Utanför Umeås murar mullras det

Oj. Det tog verkligen inte slut. Debatten om hur Norrland behandlas, och i synnerhet Vattenfalls behandling av Jokkmokk, har rasat till den grad att DN nu känt sig manade att uppmana till rikets sammanhållning.

Ur strategisk synvinkel har verkligen hotet/pratet om självständighet fått ett medialt genomslag kring norrländska resursfrågor som är, mycket, ovanligt. Liberala ledarkrönikor har helt enkelt skitit på sig, och det är tyvärr också med den form av von-oben attityd som i Brexitfallet som de presenterar sig själva på. Det kommer knappast stoppa känslan av irritation som råder just nu Tack och lov börjar vissa ta sin egen image på allvar och ta frågorna seriöst. !

Samtidigt har människor börjat sprida erfarenheterna om allt de varit med om mellan varandra, om hur man vann i Lycksele, kämpade i Arvidsjaur, demonstrerade i Kramfors, blockerade vägar på 90-talet, fick politiker att lyssna, mobiliserade samhället. Ja listan kan ju nästan göras oändlig om vi går tillbaka till 1995 på både olika former av parlamentariska och utomparlamentariska protester men även sociala nedskärningar som skapat en reel känsla av utanförskap som grund. Ser vi till länen Norrbotten, Västerbotten och Ångermanland så sitter det på majoriteten av Sveriges samlade protestaktioner, inklusive på arbetsplatser sedan andra världskriget slut. Och allt snabbare går motoriken som för ihop människor från Ådalen till Arjeplog, mellan Korpis och Tärnaby. Då skapas en sån där spinn som gör att över 90% av 6 000 röstande röstar för självständighet, så att självaste stockholmsmedia börjar få det där utdragna, osäkra, lite olustiga slutet på sitt hånskratt

”Ha Ha Ha Ha Ha Haa Haa aaa… …. De kan väl inte mena allvar?” Helt plötsligt börjar politiker skruva på sig. ”Inte kan dom..?”

Sammantaget är det alltså ett stort antal förbannade, erfarna norrlänningar med starkt självförtroende som nu som svar på parlamentariskt trötthet viskar ”självständighet”. Klart hela etablissemanget skiter på sig. I åratal har man ju effektivt försökte blunda. Till och med när 20 – 30 000 personer gick ut på gatorna så försökte man vissla högljutt och prata om vädret istället för en vårdkris som avknoppats i ockupationer och massdemonstrationer. I 30 år har det skett strukturella förändringar, misslyckade gruvprojekt och annat som tärt och slitit i själen. Staten har börjat retirera. Klyftan mellan kust och inland cementerats till den grad att det är inte ovanligt mest åsikter som att ”Umeå inte är Norrland längre”. Att likna det här med tändvätska är helt korrekt. Och sen kom det här. Lotta Gröning bara sa det. Pang. Riksnyheter.

Tanden är blodad. Sen är jag ganska övertygad om att det framförallt är en strategi som just ska skapa det här ”Är de seriösa, är de inte seriösa, så där kan man ju inte säga?” läget. Vilket får vissa liberala debattörer att sluka betet och gå ”brexitdöden” till mötes när de ställer sig över vanligt folk. Men överlag, den här strategin bygger på att motparten inte vet vars de har ”de bråkiga norrlänningarna” – annars är den inte effektiv. Klart står, att det finns seriösa förespråkare att överge Sverige men att de idag är en politisk minoritet i protesterna. Men om inte människors ilska och frustration tas på allvar, vad kan hända då? I dagsläget har dock självständighetspratet gått från en ”pik” eller ”allmän svordom” till en, betydligt mer fast blick och hårdare tonfall. Snart en kravlista läggs på bordet till det. Så sammantaget tror kag vi kan räkna med att detta hot kommer användas även i framtiden, eller ja, att det nu gått så långt helt enkelt att självständighetshotet adderats till en lång lista olika kampmetoder för att behålla arbeten, service, sjukvård, infrastruktur med mera. För det verkar ju funka, när självaste DN får lov att blicka norr om tullarna. Senaste veckans skriverier har cementerat fast en diskussion om norrländsk självständighet i det offentliga samtalet, åtminstone norr om Sundsvall.Och ser man på det rent krasst så är det ju något norrlänningar är bra på: Hot om strejk.

Inom socialdemokratin har det också tagit fart. Pajala arbetarkommun stödjer kraven på självständighet och kritiserade sin riksdagsgrupp offentligt. Och i samband med det fick sig en viss poltiiker en hel del kängor om sitt von-oben uttalande. I Piteå ställde sig Sven-Erik Bucht på Jokkmokks sida mot Vattenfall. Sympatiskt. Trycket är hårt mot Damberg nu. Det är mycket bra. Samtidigt har just Sven-Erik Bucht knappast något förtroende kvar sedan händelserna i Pajala och att Sven-Erik Österberg höll tyst om Vattenfalls planer är ett öppet sår, han skall ju ändå företräda Norrbotten. Vi får hoppas att Sven-Erik kan reparera lite av sitt rykte genom att få Damberg att tänka till nu. Att norrländsk socialdemokrati ändå kan hålla enad front i förhandlingarna med Stockholm. För vi måste börja vinna, göra riktiga förändringar, för att stärka förtroendet som sakta undergrävts av åratal av fråntagande av människors livskvalitet, arbeten och service.

För som jag skrivit tidigare. Det går bara till en viss gräns, till sist kan hela landsändar falla in i parlamentarisk trötthet, demokratiförakt och populism. Vi behöver bara se på amerikanska gruv och skogsdelstater som avindustraliserats för att förstå det. Där är det knappast Hillary Clinton man röstar på, om man säger så. Och vi får, aldrig, tillåta oss själva bli som Hillary Clinton. Det är en grundregel, ok?

Samtidigt har Centerpartiet försökt mobilisera, men tyvärr har det tolkats mer som en mobilisering mot Socialdemokratin, än för en levande landsbygd. Det hela blir ju såklart ironi med tanke på att den C-ledda Nuonaffären är ytterst ansvarig för den gnista som tändes i Jokkmokk. Med det sagt finns det såklart, en reel ilska, hos gräsrots C-medlemmar.

Men i det stora hela så har hela den här affären ignorerats i provinshuvudstäderna, Umeå, Luleå och Sundsvall. Det är inte så konstigt. Befolkningen där ser sig själva inte som Norrlänningar i samma utsträckning alls som i den övriga regionen. I fallet Umeå kan vi tala om en växande, kosmopolitisk, universitetsstad som snarare präglas om konflikter kring hur staden ska hantera sin ständigt växande befolkning (från inlandet..) och vilka som ska bo där (finns det verkligen plats för fattiga inlandsbor?), än att fundera på Norrlands öde. Det är som att det finns osynliga murar vid kommungränsen, eller nej, vid stadsgränsen. För några konflikter mellan centrum och pereferi har ju även i Umeå kommun börjat bubbla upp och nu har Umeå Kommun klart slagit fast att ”Hela kommunen skall leva” efter påtaglig kritik. Det ser jag som positivt, och det ska enforcas med kraft. Men att människor där skulle bry sig om övriga Norrlands öde, generellt, är så länge de själva inte blir drabbade helt enkelt orimligt. Umeå är som undantaget som bekräftar regeln, fastnaglad på en Norrland som är inblandad i en, helt, annan berättelse.

Det är ganska problematiskt. Men en helt annan historia. För Norrland behöver Umeå, och Umeå behöver Norrland. Eller ja. Kusten behöver inlandet. Inlandet behöver kusten. Det är en helhet som måste överleva, inte urbana kustmetropoler och sedan vindkraftstekniker och vattenfallare på resten av ytan. Den ”totala urbaniseringen” är redan idag en fullständig flopp och mängder med idag onödiga problem skulle lösas med fler levande små lokalsamhällen.

En bra början på att få igång denna process, om ett levande totalsamhälle, är självklart att politiska krafterna enas om att förändra skattesystemet att Norrland får lite rättvisa till sist. Utsugningen måste ta slut. Tills dess kommer samtliga politiska krafter helt enkelt vänja sig med en tredje politisk tongång: självständighet. Det är den naturliga formen av norrländsk missnöjespolitik, eller om man så vill, det är Norrlands svar på SD. Men betydligt mer politiskt sympatiskt.

Det är inget konstigt. Inget ologiskt. När man inte tagit ansvar över landsbygdspoltiken. Sånt här skapas i vakuum. Och vill man få bort denna obekvämlighet, ja då börjar man leverera välfärd igen.

Men att vissa verkar skita på sig om Norrländsk självständighet just idag, det är ju lite…humoristiskt. Storsvensken har tydligen inte hört att Björklöven och Skellefteå AIK möttes igår. Hockeyn är igång.
Självständigheten får vänta. Först kan Skellefteå dra åt helvete.

Edit: Här finns en artikel där Sammeli vidareutvecklar sitt resonemang. Vettigt.