Finland 100 år!

I år är det inte bara 100 år sedan den första kommunala ordningen skapades i Holmsund, eller för den delen 100 år sedan socialdemokratiska partiet bildades i samhället. Det är också Finlands 100 års jubileum och detta bör ägnas några väl valda rader om.

Redan på den första kartan över Skandinavien, Magna Charta, så visas en febril verksamhet över kvarken med handel. Och arkeologiska fynd gör det uppenbart att långt före de formella statsbildningarna så har vi vid kvarken haft en stor nytta av varandra. Redan före Holmsunds formella bildande på 1800-talet förekommer många källor om hur finländska handelsfarande kom över kvarken för att bedriva handel i det som nu är Djupvik, eller ja under 800 år var det ju dessutom också svenska medborgare boendes i samma periferi som oss själva.

Det går alltså att påstå utan att skämmas att vi här haft antagligen mer kontakt med våra finska grannar i Österbotten än med svenska statsmakten under flera århundranden, helt enkelt för att vatten var dåtidens E4a. Idag karakteriseras ju detta som tydligast att Wasa fortfarande är närmaste grannstaden till Umeå – ett faktum vi inte talar om allt för mycket. Relationen mellan Finland och Sverige är utöver det unik och våra kulturer är i princip identiska, inte ens den ryska överhögheten kunde t.e.x. ta bort svensk lag. Förfinskningen skedde mycket senare av finska nationalister. Förutom handel och alla dessa likheter har således också befolkningen flyttat fram och tillbaka över kvarken i omgångar och finska migrationen till Sverige, ofta på grund av missväxt och svält, har påverkat vår demografi otaliga århundranden. Finländare förblir vår största, och numera minst omtalade, invandrargrupp.

Detta nära släktskap har självklart också efterlämnat liknande öden och ömsesidig gemenskap i dåliga tider. Finska migrationen kom allt för ofta på grund av en bakomliggande fara, ryska krigsmakten. Således har finländarna ofta anlänt till våra stränder med varningar om vad som komma skall. I synnerhet under 1700-talet var krigsmigrationen stor till vårt område, men detta var också en tid när Holmsund och Obbola i omgångar också drabbades av krig – med oftast oss som förlorare. Ändock försökte vi hålla ryssen stången utanför Holmen med två kanonskepp (de satte vi eld på själva och övergav) och år 1809, efter att finska trupperna flytt över isen för att vila i Umeå, var Obbola en krigsskådeplats mot de invaderande ryska trupperna som gått över kvarken på isen . Det var Savolax jägarbataljon som uppehöll dem, finska elittrupper, i ett dygn innan Umeå intogs.  Trupper varav flera senare också skulle stanna i Västerbotten efter kriget och det historiska avtackandet i Umeå av Von Döbeln I Holmsund besattes bland annat omberget av rysk trupp, som kvarglömdes och senare blev tjenis med holmsundsborna. Öar utanför Holmsund, som  Holmön, har under dessa århundraden också ockuperats och invaderats av rysk trupp i omgångar. Framför den ryska truppen kom alltid våra finska grannar flyendes över isen, och inte sällan också militärförbanden för att vila. Detta om något har påverkat västerbottens kustland till den grad att vi är många med sisublod i ådrorna än idag.

Senaste exemplet av denna solidaritet är självklart symptomatiskt och berör alla händelserna vid andra världskriget, och då i synnerhet Kvarkentrafiken, då Holmsund var tunnelplatsen för förnödenheter till den finska civilbefolkningen och senare skulle det visa sig, krigsmakten. Idag är denna solidaritetshandling mer eller mindre bortglömd. Men den vaksamme kan notera en avtäckt minnessten nere vid Turistbyrån. Det var därifrån konvojerna begav sig över isen, hotade av ryskt flyg, för att hjälpa våra finska kamrater. Från kriget anlände också många krigsbarn, en av dem min farmor, som Holmsund öppenhjärtligt tog emot och hjälpte. Idag finns det en minnesplankett för detta solidaritska stordåd inne på färjeterminalen, tyvärr bortglömt för de flesta. Utan blankett eller minnessten står dock de många flyktingar från finska inbördeskriget som också togs hand om kustbor och här i Holmsund när de flydde över Holmön i den djupt tragiska process som till sist ledde till deras statsbildning och frihet från rysk överhöghet.

Dessa händelser formar givetvis ett brödraskap och som kustbo är det lika naturligt att möta finska båtar som svenska i gästhamnarna. Österbotten å sin sida, är lite mer svenskt, precis som vi är lite mer finskt  – än våra värdnationer.  Och av många Holmsunds och Obbolabor är det många av oss med finskt påbrå, även om vi glömt språket med generationerna.

Idag, i globaliseringens tidevarv, så behöver man inte gå längre än till Kajutan lunchtid för att se att fortfarande idag är trafiken mellan Holmsund och Wasa livaktig, där så många av oss åkt under 80- och 90-talet, med många finska  jobbare som käkar sin lunch där före de rör sig vidare till sina arbetsplatser. Således hör våra öden ihop och kommer fortsätta göra det. Att få fler finländare att stanna till i Holmsund för att handla och besöka oss är en fortsatt prioriterad sak att ha med sig. Även om vi idag har många bakslag, som förlusten av Ljumviken Camping, som försvårar det finska intresset i vårt samhälle – så bör vår ambition vara klar – självfallet bör vi vårda relationen med vännerna på andra sidan kvarken. Om det nu blir så att det djupt rasistiska sannfinländarna förbjuder vård till svensktalande medborgare i Finland, skall vi självklart, öppna dörrar för dem som vi alltid gjort. Och självfallet skall vi fortsatt vårda relationerna och utbytet mellan varandra och ha förhoppningen att färjetrafiken blir billig och populär igen – då den format vårt samhälle så mycket. Den där bron däremot, det lär ta sin lilla tid.

Så slutligen kan man idag bara gratulera dem till sina 100 år som självständig stat med ett Kippis! Holmsund är glad för sina finska grannar och vår gemensamma historia!