Där det började det här med Holmsund

För flera år sedan tog det slut mellan mig och min dåvarande partner. Sagt och gjort så behövde man flytta och genom en snabb sejour hem till föräldrahemmet (och en husvagn i detta paradis av lediga lägenheter..)  påbörjades sökandet efter en lägenhet i obbola/holmsund då jag vid den tiden var trött på Umeå och då i synnerhet Ålidhem som jag spenderat flera år i. Jag hade således kommit hem igen på riktigt, efter över 10 år sedan jag lämnade trakten som 19 åring.

Jag hamnade hos en privat värd i västra Holmsund. Illa kvickt fann man sig i att förstå att det gällde lite speciella regler. I efterhand förstår man ju att vi pratar om privata hyresvärdar som inte sköter sitt jobb korrekt och att detta är det område i Umeå Kommun som har lägst valdeltagande och bland de lägre inkomsterna. Holmsunds gamla arbetarklassområde helt enkelt. Djupvik. Som jag sedan dess älskar.

Och så började jag gå ut över mina hemtrakter dagligen med min hund och undersöka saker och ting, och hur dessa saker förändrats. Man är ju nyfiken, och jag är ju dessutom historienörd. Varje dag begav jag mig därför ut för att försöka förstå vad Holmsund blivit, och vad Holmsund idag,var för samhälle. Snabbt noterade jag att det, på det stora hela, blivit värre. Skolan var då nedlagd, rutorna sönderslagna. Flera affärer hade slagit igen (och fler skulle det bli, inte minst banken, cykelaffärn och kaféet). Djupviksparken var fortfarande mer eller mindre en industriruin från nedläggningen på slutet av 60-talet. Stigarna var helt igenväxta. Sandviksindustrin, där Hazeland sedan dess tagit plats, ekade tomt varje natt jag passerade där med hunden och funderade på det stora och lilla i livet. Mäster Erik var nedlagt vid tillfället. Tomma lokaler. Nedlagt kommunhus. Nedlagd kommunsdelsnämnd (där båda mina föräldrar suttit)

Det kändes som att en oförätt skett mot hela min barndom.

Men hemma I lägenheten så var det mesta trasigt. Fönster. Kök. Vi grannar fick gemensamt gå ned och fixa pannan för att få värme i huset. Vintern 2015 så uppmätte jag 13 grader inomhus. Tvättstugan var ofta trasig. I ett övergivet rum, strax innan man kom in, brukade en hemlös kille sova sa grannarna. Väldigt lyhört. Arbetaren 3 kom jag ihåg att beteckningen var.

Grannsämjan var ganska god ändå. Vi hamnade ju inte i några bråk eller så med varandra, och det var ändå ganska lugnt, inga större fester. Men det var trångt. Och visst fanns det sociala problem. En natt vaknade grannskapet av att polisen stormade stället helt enkelt. En av grannarna skulle också gå bort under tiden jag bodde där, hon hade jobbat på färjan under gladare 90-talet minns jag att hon berättade. Det var kortfattat, ruffigt. Men jag skulle ljuga om jag sa att någon var elak med någon annan. Alla ville bara göra sitt: och i princip alla hade jobb att gå till. Trots att våra lägenheter var skit.

När jag då vandrade av och an i detta Djupvik jag kommit till att börja älska och bry mig om, så fanns det inget som provocerade mig så mycket som vad som hände samtidigt i Umeå. Denna känsla ökade i takt med varje bok, studiecirkel eller material jag hämtade ut om just Holmsund.

Samtidigt som hela moderna umeås glasfasad. Biblioteksflyttar, nya torg, väven, navet, nya Vasaplan svepte fram över femkilometerstaden – där allt var glatt och glättigt – så klev jag bokstavligen över en kille som låg däckad i min trappuppgång I spritångorna. Tjorvade upp dörren till min lägenhet för att lägga mig och sova med jackan i sängen I väntan på vaktmästare som gjorde sitt bästa, bara för att kliva upp 05.00 nästa morgon och åka till jobbet. På nattduksbordet minns jag att ”holmsunds Köping” låg. Och fan vad jag funderade över vad fan som skedde.

Nu ska jag inte hyckla, jag har alltid varit politisk, men dessa år formade en otrolig känsla av orättvisa och ilska mot hur Umeå Kommun utvecklades. I skuggan läts de privata hyresvärdarna göra, exakt, som de ville och vi som bodde där jag bodde, vi bodde ibland bokstavligen – i skit – i skuggan av glashusen. Samtidigt kunde jag läsa om miljoner, miljarder och stora fyverkerifester i Umeå – om hur Umeås finaste festade ett helt kulturhuvudstadsår – samtidigt som vår lagerbod revs för att den var för rutten, våra grannar fick gå ihop och köra skräp till tippen för att hyresvärdarna vill kråma ut mer vinst. När grannarna rapporterar att hela hallen är fylld med piss i väggarna, som ingen tar hand om.  Inget provocerade oss mer vågar jag säga att hur Umeå framställde sig själva åren 2014-2015.  Då låg verkligen inte Holmsund som något form av kommunalt intresse kan jag lova. Och frågan är om man kunnat haft ett sådant möte på detta tema dessa år utan att behöva avsluta det i förtid från kommunens sida.

De åren lärde mig två saker:
Det är en geografisk orättvisa i Umeå som måste ordnas
De privata hyresvärdarna, åtminstone i vårt område, måste hanteras hårdare

Holmsund kommer alltid behöva krafter som vågar och orkar påtala brister, se till så folk är kunniga i vars de ska vända sig, förmedla kontakter. Några som bryr sig helt enkelt. För mig var det enkelt att vända mig mot Socialdemokraterna, när jag väl visste att de fanns.

Så då blev jag politiskt organiserad här i Holmsund. Eller ja, först organiserade vi oss självständigt  nästan av ren slump träffade vi på varandra i ett nätverk, som sedan ledde till att vi hade en lokal som vi kallade Öppna Holmsund i några år. Vi gjorde otroliga insatser för många familjer i Holmsund under flera år. Fixade pjäxor och allt möjligt när folk behövde. Renoverade lekplatser och allt vad vi gjorde. Vi brydde oss. (Denna berättelse kräver nog en helt egen text)

Men det var dessa erfarenheter, och vår aktivitet där I kombination med att jag på jobbet blivit allt mer fackligt engagerad som gjorde att jag till sist bedömde läget som att nu var jag, efter 20 års identifikation och olika aktioner och annat för arbetarrörelsen, redo att gå med i Socialdemokraterna för att få bukt på vad jag såg som den omedelbara orättvisan:

Att Umeås tillväxt ej kom till Holmsund

Nu har det gått fyra år sedan jag satt med dunjacka inomhus och knöt näven i ren frustration mot kulturhuvudstadsåret. Jag blev aktiv socialdemokrat, och dessutom Holmsunds ordförande. Och nu går vi till valurnorna igen. Outröttligt har linjen varit dessa år: Holmsund måste fixas upp, få mer liv, bli tryggare, växa, försvara sin service. Jag har hela tiden sett vår S förening som en fackförening, och försökt driva den i den riktningen. Vi är inget dött organ som lyder partitoppen, vi ska tilltahanda ta Holmsunds intressen. Och så blev det.

Alla dessa år har ju skapat ett stort nätverk, för oj vad många som hört av sig, så när jag väl till sist flyttade för 2 år sen – bara över gatan men i och för sig – så hade jag både genom studiecirklar, samtal, möten och andra berättelser inte bara gjort Holmsund till en hjärtefråga. Det hade blivit en plikt. Fortfarande Idag är det väl ungefär ett ärende i veckan som jag själv tar och fixar på något sätt, precis som vi gjorde när vi en gång i tiden hade Öppna Holmsund.

Den föreningen föressten, var det bara jag som gick vidare politisk med, resten av dem gör strålande arbete på sina arbetsplatser, eller i olika föreningar här i byn. Så man inte tror att det var någon form av politisk grupp främst, det var det inte, vi var främst intresserade av att stärka gemenskapen här. Det funkade.

Men åter till politiken.

Nu ligger budgeten där.
Socialdemokraterna satsar på två saker:
Välfärden och Holmsund

Och om jag ska avslöja en hemlighet pikant för karlar som mig, så fick jag nästan en tår i ögat när vi i Holmsund S med andra som delat vår syn till sist fick följande fastslaget på arbetarkommunen förra året inför valet:
”Umeå kommun ska inte satsa på dyra satsningar i centrum, utan på hela kommunen”

Där fick jag fan nästan en tår i ögat. Där någonstans började jag också lägga mig gångna oförätter bakom mig och blicka framåt. Vi var på gång.

Och det var flera månader innan vi står där vi är idag. Nu har vi hela holmsunds framtid på spelplanen. Vi har gått från känslan av att vara i skuggan, kränkta, till att ha chansen att blåsa liv i vårt självförtroende och framtidsanda. Brickorna ligger framme, nu ska vi sätta dem. Låt oss ta den chansen. Det är dags för Holmsund att kliva in i 2000-talet.

Rösta bara på ett holmsundsvändligt parti den nioende!