Kommunismens största ironi
17 Juni 1953, folkupproret mot DDRs regim. Varje flamma är en demonstration. Varje pansarvagn statens nedslag.
Upproret definierades av fabriksockupationer.
Idag bröt det ut en vild strejk bland metallarbetare i Zhlobin, Vitryssland. Strejken är en direkt och spontan reaktion från landets arbetare mot det rådande diktaturen och det falska val som genomförts. Likt alla ”val” i Vitryssland så präglades det av att oppositionen fängslats och jagats på flykt. Demonstranter mot kravallpolis på gatorna och hemlig polis på nätterna.
Den vitryska staten satte in militärpolis mot de strejkande men efter förhandlingar och löften om reträtt så så drog sig polisen undan och arbetarna antog kollektivt en protest mot vitrysslands regim. Min förhoppning är att svenska arbetarrörelsen sluter upp bakom våra kamrater i de illegala och fria fackföreningarna.
Händelsen fick mig dock intresserad att påpeka en av de stora ideologiernas största ironier. Den om sovjetunionens och kommunismens fall i Öst. Vitryssland är idag den enda öppet kommunistiska diktaturen som existerar i Väst men för inte så länge sedan var halva Europa under dessa regimers förtryck.
Myten om hur kommunismen fall hänvisas i princip alltid till dess ekonomiska svårigheter. Att dess oförmåga att konkurrera med kapitalismen var det som till sist fick det på fall. Det är självklart en anledning, men knappast vad som definierade motståndet mot kommunismen. Andra, som moderna vänstern, hänvisar till studentrörelsens roll. Den går inte heller att förringa, men de hade aldrig greppet om ekonomin och förmågan till uppror som de miljontals fabriksarbetarna.
För det som ytterst fick kommunismen att falla ihop var att kommunismen skapade en revolutionär arbetarklass som genom strejker och fria fackföreningar attackerade klassamhället (främst centrerade kring dagskrav som lön, arbetstid, arbetsmiljö) i över 40 år – över hela kontinenten – till systemets legitimitet föll ihop på sig själv. Att den ideologi som så religiöst samlat sig till att ”befria arbetarklassen” och ”göra den revolutionär” just föll på egen bila tillhör en av historiens största ironier. Man kan lite flinande säga att den lyckades just med sitt uppdrag.
Sovjetregimerna som etablerade sig efter 1945, och redan utmärkande på 20-talet, var rigorösa klassamhällen som präglades av den totalitära statens millenära och fanatiska världsbild. Miljontals människor dog i systemets ansträngningar för att bevisa sina teser. För att ekonomin i systemet skulle hålla ihop så infördes det i hela östblocket en rigoröst kamp mot fackföreningar (”sabotörer”) och en reel klassmedvetenhet. Bland annat var strejkförbud bland det första boljsevikerna införde. Det som börjat med utrensningar mot ”avvikare” i ideologisk mening (alla socialister som inte var boljseviker) redan vid statskuppen 1917 blev på systemnivå ett samhälle där varje arbetsplats skulle kontrolleras av den hemliga polisen (inte sällan direkt rekryterade från tidigare fascistpartier i landet), partiet och påhittade fackföreningar som främst fanns för att hylla partiet.
Det krävdes till sist att Stalin dog för att upproren skulle börja. Det började i DDR bland fabriksarbetare och spred sig över hela landet tills kraven tillmötesgicks.Idag minns inte människor ”folkupproret” så mycket men det är och förblir en av tysklands största och mest militanta demokratiska folkrörelser. DDR skulle under hela sin tid bekämpa de fackföreningar som stått som organisatörer för de hundratals fabriksockupationer som genomfördes.Parollen var lika enkel som slagkraftig ”Vi är arbetare – inte slavar!”
Sedan kom Ungernrevolten 1956. Idag minns människor upproret framförallt för de intensiva gatustriderna i Budapest och deras hopplösa rop om hjälp till ”Radio Freedom” när Sovjets pansarvagnar intog Budapest. Upproret i Ungern centrerade helt och hållet kring en ytterst organiserad arbetarklass som skapade Råd (demokratiska parlament) i hela landet. När arbetarna rest sig anslöt sig mer eller mindre hela ungerska nationen bakom dem. Om detta nedtecknar pseudonymen Andy Andersson mycket bra i boken Ungern-56, Den beväpnade sanningen.
Efter dessa två uppror så avlöste sig striderna både inom ryssland och i östeuropa varandra. Mest kända idag är bland annat Tjeckoslovakien 1968 (”Pragvåren”) där Sovjets pansarvagnar återigen rullade mot folkmassorna och en viss Sune Jonsson befann sig på plats för att dokumentera det hela (bilderna finns mig veterligen fortfarande på gammlia). Återigen hade arbetarklassen rest sig mot systemet.
Under perioden mellan slutet av 50-talet och slutet av 60-talet finns dock flera andra uppror nedtecknade inte minst i den eminenta boken Uppror i Öst som ironiskt nog gavs ut av Timbro, men mer har stuket av handbok i hur man genomföra vilda strejker och hur direktdemokratiska arbetarråd ska etableras (jag är ytterst tveksam till att de säljer den idag). Där omnämns bland annat strejker och uppror i Bulgarien, Rumänien, Ryssland och även vittnesskildringar av rena massakrar från röda arméns sida mot trilskande arbetare. Boken utgörs uteslutande av utsmugglat material. En annan känd episod från perioden är hur rumänska säkerhetspolisen griper fackföreningsledare och utsätter dem för röntgen medvetet i flera dygn för att ge dem cancer. Samtidigt som dessa intensiva strider skedde förteg de flesta inom svenska vänstern vad som skedde. Först vid pragvåren började nystalinisterna mjukna upp och släppa den religiösa ivern.
En av de mest utpräglade, och dokumenterade striderna, kom att ske i Polen. Där gjordes också en filmatiserad triologi om olika generationers kamp mot kommunistregimen. Man of Marble, Man of Iron och Walesa är alla tre mycket bra filmer för den som inte vill läsa hyllmeter efter hyllmeter om hur den polska arbetarklassen genom sina metoder till sist bygger upp en av världens starkaste fackföreningar. Idag bör ingen missat Solidaritet (Solidarnosc). Alla filmerna är gjorda av Andrzej Wajda. När polska befrielsekampen nådde sin peak 1981 hade också även de flesta inom svenska vänstern nyktrat till. Under hela resan fick dock dessa arbetaruppror stöd från frihetliga socialister och socialdemokrater. Mest utmärkande skriften, som också teoretiskt ägnade mycket tid åt att kritisera ”marxist-leninismen” för den dynga den är och var, var tidningen Rådsmakt som undertecknad i 15 år haft som ”husorgan”.
Vad som var utpräglade för de flesta rörelser som kom att tvinga den s.k. ”reelt existerande socialismen” till historiens skräphög var att de var i högsta grad arbetaruppror som över tid krossade systemets legitimitet och fick med sig resten av befolkningen. Parollerna var, ironiskt, nog samma som restes vid störtandet av tsarregimen och de feodala herrarna. Det kanske inte var så konstigt. Det var i allra högsta mån en klasskamp det rörde sig om. Mot partieliten. Det andra som alltid enade dem och idenfitiferade dem var en radikal demokratisk övertygelse.
Vid 60-talets slut så slöt studenterna allt mer upp bakom de olika krav som de illegala fackföreningarna ställde runtomkring i östeuropa. I och med detta påbörjades också en lång kulturell och akademisk kamp vid sidan av den rent materiella. Väldigt mycket av alla dessa oppositionskrafter är fortfarande idag mycket svåra att få tag på om man söker efter svenska källor (inom fackföreningsvärlden hittar man lite nu och då tidskrifter eller skickade rapporter från bakom muren). Men bland äldre frihetliga socialister kan man hitta mycket, inte minst korrespondens, med kollegorna i öst (här kan jag bland annat rekommendera en skrift ”Bakom järnridån” om ett uppror i Bulgarien men också en liten skrift från 70-talet, Oppositionen i Sovjet).
Ibland tog sig motståndet radikala former (här bör nämnas till exempel striderna i Ungern och skogsbröderna i Litauen) men allt som oftast så var det strejken som var medlet och massdemonstrationer som bröt ut vid kritiska punkter. Det visade sig över tid också vara den mest effektiva formen av motstånd i de utpräglade militära diktaturerna . Vid slutet av 80-talet var det inte längre någon som trodde på kommunismen som ”arbetarens befriare” och då faller system ihop av sig själva. När systemet i sig själv åt upp sig i korruptionen drog en demokratisk revolution, ledd av arbetarklassen, över hela Östeuropa som idag är bortglömd. Helt enkelt för att vänstern har svårt att hantera det faktumet – att kommunismen realisering av en militant, radikal, folklig arbetarklass trädde fram först för att förinta den förhatliga sovjetregimen. Svenska vänstern missade, för det mesta, hela poängen med det hela. Än idag finns de krafter som hyllar system som tusentals arbetare dött för att krossa.
En annan inblick som jag också måste rekommendera är dokumentären Motståndaren (1992) om antifascisten och exil-litauern Jonas Pajaujis gjord av SVT. Den fick mig djupt berörd första gången jag såg den.
En personlig notering vill jag skicka med över denna, korta, resumé över hur kommunismen gick på egen mina. Det är att samma system i mångt och mycket lever kvar i öst. Den demokratiska flamman ströps snabbt av nyliberala krafter. När jag träffade ryska gruvarbetare för 10 år sedan på ett ytterst hemligt möte (det var till och med bara deras fruar som kommit för att representera dem) så vittnade de om samma problem fortfarande lever kvar. Det har bara gått från tsarpolis till kommunistpolis, till putinpolis. Av allt detta ligger därför en enorm tragedi. En bitterhet. Att de var självmedvetna om deras egen kraft genom sina jobb stod dock klart.Att repressionen var fruktansvärd kunde vi alla som träffade dem intyga.Det är också kontakter med just kamrater i öst som mångt och mycket öppnar upp kunskapen till deras egen arbetarrörelsehistoria. Den definieras av kampen mot kommunismen och kampen för demokratin. På samma sätt som vi här definieras av kampen för rösträtten. Östeuropas fackföreningar var som starkast – just 1989 – 1993.
Så det är med förhoppning om fortsatt kamp i Vitryssland jag vill dela med mig av dessa tips. Jag har mer hemma, men jag är mitt i en flytt och kan inte rota fram allt. Än idag är det just i kommunistregimer, som historiskt kanske mest lyckats göra bönder till industriarbetare, som den mest präglade industriarbetearkampen finns. Vi behöver ju faktiskt bara lyfta på valfri produkt hemma och läsa ”Made in china”
Men en kort resumé över allt som händer där. Det får vi ta någon annan gång.
Senaste kommentarerna