Djupvik i mitt hjärta, och lite förbättringsförslag

Jag bor väldigt nära den gamla Djupvikshamnen, centrumet för Djupvik municipal och numera i folkmun kallat allt från ”djupviksparken” till helt enkelt ”nere i djupvik”. Den formella gränsdragningen till Holmsund är tydligen vid Svedbergsgatan mot konsum till men i folkmun så är väl just denna lilla vik vad som kallas ”Djupvik” i folkmun fortfarande.

För inte så många år sedan var det ett lite mer dramatiskt område med en hel del rester kvar av hamnen och industrin och under de år jag bott här har området rustats upp rejält – ett ärende som S föreningen drev före min tid – och trots vissa protester både av typen all förändring är dålig och av nostalgiska skäl så har förbättringarna med grillplats, ordentligt stråk och bänkar blivit en succé. Den lilla strand som anlagts kan ses fullbesatt i princip dygnet runt de soligaste dagarna. Det är en del av riktig strandpromenad man hoppas ska fortsätta med Sjöstaden.

Tar man promenaden runt till Sandviks lastkaj, där mer rester av hamnen och sågen finns så följs man inte bara av de informationstavlor som numera pryder området, utan också av en och annan fiskare som man kan möta på kvällskvisten.

För att inte tala om vyn. Det är i särklass Umeå kommuns finaste solnedgång man beskådar från Djupvik. Lite nu och då stöter man också på en fotograf som jobbar på kvällsbilderna.

För varje år tilltar besökarna och numera kan man gå en sommarkväll och hitta allt från ungdomar som sitter uppe på hällarna till en fullbesatt grill långt in på kvällen. Den lilla parkeringen, är i princip full med bilar de mest aktiva tiderna. Jag råkar dessutom känna till att ett företag har en funktionsduglig ”engelsk” pub gömt i buskaget, så ibland känns området nästan lite väl levande för en tvåbarnsfar med romantiska drag för naturen.

Men överlag är det jättelungt. Ett ställe präglad av harmoni dygnet runt. Över vägen, parken och stranden springer både mina egna och andras småtjattingar runt och leker på helgen och efter förskolan. På morgonkvisten så passerar jag alltid en lummig skogsdunge där jag förutom harar ibland stött på ett rådjur. Fågelkvittret är nästan öronbedövande. Den observante kan skåda resten av sandviksindustrin numera överväxt i buskaget. En gammal lyktstolpe står mitt i skogen. Några meter in ser man en gammal vinschanläggning. För några år sedan stod till och med stora delar av stängslet kvar. Det är en fantastisk start på dagen.

Det är otroligt glädjande att Djupvik utvecklats åt det här hållet. När jag bodde här de första åren så var det inte ens i närheten av lika mycket folk i omlopp. Det lockade folk med hundar, folk som joggade och folk som trivdes i gammal industrimiljö och för historiska anledningar. Numera har det blivit något som folk brukar kalla en naturlig samlingsplats.

Detta skapar visst fog för oro dock:

1. Trafiksäkerheten
Det rör sig ungdomar och barn hela tiden i området. Samtidigt så kör mopeder snabbt längst strandkanten och vid kurvan mellan djupvik- och sandviks kajplatser så finns ingen som helst möjlighet att se vad som finns bakom krönet. Till och med vanliga hundägare saktar in så man inte går in i någon annan hund när man går runt krönet som på ena sidan är en bergsvägg, på andra sidan direktbiljett till rakt ned i älven.

Det vore en mardröm om en mopedist körde på ett barn, eller en hund, när de ligger på i kurvan. Vänligen kör helt enkelt runt på den enorma industriområdet som bara ligger några meter bort. Där kan man också sladda runt och jaga upp hastigheten relativt snabbt utan att vara ute på vägen. Jag har sett flera som förbannat kastat glåpord efter kidsen men jag tänker att man helt enkelt bara lyfter det här så kanske det kommer fram på något sätt till berörda.

Sedan farthindret, förövrigt ett av kommunens elakaste, kom till har hastigheten längst Storgatan minskat något. Fortfarande rör sig barn, ibland riktigt små på egen hand, över en väg som är vältrafikerad. Det är också en sträcka som i viss mån används för ”buskörning” särskilt på helger. Då det saknar riktig övergång till parken, badplatser och gångstråket så har det – precis som brukligt – uppstått naturliga övergångar över vägen. Man borde markera området på något sätt med ”lekande barn” eller dylikt så att det framkommer att det rör sig folk i området i princip året runt.

Djupvik är idag helt utan belysning längst strandkanten något som också tagits upp förut på denna blogg. När det blir mörkare upplevs också platsen som otryggare.

2. Skräp
Stranden är delvis skräpig för att det helt enkelt sköljs in från älven. Men med en enda soptunna i hela området kan man också notera att skräpet generellt har ökat i området de senaste åren. Även om tappra skräpplockare i åldrarna tre till typ tio kan ses ofta gå runt och plocka upp efter andra så bör det komma till en soptunna till området. Och att folk som besöker stället helt enkelt tar med sig skräpet därifrån.

Rörande en brygga till Djupvik så kontaktades jag i ärendet för två år sedan ungefär. Då det finns rester av gammal hamn så kommer inte kommunen ta ansvar för någon brygga i djupvik i dagsläget (den observante kan också se en hel del bråte sticka upp under ytan). Jag tror inte heller att någon privat kommer få tillstånd till detta. Däremot kan jag rekommendera i sammanhanget att Hazeland har en s.k. flytbastu samt brygga till förfogande – om än i Lövöviken.