Familjen är som samhället

Jag som många andra i Holmsund är en småbarnsförälder. Det är en fas i livet där man inte har så mycket tid att engagera sig i föreningar, politik eller ha jättemånga fritidsintressen.

Barnen måste komma först. Just småbarnsföräldrar är ju en grupp som därför inte är speciellt engagerade i de lokala frågorna, politiken tenderar ju främst locka och engagera idealistiska ungdomar eller föreningsvana pensionärer.

Som förälder sätter man dock fundamentala krav som, ska, fungera kring denna period i livet. Sjukvården ska fungera. Vägarna ska vara säkra. Förskolorna och skolorna ska vara bra bemannade och ha de resurser som behövs. Samhället ska vara tryggt. Barnen ska få så bra start i livet som möjligt. Det ska finnas lekplatser. Den lilla energi vi kan ha kvar, kan engagera sig kring detta.

Det är höga krav man ställer på sitt omgivande samhälle, som man dock tyvärr inte alltid har tid att engagera sig i – till allas förståelse. Som väljarens relation till politiken.

Som förälder, som familj, vilar ens trygghet på att resten av samhället ska ordna detta åt en – i utbyte mot skatten och samhällskontraktet (framförallt att man arbetar för sig, gör rätt för sig). Utan ett omgivande samhälle, uppbyggd på dessa premisser, skulle man oundvikligen ha mycket mindre tid med sina barn, dess lek och uppfostran. Tänk bara på en situation där man behövde t.ex. spara undan varenda krona för att ha råd med de nödvändiga vaccinationerna eller behövde laga all mat hemma som ska ätas i skolan.

Så tillsammans finansierar vi detta samhälle så att vi under denna tid i livet ska kunna orka med vår huvudsakliga uppgift, föräldraskapet. Utan ett allmänt finansierad samhälle skulle livet vara oändligt mycket krångligare helt enkelt.

Tänk er att Holmsund är en liten familj.  Som ett tankeexperiment, i många fall är det just ju våra grannar och vänner som är just en extrafamilj när det behövs. Men vi låter tanken vandra dit.

Vi ställer krav på vår omgivning. I Sverige ska det råda ordning, fred och demokrati – trygghet. Vi ska kunna påverka vår kommun, men vi har inte riktigt tid att engagera oss. Holmsund är ju vårt liv, när vi inte är på jobbet. Därför utser vi representanter. Det är våra krav på vårt samhälle. Precis som våra barn ställer krav på oss föräldrar om skötsamhet, rättvisa, fred och trygghet – och att kunna påverka och göra sin röst hörd.

I likhet med en familj så existerar det någon form av arbetsfördelning och ordning – barnen förväntas t.ex. inte arbeta för sig utan ska försörjas så de får de bästa framtidsutsikterna. De ska koncentrera sig på att just vara barn. Precis som våra ungar i hela samhället har det. Barn och pensionärer, ska, kosta pengar. De förstnämnda har hela livet framför sig, de sistnämnda har gjort sig rätten att ta det lugnt.

Inkomster tas in under dina produktiva år, dessa inkomster ska också täcka dina kostnader. De produktiva åren fördelas inom familjen rättvist.  Tillsammans hjälps vi åt när någon blir sjuk eller hamnar snett, så gör man helt enkelt i en familj, och så gör man helt enkelt i ett sunt samhälle med lokalsamhällets snedsteg och olyckskorpar – eller för den delen de äldre och självklart barnen. Det är föräldrarnas gemensamma kassa, eller samhällets skatt, som ska täcka utgifterna. Målsättningen är dock att alla ska bidra, så vi får en större kaka att dela på. Som när ungdomarna fortfarande bor hemma. Desto större kaka, desto roligare saker att göra med familjen. Den där resan utomlands, eller den där välfärden som äntligen kan fyllas upp med tillräckligt med folk.

Inkomsterna kommer in främst genom de vuxnas arbete. Denna ekonomi skall sedan fördelas på sådant sätt så att det kommer alla till gagn på ett rättvist sätt. Precis som i fallet med samhället är det majoriteten inom de yrkesproduktiva som främst bestämmer denna fördelning. I en familj heter det föräldrar, i samhället heter det skattebetalare eller arbetarklass – eller för den delen folket. Det beror lite på hur man ser det. Men. Det är väl ingen som tror eller hoppas på att bara de som drar in pengar ska få ånjuta familjesemestern? Självklart inte.

I familjelivet kan man dock gott argumentera för at man har större mått av planerad ekonomi – precis som samhället omkring oss måste förhålla sig till budgetramar, inkomster och framtidsplaner. Man måste prioritera. Ingen annanstans kommer småbarnsföräldern i sådan direktkontakt med det parlamentariska debatterandet om resurserna som vid köksbordet när familjens olika krav ska prioriteras och bestämmas om. Precis som när vi I Holmsund vill ha saker så måste det käbblas färdigt vid köksbordet. Det är här politik kommer in i bilden. Är det mat, kläder, fritidsintressen eller en ny bil som behövs? Vad är bäst för alla? Det sista är vi sämre på att fråga om i samhällsdebatten.

I alla svenska familjer råder någon form av socialism helt enkelt. Är den av vettig karaktär så är den human och demokratisk.

Och precis som i fallet med familjen så kan det vara tufft ibland med relationen. Man kan vara trött, man kan jobba hårt och känna att man inte får ut något av det. Det kan vara tunga slitsamma konflikter. Seperationer. Att man inte får rätt i diskussionerna där hemma.

En familj liksom ett samhälle förändras hela tiden med nya och gamla medlemmar och nya och gamla miljöer och situationer. Nya familjemedlemmar kan vara påfrestande, förlusten av gamla påtagliga. Familjen och samhället går liksom vi själva igenom faser i livet. Det är därför vi också har och ger individer en viss frihet från samhällets, och familjens, krav i bland. Människan kan bara fungera i grupp, om den fungerar som individ, och vice versa.

Och det är därför vi ibland bara vill bort från jobb, måsten och kneget, barnen och rutinerna. Precis som vi också fått igenom semester, skyddsnät, fritidsverksamheter och nöjen. Men i en bra familj, och i ett bra samhälle, så vilar friheten alltid på överenskommelsen med alla andra – att dessa friheter ges till alla – och är ett kvitto på ens egna insatser. Familjemedlemmar ska vara glada för din skull, inte avundsjuka, då är det något fel.

Friheten vilar på att man planerar det, på att vi som samhälle, erkänner den, och uppmuntrar den när den är möjligt. Ingen uppskattar någon som smiter iväg och roar sig när alla verkligen måste jobba, och ingen klagar på att någon t.ex. tar en tur med motorcykeln när allt fungerar ganska bra. En frihet kan därför inte vila på att vända sig emot samhället, eller familjen, eftersom detta är grunden som semestern, eller egentiden, vilar på. Frihet kan därför bara finnas i relation till att vi kommit överens om att det är en grundsten för att orka med att fortsätta bygga.

Så här kan man fortsätta med otaliga exempel. Familjen är vårt närmaste, och Holmsund vårt omgivande, samhälle med Umeå som möjligen sett som att vi lägger till det där bonusbarnet eller styvföräldern – det är vår närmaste omgivning.

Sen kommer länet, landskapet, landet, europa. Då har vi samlat in hela kvarteret eller staden. Och det är ju här någonstans diskussionerna blir intressanta om hur mycket en granne verkligen ska tycka till om ens familjs förehavanden t.ex. Men beroende kvarstår ju i någon form alltid. Det ska lånas gräsklippare och blommor ska vattnas på utlandssemestrar, och inte minst kan de slänga ett öga på kåken när man reser iväg.  Men alla har vi en gräns över vad – vi – bestämmer över och vad -dom- ska ge fan i att bry sig i. För de flesta går det gränsen idag vid antingen landsgränsen eller möjligen EU i politiken, av fullt rimliga skäl. Drar man den gränsen för snävt dock, får man finna sig i att t.ex. som familj stå utan barnvakter, läkare, släktingar, grannar m.m. Lika viktigt som samarbetet, samhället, är nämligen självständigheten.

Vad håller på att hända med denna grundläggande insikt om hur, vi som familjer, och som samhälle organiseras oss på? Om våra relationer till varandra, och om hur de ser ut? Om vårt beroende av varandra, för allas bästa?

Ja man kan undra. I dagen situation framstår det mer som att familjen – Sverige – medvetet drivs till att bli dysfunktionell. Någon unge skriker högst vid bordet att denna ska ha största delen av kakan. En annan om att grannungen ska slängas hem (ni minns ”vi ska äta nu, men du kan vänta på rummet?” va? Det händer i nationella politiken nu), någon förälder vill helt enkelt gömma undan pengarna så att man själv kan köpa sig en ny vuxenleksak på Clas Ohlson samtidigt som ungarna behöver kläder till fritids.  Vissa ljuger helt enkelt om varandra om vem som snott vad och sitter på nätet och påstår att Lisa minsann visst var skyldig till det ditt och datt. Så ser det ut i ett Sverige där man i 30 år vill att alla ska göra allt samtidigt, samtidigt som föräldrarna ska dela med sig med en mindre del av lönen till alla där hemma.

Från familjens, nödvändiga, samarbete har vi nått ett scenario där man misslyckats samla familjen för, gemensamma, målsättningar. Kvar sitter väl mamma och gråter över att det inte blir någon campingresa i år heller, eller att Julen helt plötsligt föll ihop, för att ingen av ungarna ens pratar med varandra och pappa mest vill åka sin nya skoter. Alla följer bara sin egna vilja, även barnen. Ingen familjeekonomi eller organisation klarar dock att uppfylla det – varav missnöjet pyr. Vissa kommer minsann ihåg vilken ordning det var på farfars tid. Och förnekar helt både aga, fattigdom och barnarbete till förmån för att desperat tänka ”Men någon måste ju slå näven i bordet snart! Jag vill bara skrika!”

Någonstans går en gräns över när en familj, eller samhälle, börjar upplösas och det är när planeringen av saker och ting antingen bryter ihop (anarki) eller hamnar under enhällig makt (diktatur) – utvecklingar som ofta går hand i hand och kan dansa med varandra till horisonten då de båda är förutsättningar för varandra. Båda präglas av nostalgi och drömmar, istället för handlingskraft i den krassa verkligheten.

Diskussionen om hur ett samhälle, och hur en familj, faktiskt fungerar och dess interna organisation – har ersatts av gap och skrik och beskyllningar på varandra om vem som gjort vad. Många, från vänster till höger, kan konstantera att nog får familjen in pengarna – än går far och mor till jobbet – men likförbannat så bråkas det och tjivas det om precis allt. Ekonomin är god, men planeringen urusel. Mest alarmerande är väl dock att man inte längre diskuterar vid bordet, utan tjuter upproriskt från sina rum när man inte får som man vill.

Hur löser man då en sådan situation? När man bara sitter där vid middagsbordet och det alla bara skriker, gråter och anklagar varandra kors och tvärs och tänker på sig själva. När kaoset väl är där.

Ja man får väl helt enkelt berätta grundreglerna igen.

Vi som föräldrar, som drar in pengarna, bestämmer i hushållet. Bråkar man får man ingen veckopeng – och nu är det dags för riktiga samtal om hur man egentligen ska bete sig. Det är dags för uppfostran, normer igen. Om någon vill ha nått, måste man sätta sig vid bordet och erkänna själva grundreglerna, gemenskapen, förhandlingarna, hur man vinner på varandra. Gör du det, så gör jag det. Man måste enas om den gemensamma normerna: att vi är en familj, och vi tar hand om varandra.

Och då kanske man påminner om det mest grundläggande.

Ingen i en familj kan vara en egoist, obotlig individualist, göra som de vill, strunta i alla andra, bara sitta och tjafsa och bråka. Ingen förälder gör ett bra jobb om den bara tänker på sitt egna ekonomiska välmående – när andra familjemedlemmar behöver kläder, mat och stöd. En familj bygger på samarbete och planering, för att man ska kunna hantera alla former av kommande problem som faktiskt kan uppstå och för rättvisans skull. Precis som i ett samhälle.

Fördelningspolitik, demokrati, gemensamt ansvar och solidaritet – tydliga regler och kontrakt – är hur man bygger en bra familj – och också ett samhälle. Den välmenande patriarken, farfar, må ha gott i pension  – idag uppbär vi både män och kvinnor av modernt snitt dock samma ansvar att bringa ordning i oordning. Uppfostran, samhället, har inte försvunnit. Man kan inte ha ett samhälle, eller familj, som hela tiden bara ska gynna enskildas välgång och framgång. Man kan inte ge en häst till en unge, och ärvda leksaker till en annan. Vem kan se sitt barn i ögonen och säga ”Ditt syskon är mer värd än dig?”. Man kan inte ha familjemedlemmar, som inte ens erkänner familjen utan bara tänker på sig själva.

I skuggan av den gamle patriarken – kalla det folkhemmet eller ”hur det var förr” – måste de nya generationen föräldrar, mer jämlika än någonsin, ta sig an samma historiska uppgift. Att råda rättvisa i det egoistiska. Att göra så att alla vinner. Att fortsätta förbättra livet i våra familjer, som vi gjort under hela 1900-talet – där vi verkligen kan se vilka steg vi tagit framåt. Sådant kräver organisation, att folk faktiskt pratar med varandra. Annars tar nostalgin över.

I det goda samhället finns det fortfarande inga styvbarn, inte heller några favoriserade. I det goda samhället råder en rättvis ordning på demokratisk grund. I det goda samhället förklarar vi att vi hör ihop och hjälper varandra, så att alla kan få en bit av kakan – en liten bit av sina individuella krav och behov. Den där friheten. Den där dagen utan att behöva ta hand om ungarna. Eller ridlägret. Eller den där skotern. Det är vinsterna. Individens välmående kan bara växa i myllan av allas gemensamma intresse. Starka individer tillåts växa för att de växer i en stark omgivning. I ett samhälle, och familj, som ställer upp om något går snett.

Socialdemokratin, eller för att tala klarspråk, den demokratiska socialismen, i all sin kantighet, är en bra grundplåt i planeringen av allt detta.

Ni väljer själva hur ni vill ha ert samhälle nu när valet kommer. Men jag vill ha en bra, trygg, välfungerande familj – och likaså samhälle, kommun och land. Arbete, skatt, ordning, samhällskontrakt, planering – så vi kanske kan böka in den här familjen in i bilen på väg ut till en välförtjänt semester – så vi kan tänka på annat. Så vi kan uppnå ett lugn där vi fördelar saker rättvist igen. Vi måste göra middagsdiskussionen rationell igen. Organiserad. Precis som vi måste göra med samhället.

Det är bara så att man kanske får sig lite egentid. Som i min högst egna kamp om att få skriva sådana här texter, samtidigt som min fru accepterat efter en kort förhandling, om att just detta faktiskt kanske var en sån där bit av kakan man gjort sig förtjänt av.

För i slutändan så är ju min familj också just det, ett samhälle. Man tar och ger. Man gör sig rätten att sitta här och dricka kaffe, samtidigt som hon ikväll lägger barnen. Det heter att arbete och planering bygger ett samhälle. Egoism gör det inte.

Må väl allihopa. Jag hoppas fler småbarnsföräldrar engagerar sig den lilla tid ni har. Politiken, såna här frågor, kan inte bara vara en sak för unga arga ungdomar och pensionärer. Jag hoppas texten är begriplig. Framförallt hoppas jag ni alla tar hand om varandra. Tillsammans bygger vi Holmsund. Tillsammans med våra familjer.