Neofeodalismen och framtiden

De senaste dagarna har det varit skriverier som rör techindustrin. Delvis så avslöjades det att investeringarna i Facebook genererat mindre jobb än beräknat. Delvis läckte information om hur flata den svenska regeringen varit i sin dialog med Google och Amazon. Likväl framkom det att Eskilstunas omstridde socialdemokratiske kommunalråd hyllar Amazon trots dess uppenbara antifackliga hållning och direkta brott mot den förut omhuldade svenska modellen. Den fackliga kritiken har å sin sida varit betydande de senaste dagarna.

Vad man dock måste förstå på det stora hela är att dessa företag är nutidens givna segrare i konfrontationer med nuvarande politisk uppfattningsförmåga, rörelsestyrka och ideologi.

Amazon, Walmart, för att inte tala om hela kinesiska marknaden är noga planerade algoritmstyrda planekonomier som, vida, överträffar konkurrenter, nationer, politiska partier och trilskande fackföreningar på en nivå som hittills enbart kan liknas med samma sorts koncentration av makt och resurser som de tidigare kungarna och kejsarna. Det går inte att tala ens om en form av nyliberalism eller ”fri marknad” för att nå liknande ansamlingar av politiskt och ekonomiskt kapital. Fordkapitalism och den senare nyliberalismen är mer eller mindre döende, döda eller ineffektiva system i kapitalströmmarna idag. Man talar därför om en tidsperiod (nutiden brukar kallas kapitalistiska realismen – tidsåldern som kapitalismen ”vann”) som mer och mer övergår till techindustriellt driven neofeodalism. Detta vet makthavare och småpampar i kommuner mycket väl om, och således böjar man sig djupt (som 90% mindre skatt på serverhallar än husägare) när man bjuds in till hovet. Att det sedan i realiteten (t.ex. genom att sluka upp hela kommuners elnät) skapar mer problem än nytta (skatteintäkter, jobb) är en helt annan sak. Världen vet vilka de nya herrarna, och de första multimiljardärerna är. Borta är de gamla fordistkapitalisterna som till sist ändå kunde åtminstone bjuda på kaka när de fick massiva subventioner.

Vissa skulle väl höja ett ögonbryn här. ”Är inte detta bara återkomsten av de gamla träpatronerna?”. Här vill jag säga; att våra liv hängs upp på enskilda företags totala dominans må påminna om dessa, så är skillnaden viktig. 1800-talets sena kapitalism var paternalistisk och präglad av dåtida strömningar som humanismen, upplysningen och romantiken. För att inte tala om kristna kyrkan. Resultatet blev därför att träpatronerna ville vårda om ”sina” arbetare (längst gick det väl på norrbyskär där målet blev en planerad utopi kring industriarbetet som form). Ideologin som präglade dem var framförallt konservativ (kollektiv, traditionell, religiös).

Även om klassorättvisorna var enorma, och födde både fackföreningarna och socialismen, så var den anställde åtminstone inte livegen – att i alla avseenden vara beroende av kejsarens tjänster och därav bunden till underkastelse och lydnad.Man dömdes till fattigdom utan arbete, men dog ändå fri. Alla som vill kan ju försöka idag att slå sig ”fri” från ett samhälle där träpatronerna inte bara kontrollerar fabriken, hemmet och affären – utan hela den tekniska utvecklingen och kommunikationerna.

Techjättarna som växer fram idag, med Kina som yttersta politiska modell för att hantera nationalstaten, är sprungen ur helt andra förutsättningar. Kontexten här är individualism, konkurrens och postmodernism. Samtidigt så står det klart att dessa jättar i huvudsak kontrollerar i princip nästan alla avseenden av våra liv. Ideologiskt så är detta motsatsen till konservatism, utan snarare ett hyllande av kapitalismens fantastiska (men oplanerade och destruktiva) förmåga för samhällsutveckling och acceleration av samhällets alla nivåer.

Det finns en hel del teorier som kretsar runt just nu över att vi inte ens kommer kunna förstå vilka sociala relationer (t.ex. familj), uppfattning av kön, förändrade hierarkier som kommer förändras av denna framfart förrän om några år. På samma sätt som fordismen med dess keynesianska kontrollmodell formade ett homogent industriproletariat baserat på strikta hierarkier (koloniernas utsugning, ordningen på arbetsplatsen, ordningen i hemmet etc) så kommer även samtiden och framtiden forma nya människor beroende på hur kapitalet organiserar sin arbetskraft. Inte sällan direkt kopplade bland annat till tanken om t.ex. megacities och därför också konflikten mellan centrum och perfiferi, eller för den delen individen som egenföretagare på instagram. Många här ser redan tydligt hur en stor del av politiken idag formerar sig kring subkulturer som bildats för att ekonomin ställer om sin produktionsmodell.

Kan det ha att göra med att fordismen är på väg ut som ekonomiskt system (som var djupt patriarkalt) som möjliggjort för feminismens framgångar? Att transfrågorna växer för att binära kön inte längre är speciellt nödvändiga (eller lönsamma?). Sånt här måste man tänka på när man studerar sin samtid.

Skall man då börja slå sönder sina telefoner, datorer, klockor och teslabilar? Ägna sig åt tillbakablickande, romantisering och vända ryggen mot hypermodernismen. Hylla slaveriet i 1800 talets england? ”Att på farfars tid var man minsann män när man drack sprit och dog sönderklämda på Obbola SCA?”

Nej. Det är inte tekniken i sig som är problemet. Det är distributionen av kapitalet och det inherent marknadsanarkistiska i dessa techgiganters ”marknad” som är problemet. Systemet saknar idag både etik, moral och ratt på en bil som rusar framåt bara för sakens skull. Man skulle också hävda att på vissa sätt, som kostnaden för elbilar, så är systemet dessutom för långsamt. Det är oording,  Oording skapar feodalherrar.

På många sätt finns otroliga löften för världens alla medborgare i den tekniska utveckling som sker. På många sätt har tekniken redan gjort många saker bättre. På otaliga sätt så är jag, en vaktmästare, idag 2020 rikare än mina föregångare från 1920. Möjligheterna är oändliga om vi tar dagens snabba teknikutveckling och applicerar lite jävla socialism i dem.

Hur skulle ett socialiserat Amazon se ut?

Vad skulle hända om det var kommunerna som drev Ubertjänster?

Varför tar inte kommuner upp foodoras modell? Särskilt under pandemin?

Hur kan vi implementera ny miljövänlig teknik?

Hur kan vi reducera skadliga varor (trams) till förmån för produktion och distrobution av t.ex. klimatneutral mat, solceller och teslabilar till människor?

Vilka mekanismer kan vi lära oss av Amazon, Walmart och andra om hur man planerar en ekonomi idag?

Hur säkerställer vi att rymdens resurser tillfaller hela jordens befolkning och inte de enskilda företagen?

Och hur skyddar vi delar idag av moderniteten men som riskerar att privatiseras, t.ex. kärnkraften?

I den takt automatiseringen sker, kan vi börja prata om mer fritid istället för meningslösa sovjetjobb?

Vilka meningslösa branscher (t.ex. en massa ”enkla jobb”) skulle vi idag, likt Sträng, helt enkelt kunna lämna i historiearkiven med automatisering och kompetensutveckling?

Allt detta kräver politik och inga av dessa frågor kommer man få några svar på om man fortsätter svansa efter neofeodalismens herrar som genom personliga nycker styr världen. Idag t.ex. kontrollerar sådana nycker i vilken takt vi ska börja ta hem olika naturresurser vi behöver för jordens överlevnad. (Om än amerikanska staten, NASA, är garantin för dylika projekt)

Svar får man om man uppdaterar sin ideologi, rörelse och analysförmåga efter den faktiska tekniska utvecklingen istället för romantiska föreställningar.

Ingen vill tillbaka till det som var (Det är också omöjligt), ingen är heller särskild nöjd över hur det är idag (postmodern kapitalistisk realism, nästan en dystopi i sin idéfattigdom och bristande framtidstro), således måste vi alltså framåt. Och antingen så ser vi tydligt formen av en ny form av neofeodalistisk regim ta sin plats på världskartan. Eller så försöker vi bygga något mer demokratiskt, miljövänligt och rättvist – men lika banbytande och optimistiskt.

Ett första sådant steg vore om politiken faktiskt kunde, åtminstone försöka, visa lite intresse i att förstå att 1900-talet inte längre är applicerbart. Damma av strategierna om hur träpatronerna till sist tvingades dela med sig av sitt överflöd, sätt det i jämförelse med hur utvecklingen ser ut idag, och ta därefter fram en politisk strategi för att göra vår gemensamma informationsinsamling, spotifyprenumationer, netflixabonnemang, nätkostnader och vår big-data – den individuella marknadsvärdet och ”marketing value” vi skapar genom vårt digitala arbete – pengar vi då aldrig ser men åjo du är värd väldigt mycket, för någon annan – till reela värden som kommer tillbaka till oss. Då pratar vi.