I åminne: Harry Järv

I mitt arbete med Demokratikämparna så går man igenom hundratals numera ofta glömda personligheter från arbetarrörelsen som (aktivt) glömdes bort av såväl socialdemokratiska partiet som ytterlighetsvänstern under 60- och 70-talet. Inte sällan har jag funnit mycket inspiration för min egna utveckling. Delvis med sina personlighetsdrag men även sin politiska förståelse. I den politiska dimensionen mellan socialdemokrati och syndikalism – såsom Förbundet Kämpande Demokrati och ”englandsvännerna” på 40-talet framträder en radikal demokratisk tradition som är ytterst sympatisk. Det som enar dem ofta är tron på fortsatt demokratisering, rörelsesocialism och en avsky för bolsjevismens slavmentalitet. Här återfinns personer som Conny Andersson, Eyvind Johnson och Ture Nerman bland många andra. På individuell nivå är de också multikonstnärer och med en förmåga att leva ”ett helt liv” helt i enighet med den tidiga arbetarrörelsens bildningsideal och möjligen den ”sista stora generationen” före 60-tals vänsterns genomslag och om jag får säga det själv, fördumning. Flera av dessa karaktärer och inspirationskällor kanske jag återkommer till i liknande krönikor. Det finns många jag tycker man ska dra inspiration ifrån som idag är bortglömda.

Men idag tänkte jag beröra en av dessa i folkbildningssyfte. Harry Järv.

” »Jag är egentligen bara bra på tre saker: kommatering, fotografering och närstrid.»”
Harry Järv är för efterkrigsvärlden känd framförallt i vårt grannlän Österbotten och i synnerhet bland finlandssvenskar där han föddes till en fattig bondfamilj i Korsholm. Hans far liksom många i Österbotten slogs på vita sidan 1918 men uppmanade Järv redan i en tidig ålder att läsa – ett intresse som krockade med Järvs egna äventyrlighet i skog och mark. Han blev också antagen just för att studera vidare, men då bröt kriget ut.

Soldaten
För de flesta finlandssvenskar så minns man Harry Järv för sin exceptionellt duktiga förmåga att leda patruller bakom fiendens linjer under fortsättningskriget. Redan under vinterkriget utbildades han tack vare sin ”naturliga förmåga” till vice plutonchef men kallades aldrig in. Under fortsättningskriget steg han snabbt i graderna till undersergeant och ledde sina mannar i finlandssvenska IR61 med sig själv längst fram. Över 200 patruller genomfördes. I de värsta stridigheterna förlorades en finsk soldat under Järvs ledning kontra minst 37 sovjetiska. Vid ett annat tillfälle intog man en sovjetisk stödpunkt med 10 soldater. I Österbotten ses därför Järv med rätta som en av krigets genuina krigshjältar. Den soldat som föll var också den enda som gjorde det under Järvs ledning, på 200 uppdrag.

Järv, som vid fronten ägnade mycket av sin tid att läsa och utveckla sina politiska åsikter, nådde dessa militära framgångar på metoder som ofta sågs och bespottas av betydligt mindre effektiva officerare. Järv decentraliserade trupperna, umgicks med sina soldater och delade deras vedermödor, ledde gruppen genom en form av direktdemokrati och baserade allt på frivillighet. Direkt ordergivning var ovanligt. Det gjorde hans soldater psykiskt stabila och motiverade för att strida med en stark lojalitet mot varandra och eniga i sina målsättningar. Bland annat skildras Järvs ledarskap i filmen ”Framom främsta linjen” och böckerna ”Ständig patrullverksamhet”, ”Oavgjort i två krig” och ”Frontrapport”. Konflikterna med de mer konservativa officerarna, ofta med sympatier högerut, är välkända. I flera böcker om fortsättningskriget så står också Järv som fotograf då han ofta fotograferade ute i fält.

Järv skadades till sist av en mina i september 1943 och togs ur strid. Då hade han förtjänat tre frihetskors och två frihetsmedaljer. Tre generaler ville också se honom dekoreras med mannerheimordern – finlands högsta medalj – men detta avslogs av marsalken personligen av okända anledningar. De flesta tror idag att konservativa officerare helt enkelt baktalade honom inför Mannerheim för hans ”socialistiska” och ”omilitäriska” hållning – en hållning som mångt och mycket gjorde finska soldaterna till legender i striden mot de mer auktoritärt orderstyrda röda armén. Det är noterbart att Järvs ledningsstil idag präglar elitförband över hela världen.

Efter krigsslutet så tvingades Järv och hans vän och chef Martitinen fly Finland från den finska statspolisen som dominerades av kommunister och att man inte litade på den finska säkerhetstjänsten som också präglades av kommunistiska kommissarier. Av Mannerheim fick Marttinen uppdraget att bygga upp en motståndsrörelse i Sverige, det är också därför vi hittat moderna finska säkerhetstjänsten hela arkiv i Stockholm. Järv och hans mannar var de som ordnande flykten över Vasa till Holmsund som tog emot många av järvs närmaste mannar för vidare transport med tåg från Umeå till Stockholm.

Syndikalisten

Harry Järvs tid i den finska armén, hans fattiga bakgrund i Österbotten och hans idépolitiska utveckling gjorde Järv till en aktiv syndikalist livet ut, trots att han yrkesmässigt var chef över under hela sin karriär. Han själv kallade sig anarkist strax före sin död. Det bör man sätta i sin generations uppfattningar av ordet.

Inom syndikalisterna på 50-talet samlades flera med Järvs erfarenheter från kriget och stalinismen både i Spanien men också i Finland, Norge och Danmark. Fram till ”Nya vänstern” på 60-talet präglades SAC till stor grad av denna generations erfarenheter och tydliga ideologiska markering att både vara frihetliga och socialistiska. Det innebar också antikommunism.  I sin samtid var det också ett relativt stort fackförbund (i synnerhet t.ex. med idag) där man samarbetade med LO i viss mån.

Från ett kontor på Sveavägen där SAC och tidningen Arbetaren också har sitt huvudkvarter (en bit norrut från SAPs på samma gata) så samarbetade bland annat svenska syndikalister med amerikanska underrättelsetjänsten för att hålla koll på stalinistiska element, vilket är ett direkt arv från krigsåren då brittiska SOE samarbetade med SAC. Samtidigt så fanns fortfarande ett starkt band kvar genom Förbundet Kämpande Demokrati och andra antifascistiska organisationer (som Svensk-Norsk Pressebyrå) där socialdemokrater och syndikalister samarbetat under krigsåren både legalt och illegalt mot den svenska neutralitetslinjen. Man kan tala om en rörelsesocialisms starkaste tidpunkt där tyngdpunkten även långt utanför SAC var på individens frihet och demokratisk socialism.

Harry Järvs roll var att driva ideologin och teorin framåt och trots en samtid med många, för att inte säga hundratals, starka karaktärer i arbetarrörelsen som präglades av samma bildningsideal så sticker Järv ut med sin intellektuella skärpa och höga takt av litterär produktion. Trots sin uppenbara ideologiska hållning förblev han också mycket respekterad av socialdemokratiska intellektuella. Den nya vänstern, lockade av Stalin och Mao, och Järv såg mindre positivt på varandra. En konflikt som delades av hela hans generation i kretsen av radikala demokrater.

Den intellektuelle

Bland intellektuella är han kanske kändast mest för en lång bana som översättare och författare, och bland hans samtida också som ställföreträdande riksbibliotekarie på Kungliga biblioteket i Stockholm. Han är en av de som utan tvekan påverkat skandinavien i en mer progressiv kulturell inriktning.

Hans kändaste verk ” Prometheus’ eld: försvar mot maktmissbruk från mytisk tid till 1900-talet” läses fortfarande idag av mer radikala demokratiska krafter, och den rekommenderas,  även om det går att argumentera att hans insatser för att popularisera Franz Kafka är hans största intellektuella produkt där han utan tvekan är Sveriges största Kafkaexpert genom tiderna.

Han tog också en doktorshatt i filosofi och blev hedersdoktor i både Åbo och Uppsala. Han var blev också redaktör och skribent för ett flertal tidskrifter och var en framstående essäist. Bland hans verk så sticker intresset för Antiken och politik ut.

Ett av järvs aktivistiska drag fortsatte långt efter krigsinsatsen. Många gånger har ”purfinska” krafter, som sannfinländarna, försökt skriva om krigshistorien eller förminskat de finlandssvenska förbandens insatser. Järv var alltid skoningslös mot sådana försök och är en av dem som idag sett till så att även den sidan av finska befolkningen skrivits in i Finlands historia om kampen för sin självständighet. Trots upprepade försök att ”förfinska” historien.

Järv avled 2009 och ligger begravd i sin hembygd där han ses som en krigshjälte och frihetskämpe.

Förhoppningsvis får jag mer tid under semestern för att skriva om fler intressanta karaktärer jag tycker man ska känna till och ta inspiration ifrån.