Demokrati vs maktpolitiker

Hej allihopa

Först vill jag bara säga att jag är glad över att föreningen fick gott genomslag i Folkbladet med våra krav på lokalpolis häromdagen, slutligen vill jag också säga att jag är glad över föreningens insatser som de senaste dagarna delat ut några tusen tidningar. Som en kamrat sa ”Inte en enda nyhet från Umeå – skönt!”. Vill man läsa skärgårdssossen så kan man höra av sig till mig, eller fråga någon som bor i Holmsund.

Nu till en kort reflektion:

I krisen som pågår så höjs röster från vänster och höger om att ”politiker skall få mera makt” och ett missnöje mot att vi inte har ett direkt ministerstyre i landet. Det kan formulera sig som att man är ”expertstyrda” eller att politiker ”ska ju vara de som bestämmer”. Redan före krisen så har flera småpartier byggas upp just kring dessa premisser,  en form av konservativ vänster å ena sidan, och å andra sidan det gamla tjatet från högerhåll. Ironiskt nog verkar de inte vilja att politiker ska ha mer makt, när besluten inte gynnar dom. Men det är väl så det är.

Maktdelningen i landet tycker jag överlag är ganska rimlig. Som ansvarig politiker förhåller du dig till dugliga och kompetenta tjänstemän som kan sin sak för att du skall kunna förespråka folkets intressen med goda verktyg i händerna. Det är en balans som väger mellan å ena sidan expertis – å andra sidan opinion och ideologi. Fakta och Moral. Det är varken teknokrati, eller populism. Denna dans tenderar att skapa grundliga bra beslut…oftast.  ”Radikala” politiker tenderar att antingen bara vara tröttsamma papegojor som babblar på (utan makt) eller de med makt som inte läser underlag, kör över expertis och skiter i demokratiska gången i sina egna partier. Denna ”radikalitet” som framförallt småpartier efterfrågar, slår lite hur som helst men sammanfattas väl mest i att man vill se ”en stark man som pekar med hela handen”. Om det sedan är hela allmännyttan som säljs eller att man bygger ett stadium för vinter OS i typ östersunds inland, eller för den delen kryddar sig själva med arvoden, verkar spela mindre roll.

Det är ju ”radikalt” Det är ju någon som ”pekar med hela handen”: Som att moral och auktoritet hängde ihop. Ja ni hör ju själv hur dumt det är.

Jag har hamnat i en del sådana diskussioner på senaste. Den första frågan jag ställer är ”Kan jag mer än dig?” svaret är oftast ”Njäe det tror jag inte, eller?”, ”Men du vill ge mig mer makt? Jag ska kunna PEKA MED HELA HANDEN” ”..va? Nee”

Där, brukar, diskussionen ta slut. Många verkar ju glömma, även i min absoluta närhet, att jag faktiskt är en politiker. Alltså en vanlig sådan. Ni vet, förlorad arbetsförtjänst och för många timmar läsandes rapporter, politiker. Som 90% av oss. En sån som går en gång i månaden till ett möte och i den mån det går försöker företräda socialdemokratins och befolkningens bästa.

Men ibland fortsätter diskussionen och den här eviga ironin dyker upp i att folk vill ha KRAFTFULLA politiker som BESTÄMMER KLART OCH TYDLIGT tills man, oftast med något enstaka ord, påminner dem om att detta gäller ju även frågor de själva inte håller med om. Där brukar de mer envetna sluta efterfråga mer auktoritet. Det innebär ju rent krasst att allt de gör är att göra en avancerad övning för att bakbinda sig själva. Det är kanske därför de samtalen är ganska humoristiska.

Den tredje varianten brukar utan omsvep helt enkelt erkänna att de vill att folkvalda, oavsett sin kompetens för detta, helt enkelt skall styra oinskränkt. Att detta är ”Mer demokrati”. Här sker ett antal misstag. Förutom att ge personer som mig oinskränkt makt. Allt för ofta är det också personer som ser ”mer partier” som likhetstecken till ”mer demokrati”.

Delvis så är varje beslut som tas, jag vet för att jag läser handlingarna, oftast en lång sammansättning av olika remissers tyckande och tänkanden. Mer ”kraftfulla” politiker skulle alltså inte behöva ta hänsyn till nämnder, föreningar, bostadsrättsgrupper, naturvårdsverket, grannar och alla möjliga som uttalar sig i olika ärenden. Det vill säga, utan omsvep, Folket. Alltså – det blir mindre påverkan från medborgarna på politiken. Inte mer. Rätten att köra över folk, och strunta i hundratals sidor utredningar, partimöten och diskussioner är inte någonting vi ska värna. Politiker som överhuvudtaget struntar i detta skall inte ens hålla på med politik. De ska spela sim city.

Delvis så är det långt ifrån ”mer demokrati” att i alla lägen sträva efter ”fler partier”. Nu har vi en demokrati, och jag kommer inte ifrågasätta nya partiers existens. Men jag är fullständigt övertygad om att vanligt folk vill påverka sin vardag, inte välja på fler mellanchefer. Att prata om partier i alla lägen som ”mer demokrati” är att inte ha medborgarnas fokus i fösta hand, utan att man som oftast stödjer ett par smågrevar som tycker de vet minst lika bra som storgrevarna, alltså att värna en grupp politiska broilers mer eller mindre. De vill åt skattkistan, och visst, får de mandatet för det får de väl komma åt den för att gå runt att skrota på stadshuset. Men. Det är inte mer demokrati, det är mer partier. Det är viktigt att skilja på dessa ting.

Mer demokrati däremot är om vi istället ser till vad som är nyttigt för medborgarna och vad som ger dem mer makt över sin vardag.
Här vill jag återigen prata om kommundelsnämnder, kommundelsråd och vikten av att bygga en vital infrastruktur för demokratiarbetet. Och inte minst att konkretisera ned och sätta i praktik en kontinuerlig dialog mellan medborgare och kommun. Jag sörjer, fortfarande, att en majoritet i alla partier aldrig ens satt sig ned och faktiskt läst vad dessa nämnder och råd hade för uppgift, och hur väl det spelades ut på sina ställen. Och framförallt varför det var viktigt för Umeå Kommun.

Jag är nämligen, fullt, övertygad om att om vi hade mer demokrati i samhället, så skulle inte så många prata om fiktiva låstsaspolitiker som går runt och ”pekar med hela handen”. Då skulle dessa helt enkelt engagera sig i frågorna själva och gå på ett möte och skälla om det istället. Och på så sätt skapa nya förtroendevalda till de politiska partierna istället för att bara föra ett jävla liv på sociala media.

Denna brist på demokratisering har onekligen skapat en, ursäkta mig, lat medborgare som nu står och gapar om att de vill ha pappa som håller dem i handen när det blir tufft istället för att kravla upp från marken och engagera sig själva i sin fackförening, arbetsplats, kvarter eller vad det nu kan vara. Det är en jävla skam. Res på ryggen. Engagera dig.

Så nu var jag färdig för idag. Dags att sträcka på benen i den allt mer tilltagande våren.