Vad har de 30 senaste åren inneburit för Holmsund?

Det senaste halvåret har jag intresserat mig för gini-koefficienten som är det medel man mäter den ekonomiska ojämlikheten på. För att hålla det enkelt för läsarna kan man säga att när den står på 1 så äger en person allt kapital i avsedda området, är det i de lägre skalorna fördelas inkomster betydligt jämlikare. På sådant sätt kan man således räkna ut hur pass stora inkomstskillnader och annat som finns i samhällen, kommuner eller regioner. Inkluderat inflationsjustering.

Ungefär samtidigt som denna vetenskapliga mätningsmetod blivit allt mer populär i nationell och internationell forskning så har bland att SCB färdigställt sin rapport Inkomstrapport 2015 likväl som att LO kommit ut med sin årliga Lönerapport  likväl som OECD i flera år markerat att just Sverige av dess medlemsländer är det land där klassklyftorna ökar mest. En utveckling som bland annat Internationella Valutafonden, IMF markerat emot också, i en uppfriskande vändning så har de också börjar reagera mot vad rapporterna tar upp och bland annat markerat att löneökningarna måste upp. Tillsammans med Finansdepartementet så har bland annat tidningen Arbetet sammanställt en intressant artikel med namnet ”Klyftorna minskar knappt alls” med bland annat dessa rapporter i bakgrunden som kan förenkla för läsare, och också tar in det reformarbete regeringen idag är kapabel till. Som är begränsat effektivt med tanke på parlamentariskt läget men åtminstone, bromsat upp, utvecklingen. I sammanhanget har också EU:s Statstikbyrå Eurostat släppt en rapport som varnar för att 1,5 miljoner människor i Sverige riskerar fattigdom.

Så hur har utvecklingen generellt sett ut då?

Det har varit marginell skillnad på (S) eller (M) ledd regering sett till klassamhällets tilltagande de senaste 30 åren.

1981 var vi det land som var jämlikast i världen, 2014 hittar man de första rapporterna om att vi har de största klasskillnaderna bland OECD länderna.

Mellan 1991 och 2015 ökade inkomsterna för den fattigaste tiondelen av befolkningen med 25 procent, en procent om året. För den rikaste tiondelen var siffran 127 procent – fem gånger så mycket.

Regeringens senaste reformer ger dock marginella resultat 0,004-0,005 på GINI-skalan och en åttondel av skattesänkningarna som alliansen genomförde nu tagits igen (87,5% av skattesänkningarna är alltså kvar). Dock bör det sägas att den grupp som hade det sämst under Reinfeldt har fått det bättre – 3100 kr/år bättre – alltså utförsäkrade och långtidsarbetslösa m.m. (”utanförskapet”) I LOs lönerapport framkommer dock tydligt att löneskillnaderna mellan arbetare och tjänstemän ligger på år 1934 års nivå och i senaste Inkomstrapport 2015 (SCB) får man även mer detaljerad information. T.e.x har utlandsföddas inkomst gått från 90% av en svensk nivå till 77% samtidigt som det går bättre för unga kvinnor generellt, inte minst inom dominansen i det akademiska, men även för arbetarkvinnor, för första gången på 10 år, tack vare fackförbundens låglönesatsning som gett kvinnor något mer än män. Denna satsning, knäet, är det som föranlett 11 strejkvarsel på 12 månader, i synnerhet när motparten för fackförbunden varit Almega under gångna avtalsrörelsen.

Fortfarande är dock löneglappet på 12% mellan arbetarmän och kvinnor. Bland tjänstemän är det betydligt större. Samma rapport fastslår också att fattigdomen i Sverige mer än fördubblats, från 7% till 15% (Fattigdom räknat som under 60% av medianlönen i landet) sedan 1991.

Samma rapport fastslår även stora regionala skillnader i inkomstnivåer (mer om det nedan). Här bör det också noterats att det också skett en stor migration till landet där det kommer ta tid, 10-15 år, innan de kommer in på svensk arbetsmarknad.

Det är också värt att notera i sammanhanget att mätningarna, som börjar i princip i mitten av 90-talet, således döljer utvecklingen 1982-1990 som exempel. Således syns inte hela ”raketen” till ett land i djup ojämlikhet. Den vetgirige kan ju självklart beställa efter forskning på ämnet.

I dag är således medellönen för samtliga anställda är 32 200 kronor i månaden enligt 2016 års lönestatistik. För arbetare är medellönen 25 800 kronor och för tjänsteman 38 200 kronor. Medellönen är alltså 12 400 kronor, eller 48 procent, högre för tjänstemän än för arbetare. Detta är alltså inkomsterna för vanligt folk. Samtidigt har svenska miljardärer vuxit till 178 st

Tillsammans äger de över 2 000 miljarder. Jämför med den svenska statsbudgeten för 2017 som ligger på 972 miljarder.

178 miljardärer är en ökning med 22 stycken bara mellan 2015 och 2016.

Den kortfattade versionen är att rika blir rika och fattigare blir fattigare – och att reformpolitiken kan bromsa, men i dagsläget ej vända trenden. I realiteten behöver Sverige ett parlamentarisk parti med ett tydligt majoritetsstyre med viljan att förändra detta och en starkare fackföreningsrörelse om detta skall gå att vända helt och hållet. Min häst här är såklart socialdemokratin.

Antalet faktorer dessa siffror visas på är givetvis många, i allt från löner, anställningstrygghet till bostadspriser och pension – men också känslorapporter om trygghet och gemenskap hänger ihop med jämlikheten. Anledningarna till dessa klyftor är lika många och en mycket invecklad historia, vi kan dock förhålla oss till faktumet att vi har klyftor idag som vi inte haft sedan Välfärdsstatens tillkomst, om inte före. Vi har helt enkelt ett ojämlikt samhälle idag, på kommunal, regional och nationell nivå. Ett klassamhälle. Ett samhälle där barnen får det sämre än föräldrarna. Där vanliga medborgare och löntagare konstant känner press om nedskärningar, underbemanning, svajande socialförsäkringar och ständiga rapporter om hårda priorteringar inom t.e.x. kommunala nämnder. Samtidigt som vi bevisligen blir rikare, men detta överflöd hamnar i färre och färre händer.

Jag uppmanar därför alla att läsa de ovan länkade rapporterna noggrant för att få en bild om vilka som vinner och förlorar i dagens samhälle.

Hur har det här påverkat Holmsund då?

Om vi kan fastslå med hjälp från finansdepartement, IMF, OECD, SCB mfl att Sverige i 30 år utvecklats till ett av Europas mer utvecklade och tydliga klassamhällen. Vad kan vi då hitta för något kring Holmsunds specifikt?

Ja framförallt syns det i denna undersökning (”Rika områden blir rikare”) som DN tog fram 2013. Här kan vi notera ett helt ”blått” område över Holmsund 1991, men ett med djupare klassklyftor 2013. ”Andel med utländsk bakgrund” har jag ej markerat vid detta screenshot. Från ett område med i regel bara medianinkomster så har vi blivit ett samhälle med tydlig andel låginkomsttagare, men också utan någon egentlig överklass.

Vi kan konstatera att Holmsund också blivit ett klassamhälle på ett sådant sätt som det antagligen aldrig förut varit, då befolkningen under 1800- och 1900-talet framförallt dominerats av klassisk arbetarklass. Sedan 80-talet har dock närheten till Umeå stärkts vilket innebär och kommer fortsätta innebära att höginkomsttagare prioriterar att bo i Holmsund. Samtidigt har samhället i sig förändrats i grunden, och två industrier lagts ned. Samtidigt som vi också fått ett asylboende under nämnda period.

Man kan dock konstatera att centrala Holmsund är relativt fattigt men också att Holmsund också saknar riktiga höginkomsttagare. Det är dock, vad vi bör minnas, en fem år gammal undersökning och mycket händer i Umeå Kommun där huspriser och annat skenar iväg. Vi kan i alla fall konstatera att data finns ned till vårt samhälles nivå över inkomstskillnaderna. Detta leder självfallet till ett antal problem av sådan art som vi inte sett sedan 1900-talets början där inte minst den påtalande användningen av rusmedel och narkotika brukar belysas i de lokala debatterna. Det är så dessa 30 år manifesterar sig i verkligheten, i känslan av trygghet, och så vidare.

Umeå Kommun då?

För att sätta Kommunen i någon form av kontext så har Umeå de senaste 30 åren genomgått en enorm förändring och är idag på många sätt en framgångsrik kommun gällande inflyttning och byggande. För att ta del av hur detta påverkat kommunen kan vi ta och kolla in nationalekonomerna som pysslar med stadsplanering där företaget Vertikals nyligen släppte en artikel om ”New urban crisis” och jobbar mycket närstående Richard Florida, som i mycket hög grad påverkat svensk kommunalpolitik, och inte minst Umeå och utvecklingen mot s.k. ”kulturdriven tillväxt”. De fastslår, självkritisk, att just tre saker 1) en ojämn inkomstfördelning 2) en ojämn lönefördelning och 3) en ökad ekonomisk segregation tenderar att vara konsekvenser av en sådan tillväxtmodell. Ha dock kvar i huvudet att sådana strukturomställningar enkomt ej kan bära att folk blir fattigare eller rikare, dit kommer man inte utan att ta in svensk arbetsmarknad och löneutvecklingen överhuvudtaget. Men de tar fram intressant statistik som kan vara intressant.

Så hur har det gått för Umeå?

Genom denna mätning av gini-koefficienten av Sveriges alla kommuner kan vi fastslå några saker.
1) Umeå har relativ liten segregation i dag sett till andra städer av samma storlek. Umeå domineras av blandad bebyggelse i inkomsthänseende helt enkelt.
2) Umeå har stora inkomstskillnader (ETC Umeå har skrivit om detta i artikeln ”Inkomstskillnaderna lika stora i Umeå som i El Salvador”)
3) Umeå har liten inkomstfördelning, det vill säga få äger mycket
4) Dessa tre faktorer utgör s.k. New Urban Crisis (NUC) faktorn där Umeå raknas som plats 32 av Sveriges alla kommuner, alltså riskerar eller dras in i de problem som nationalekonomerna tilldelar sin egen tillväxtmodell. Helt enkelt för att en kommun ”ska lyckas” måste klassklyftor skapas.

Med detta kan vi alltså fastslå att Umeå också de senaste 30 åren förändrats betydligt. Här bör noteras flera saker. Jag tar till exempel inte upp ”kulturella klasskillnader” men om vi ser till en liknande ort som Holmsund, Nordmaling, så finns det både mindre klassklyftor, mer jämlikhet och mindre ”Kreativ klass” där än i Umeå – som tävlar med riktiga överklassområden i Stockholmsområdet. Gissningsvis hamnar Holmsund kring Nordmaling om en liknande graf över Umeå Kommuns olika kommundelscentrum och stadsdelar togs fram.

Det är ju en realitet vi som bor utanför Umeå också relaterar till rent populistiskt, ”att i Umeå håller man alltid på med kultur…”

 

Här vill jag dock poängtera, igen, att klassamhället som kommit de senaste 30 åren inte bara beror på Umeå Kommuns (och ja, alla kommuners) strävan att ”lyckas” genom de modeller b.l.a. Richard Florida (tidigare..) förespråkat med kulturdriven tillväxt och stadsplanering som leder till eskalerande huspriser och gentrifiering. Klassamhällets tilltagande beror självklart också, och kanske huvudsakligen, på strukturförändringar inom vår förmåga till exportindustri, digitalisering,  anställningsformer, löneutveckling, fackföreningars minskade medlemsantal, kreditavregleringar, lagförändringar med mera. Men det är värt att stanna vid nationalekonomernas egna slutsats att för att en kommun ska ”lyckas” så behöver också klasskillnaderna öka. Därav försöker man således locka nya, köpstarka, höginkomsttagare till en stad. Det blir konkurrens mellan kommunerna om IT-tekniker på en global marknad och inte i samma utsträckning om t.e.x. lokala LO medlemmar (som bär upp en större skattebas ironisk nog..) vilket i sin tur driver upp huspriser som i sin tur gentrifierar samhällen. Här finns det egentligen bara en sak att göra, nämligen att ha en progressiv byggpolitik och stadsplanering som kan balansera höginkomsttagare och låginkomsttagare (vilket bekämpar segregation också) men framförallt, priserna.

Annars kan vi befinna oss i en sådant läge att socialdemokratiska kommuner som ”velat lyckas” helt enkelt byter ut sin demografi till grupper som i större utsträckning röstar borgerligt. Och att klassklyftorna generellt, och segregationen, tilltar ordentligt lokalt.

En sista historisk fundering

Sett till att Umeå utvecklats så radikalt som det gjort de senaste 30 åren, sedan universitets tillkomst, så kan man också dra analysen tillbaka till hur Umeå var just före universitetets tillkomst. Det var en liberal stad dominerad av framförallt militären, handlare och köpmän. Utanför Umeå fanns stora industricentrum som Holmsund-Obbola och Hörnefors och det var först efter 1974 års sammanslagning som Socialdemokraterna kunde ta makten i nybildade Umeå Kommun. Är det en ny version av gamla Umeå som nu växer fram? Den borgerliga staden som istället för militärer har konstnärer och istället för fabrikspatroner har storföretag och bygger köpcentrum istället för att vara ett regionalt centrum för handel? Där stora klasskillnader finns? Där kranskommunerna är i princip havet av relativt lika inkomster där Umeå – som Ö och koncept – sticker ut. I hela norrland sticker Umeå ut. Femkilometersstaden sticker ut.

Före 1974, och i synnerhet i protokoll och texter från 30- och 40- tal så manifesterar sig socialdemokratin just som en kraft som skall inta Umeå där de är ett litet minoritetsparti. Även borgerliga källor pratar om Umeå som ”omringat av röda”. Klassgeografin var glasklar. Vi arbetare utanför Umeå. Kommer det bildas nya rörelser eller är vi socialdemokrater fortfarande skarpa nog för att manifestera en sådan attityd idag? Att förvalta tanken att en sån här utveckling är inget vi tolererar? Eller. Ser vi början till en upprepning av historien? En ödets ironi att Socialdemokraterna puttas bort från makten av exakt samma process som en gång i tiden, gav dom den? Att skillnaderna tilltar och konflikten pereferi – centrum stärks till den grad att den blir av klasskaraktär?

Och vidare.

Det skulle vara lite av historiens ironi att ”Det röda Umeå”  som mytbildades när Universitetet skapades, möjligen för att studenter är självupptagna eller för att Röda Hörnefors inte riktigt passade in i storytellingen (och att det är kotym för vänsterungdomar att glömma arbetare…), också var startskottet för grundstommen för Det Borgerliga Umeå där Volvo läggs ned men italienska glassbaren med konstiga namn öppnar. Men det å sin sida, är precis såsom Richard Florida faktiskt hävdar att områden utvecklas och förädlas – gentrifieras.  Är det den processen vi sett? Och framförallt, vem är det som fått betala priset? Vilken roll har den vanliga LO medlemmen i detta? Vad har detta klassamhälle kostat och vad kommer det kosta i framtiden? Om nu klasskillnaderna dragit iväg, vars är de rikas skattepengar i kommunala kassa?

Slutord

Klart är det i alla fall att vi har ett klassamhälle. Det måste vi förhålla oss till. På jobbet. I kvarteren. I kommunen. I regionen. I landet.

När till och med OECD, IMF m.f.l. varnar för att dessa klyftor kan bidra till att ekonomin blir betydligt sämre och försätta oss i kris (IMFs varningar kring bostadspriserna t.e.x.) så är det dags att agera. Inte bara för att känslan av otrygghet ökar. Eller att folk får mer politikerförakt. Eller för att man får mindre i plånboken. Eller för att man känner att politik inte spelar roll. Eller för att det är dyrt att bo. Eller att man har otrygg anställning. Eller för att det är nedskärningar. Eller för att de rika blir rikare (de ser man ju knappt ändå..) Eller vad det nu kan vara.  Vi måste vara på det klara med att allt detta är relevanta anledningar, men att skenande klassklyftor hotar vårt system i sig själv. Allt hänger ihop.

Är man av åsikten av jämlikhet är en bra affär och bra för människor. Så är det dags att göra något.

Min förhoppning är att vi i arbetarrörelsen tar denna utveckling på yttersta allvar och från våra dagliga frågor vi möter, belyser dessa fakta. Sprid gärna länkade rapporter.