrån. Från konsum till lokala idrottslaget, från egen media och en egen ekonomi. Fram träder en progressiv, samhällsförändrande kraft, om inte till och med dubbelmakt, som svepte över landet och förde oss till där vi är idag. För varje sak vi gjorde, så byggdes förtroendet, för nästa steg framåt. Hur svårt det än må vara för människor idag så var det inte styrelseledamöter som ställde sig där utanför fabriken med en bytta och byggde a-kassan. Det gjorde helt vanliga människor. De gjorde det för att det fanns en rörelse som stödde dem, som underbyggde ett självförtroende och förmedlade en känsla att man kan göra saker själv. Ta initiativ. Och sakta byggdes välfärden fram, över stock och sten och genom kamp och förhandling. De gamla erfarenheterna, våra gamla lösningar blev med tiden institutioner. Och tyvärr, precis där, så tappade vi en stor del av vår identitet. Idag är det vår plikt, om vi ska klara en framtida kris av sällan skådat slag, att starta detta maskineri igen och anpassa det till den nya, moderna, världen vi har omkring oss. Att vid sidan av det parlamentariska och styrelsemässiga, hela tiden ha en bubblande, levande, kraft att få idéer och näring av.  För slutmålet måste vara något så enkelt som att vi ska överlämna en bättre värld och bättre förutsättningar till våra barn, än vad vi har haft.

Så..
Vårt mål blir därför att hitta dessa vakuum idag, och ersätta dessa med en praktiska lösningar, och ur dessa steg framåt bygga upp en berättelse igen. Att helt enkelt sakta bygga upp alla dessa pelare igen. Att återfå förtroendet. Om vi ska göra det kan vi inte vara rädda för debatter, folkrörelser, nya idéer eller för den delen att återigen lyfta upp gamla fanor eller gamla normer.  Ska vi klara det så kan vi inte bara administratörer, politiker, kommunikationsexperter – socialdemokratin är en folkrörelse, inte ett avantgarde. Så slutligen lutar vårt öde på på medlemmarna, på s-föreningarna, på fackföreningarna och framförallt på en vision att fortsätta förändra samhället till det bättre. Att möta framtiden med nya lösningar. Att aldrig tillåta tomma vakuum ersättas av andra krafter än våra. Att våga diskutera, debattera, ha högt i tak. Att mana folk till demokratisk diskussion, att våga ifrågasätta. Till sist så kanske vi kan ta ordet Arbetarrörelse i vår mun med dess ursprungliga mening i åtanke. Arbetare i Rörelse. Inte Arbetarstilleståndet. För i slutändan, allt det här jag skrivit om, det är den rörelse som inte bara är själva demokratins grundfundament, det är också en kraft som återigen skapar denna berättelse om positiv framåtanda, politiska reformer och en ständig jakt på ökad social- och ekonomisk jämlikhet. En positiv, istället för cynisk, kraft.

För hur vi än vrider och vänder på det. Vi kommer fortsätta ställas inför utmaningar, och i ett skräckscenario, måhända finna en dag att vi inte kommit så långt ifrån det där fattigsverige som vi trodde. Därför måste vi fortsätta, hela tiden fortsätta, utveckla grunderna i vår rörelse. Och det arbetet börjar där du jobbar, och där du bor. Hos den vanliga medlemmens och medborgarens vardagsliv.
Slutligen
Bjuder här på en gammal film. En av många som en gång i tiden byggde upp en av dessa gamla starka normer. Att vi tillsammans kan lösa problem.