Dagens ledare i Folkbladet om psykisk ohälsa

Har jag fått en hel del bra kritik för då det tydligen är en fråga som diskuterats mycket utanför de politiska miljöerna. Ni kan läsa den här ”Hur mår vi när allt har stannat av?” på Folkbladets hemsida. Dock bör man notera att Moderaterna, de facto, också lagt märke till frågan vilket hedrar dem.  I korthet skriver jag en ledare om de psykiska effekterna av social distansering, hemmaarbete och den globala pausen där jag bland annat tar avstamp i aktuell forskning på ämnet, krisrapporteringen från Wuhan och Richard Wilkinson (länk till en ypperligt bra föreläsning av Katalys) samt italienska tänkaren Franco Berardi (Länk till podden Apans Anatomi)

Bläcket hade dock inte ens torkat innan World Economic Forum, som jag alltmer finner mig inne på, släppte en intressant sammanställning på samma ämne ”Lockdown is the world´s biggest psychologial experiment, and we will pay the price” där mer forskning tas in i fältet från bland annat resultaten efter SARS och Ebolavirusets framfart. Bland annat siffror som att upp emot 28% av föräldrar som befinner sig i karantän med sina barn utvecklar psykisk ohälsa (vilket såklart drabbar barnen) och att effekterna håller i sig åratal efter karantänen avslutats. Det är väl knappast raketforskning men av de vanligaste symptomen som karantän leder till är bland annat postraumatisk stress, depression, sömnsvårigheter etc. Psykiska problem som dessutom hamnar i ett hem som för många i medelklassen idag faktiskt också är deras arbetsplats. Brittiska hälsomyndigheten har dock släppt en lista på 14 tips för att skydda den mentala hälsan. Som jag tror kan vara aktuellt för de läsare som känner att det redan nu svajar.

Det är onekligen så att oavsett den faktiska pandemin skapar för lidande och elände i både social, politisk, ekonomiskt och mänskligt lidande så är det bara ”fas 1” i dess framfart. Fas 2 kommer vara att hantera att en tredjedel av världens befolkning blivit inlåsta i flera månader. Med det perspektivet så finner jag fortfarande den svenska linjen någolunda klok som ändå, i viss mån, öppnar upp ett fönster för saker som fritidssysselsättningar, kultur, besök i skog och mark, umgås med andra utomhus etc. Delvis såklart för att det ändå ger de som går till arbetet någon form av ”normalitet” och i samhället någon form av ekonomisk infrastruktur, men också för att resultaten av en lockdown kan räknas i kostnader och lidande åratal efter den har avvecklats och den ursprungliga katastrofen besegrats. Lika viktigt som det är för demokratin att ha kvar ett öppet samhälle, måste vi också säga, är det att ha kvar ett mänskligt samhälle där vi – i den mån det kan gå – kan ”vara oss själva en stund” och inte bara hamna i en situation där all form av vaken tid är arbete.

Detta skall dock inte ses som att jag förringar den pågående pandemin och jag tänker inte heller bege mig in i den pågående striden mellan vilken strategi som är bäst, vad jag vill lyfta fram med de flesta av mina texter här rörande krisen är snarare de perspektiv som inte syns i debatten. Vad som sker i själva krisens epicentrum, med att vi passerat 1000 dödsfall, vårdpersonalen går på knäna, äldreomsorgen kämpar m.m. är inget annat än en katastrof. Om det är vi alla eniga. Nu och framöver, särskilt med kvinnojourer, BRIS mfl som slår larm, som kommer dock frågan om människans inre mående under krisen dock aktualiseras. Inte minst för att det också finns direkt koppling mellan psykisk ohälsa och att drabbas av virussjukdomar.

Kan vi ta den debatten i ett tidigt skede kan vi också göra klokare beslut som gör att samhället som helhet återhämtar sig snabbare eller koncentrerar sig på nya målsättningar.