Därför kommer moderaternas strategi misslyckas

Ingen kan väl ha missat debatten på debatterna om västangårdsskolan så kallade ”skolstrejk” som moderaterna satte igång. Ja till och med i Kreml lär de pratat om det.  Nu ska de tydligen ha öppet möte med Hanif Bali, en av internets mest kända influencers (se: folk som ägnar för mycket tid framför sina telefoner och att bete sig som 16 åriga punkare).

Och ingen har väl heller missat diskussionen om förskolan, där M begick harakiri på förra kommunfullmäktige.

Ja ingen har väl överhuvudtaget missat moderaterna nya giv att ge sig in i samma envisa kulturstrid som många andra partier befunnit sig i länge.

Jag måste säga att alla som vill, bör ta ut Umeå kommunfullmäktiges dagordningar från ungefär 2 år tillbaka. Det ger en bra bild över hur pass urspårad den politiska debatten blivit. För mycket handlar om narrativa frågor längst ”kulturkampen” mellan GAL (Grön alternativ liberal) och TAN (Traditionell auktoritär nationalistisk). Det är helt absurt hur mycket ekonomisk och för att vara rak på sak, riktig, politik har fått stå tillbaka. Den enda ”riktiga” kampen var den om heltid. Resten är som en karbonkopia på Twitter.

Bidragande till denna debattmiljö har både partier till vänster och höger varit, men idag ska vi prata just om de här ”nya moderaterna” i Umeå.
Det råder ingen hemlighet att Umeå länge gäckat högern som ett starkt fäste för vänstern.

Min tolkning av vad som skett de senaste åren är att umeåhögern genom att börja bete sig som en kulturhöger tror sig ha chansen att – äntligen – putta undan ”umeåvänstern”. Så de satte sig ned, kollade på omvärlden, och skapade sig en strategi att göra sig av med det som Petter Nilsson (SD) kallar det ”kommunistiska socialistiska kulturmarxistiska” Umeå.

Men de har gjort en felaktig analys.

Jag ska berätta varför.

Det är väldigt enkelt.

För att deras strategi ska fungera så måste folk besvara elden. Anklagelser om islamism ska helst besvaras av stora tal om mångkultur och islam som ”fredens religion”. Anklagelser om terrorism ska svaras på med drypande tal om pacifism. Tal om lag och ordning skall svaras på av någon form av ”alla människor är goda” karaktär som förklarar att polisen är ond och patriarkal. Helst ska det skjutas tillbaka anklagelser om sexism, rasism, kolonialism och gud vet vad på dem. Helst av någon långhårig smått ovårdad företrädare med näven i skyn, röd i ansiktet av upphetsning och med avhandlingen från Humfak under armen för att förklara läget.

Visst. Miljöpartiet fångar betet. Vänstern likaså. De rusar i väg för att ta ”the good fight”. Säkert lika mycket av PR mässiga skäl som att i vissa fall helt enkelt vara en rörelse född helt och hållet för en sådan idealistisk världsbild. Med viss humor kan man väl skrocka om att de behöver en yttre fiende för att klara av sig själva också för den delen.

Men det är inte dom som är den stora kolossen i Umeås vänster. Det är socialdemokraterna.

Och istället för någon form av emotionellt svar med heta utläggningar om världens orättvisa så kan ingen anklaga Umeås socialdemokrater för något annat än att svara med kyla, tålamod, ekonomisk politik, lagar, regler, förordningar. Fakta.

Publiken kastar såklart popcornen i väggen. Tråååkigt. Men å andra sidan handlar politik inte om att vara en månatlig cirkus för medborgarna (oavsett vad andra partier må tro om saken)

Ågren vill ta fighten med en studentvänster som sedan 1989 flyttat från stan. Högern vill ha den idealistiska striden. De vill ha plakatpolitiken. Och förinta sin motståndare när de angriper dem.  Istället står det 25 åriga gråsossar (i benämningen att de är sossar med inspiration före 1980 – Umeå får anses även inom SAP stå till vänster) och läxar upp honom om hur skollagen och friskolesystemet fungerar. Iskallt.

Så länge som svaret på högerns provokationsbeteende är och förblir disciplinerat, kyligt och professionellt så kommer de få finna sig i att umeå är och förblir rött. Inte minst beror detta på att lokala SAP präglas av ett parti som framförallt står kvar i den ekonomiska politiken som första prioritet som bas. Det är också en garanti för det socialdemokratiska partiet att lokalt ha kvar legitimitet bland sina gräsrötter, inte minst fackliga, för att bibehålla makten. Umeås sossar är helt enkelt de sorts sossar som skapas av generationer av maktinnehav och en hel del uppfriskande interna ideologiska debatter. Såna sossar flyttar man inte lätt. Ideologiska målen vägs alltid mot de praktiska. Men de har en kompass.

Det är också värt att notera när SAP, inte, stått kvar vid fördelningsfrågorna som sin bas för sin verksamhet – så har det också gått åt helvete. Smart nog överlät man det till MP och V istället. För att reda ut disciplinen internt.

Men partier bildas av olika saker. Moderaterna bildades ursprungligen som en rörelse kritisk mot demokrati och rösträtten. Socialdemokraterna för att ta den ekonomiska makten i samhället. Idag har moderaterna en intern opposition som handlar om hur nära SD de ska vara. SAPs största interna opposition handlar om hur man ska reformera finanspolitiska ramverket.

Sedan finns det gott om andra partier till vänster som kan ge sig in i otaliga bakhåll som kulturhögern lägger upp – eller ja bakhåll och bakhåll – en av premisserna är nämligen att båda bara ska skrika på varandra och sedan känna sig som segrare (följdaktigen att den andra är dum i huvudet) och på så sätt driva vidare polariseringen. Men det är just detta som får system att falla, och högern vet det, det är därför de använder sig av det. För det är inte dom som styr. Det är så dom tar makten, genom att hålla på så här. Att locka ned sossarna till deras nivå och sedan grisa runt tills ingen kan tro på något längre. Det har funkat på hundratals ställen i Sverige.

Dörren till makten vaktas dock alltjämt av socialdemokraterna. Men med bra vakthållning ska vi nog kunna kamma hem några generationer till av en rimlig politik. Allt handlar om nivån av kompetens, disciplin och att stå fast vid den ekonomiska kampen som överordnad allt.

Det intressanta i att ha en sådant fast hållning i denna storm av affektpolitik är ju också att både en och annan från högern helt enkelt inser det orimliga i dagens politiska klimat och istället för att anordna öppna möten med Hanif Bali (säkert för att locka fram någon motdemonstration) tar en kaffe med den lokala sossen för att beklaga sig över hur dum i huvudet högern blivit.