Om domedagsporr och samtidsterapin
(verklighetsfrånvänt ämne om världens största populärkultur och en massa filmtips)
Dagens ämne, domedagsporr, tillhör nog bland det svåraste man kan skriva om. Risken finns att nyanser, referenser och olika synsätt försvinner. Det är också ett ämne som ligger väldigt nära min generations uppfattning om populärkultur, politik och samhället. Den är lika närvarande som till exempel rocken var för äldre generationer eller för den delen cowboys and indianer. Olika former av domedagsporr och clit-fi (climate sci-fi) är det som präglat min generation (född 1982) till en sådan omfattande del av vår världsuppfattning så att en sådan här text skulle bäst skrivas i en tid när den inte var direkta referenser till den ansamling kriser min generation ser framför sig. Så är inte fallet, och således får jag skriva om det hela i en tid när den är dominant aktör inom populärkulturen både genom böcker, tv serier, filmer, musik och politiska subkulturer och referenser. Succéer som Chernobyl och Snowpiercer liksom dokumentärserien P3 Dystopia talar sitt tydliga språk över hur populär, och mainstream, genren är idag.
Det hela låter självklart som en överdrift. Skräck och monster (som i princip alltid representerar någonting, Zombien är den självklara diskussionen här) har lockat sedan dessa genres växte fram som ett svar på upplysningen. Människan måste ha skräck som referens för att kunna hantera verkligheten och sätta saker i sina perspektiv., Dessutom, i en tidsera som denna, har den sagts vara ett bra medel för eskapism, förklaringsmodeller och bara ”känna något”.Den är alltid en romantisk vändning mot ett allt för rationellt, ekonomisk samhälle och en hyllning av det mer naturalistiska. Innan vi går vidare bör vi också ha i bakhuvudet att denna kulturform gått från att vara ganska s.k. underground till att i dag vara en miljardindustri. Från att främst varit en politisk kritik (Orwell, Huxley, Lang mfl), så kan man därför argumentera att genren idag står lika mycket på profitintressets grundvalar – och således har ett intresse att skapa ytterligare spektakulära dödsscenarion för den mänskliga rasen.Det är bara att starta valfri streamingtjänst och frossa.
Det som gör domedagsporren till speciell är att den alltid manifesterar sig kring ämnen som människan alltid kunnat på olika sätt stoppa eller förhindra, men att detta ej gått och således så presenteras nya världar framför oss baserade på vår oförmåga att agera (se återigen: kapitalistisk realism). Den sätter därför fingret på något som pågår i vår omvärld, faktiska politiska beslut. Detta är en central del i lockelsen i varför dessa genres är populära.Monstren är verkliga. Därför ska de också jämföras med tidigare generationers bildningsromaner. Och ses som en form av samtidsterapi för att hantera det som pågår dagligen i våra flöden. Jag gör dock vissa avgränsningar.T.ex. är Children Of Men en av mina favoritfilmer, men då orsaken till tillståndet till varför kvinnor inte längre kan föda barn är okänt så kommenterar jag den inte med mer än – se den. Det är en strålande visualisering av ett samhälle i totalt förfall.
Vidare till några huvudgenres.
Kärnvapenkrig
Min egna absoluta favorit när det gäller postapokalyptiskt frosseri är den Mad Max inspirerade världen Fallout där man får ta del av en värld efter ett kärnvapenkrig. Där presenteras man för en på ett sätt mer levande värld där civilisationer som ofta är baserade på olika ideologier från 1900-talet eller filosofiska strömningar – t.ex. konflikten mellan NCR, modernism och Caesars Legion, traditionalism – och olika stammar slåss över världsherraväldet efter ett klimatkrig mellan USA och Kina. Världen är ”formbar” igen i dess ruiner. Min generation har sedan Mad Max filmerna kom haft Fallout som den absoluta referensen till apokalypsen tills klimatkrisen växte fram som central agent. Säkerligen för oss äldre, att vi i bakhuvudet minns kalla kriget. Den är till dato en av världens mest sålda spelserier och det finns tusentals timmar av analyser och lore på youtube där betraktaren, med en snutta förmåga till att se referenser, notera en illa dold diskussion om dagens samhälle och hur det är funtat och där fans, beroende på deras politiska åsikter, ofta väljer ena eller andra sidan i betydligt mer intensivare debatter än något kommunfullmäktige i landet.Det finns såklart en hel uppsjö av liknande uppslag (T.ex. Apornas Planet) kring just kärnvapenkriget men inget som blivit så bestående i populärkulturen som tv-spelen kring fallout och Mad Max filmerna och möjligen S.T.A.L.K.E.R. (Alla som gillade Chernobyl, kolla in)
Klimatkatastrof
En annan form av doomporn är den självklara klimatkrisen, även om apokalypsen i princip alltid innebär ett ändrat klimat och klimatkrisen oftast återfinns i alla skildringar av framtiden. Här bör nämnas filmer som t.ex. Waterworld, 2012 och The Road. Om kärnvapenkrisen, i nästan alla scenarion, skapar ändå en värld som i viss mån lever (om än som muterade monster eller klaner) så är klimatfilmerna alltid en mer mörkare historia. Livet hänger alltid på en skörare tråd. Det lever alltid betydligt mindre människor. De senaste åren har det också vuxit fram en undergenre som helt enkelt saknar ljus överhuvudtaget s.k doom lit. En författare har enkelt uttryckt det som att ”poängen är att ta bort allt hopp, för att hantera verkligheten” Klimatkrisen kan också, sekundärt, nämnas i serier och filmer som ett okänt, övervägande, slutgiltigt hot. Till sista säsongen av Game Of Thrones var mottot ”The Winter is coming..” för nästan alla en klimatkatastrof där Whitewalkers var den perfekta monstruösa symbolen för det oundvikliga slutet – den ostoppbara armén. Det fuckade dock profitintresset upp, för en mildare behandling av publikens psyke än att hela GOT skulle dö i en evig vinter den sista säsongen.För är det något som just denna form av domedagsunderhållning är så är det att det är i särklass det mest psykiskt jobbiga filmerna man se på. Lidandet är alltid otroligt påfrestande. Verkligheten flinar tillbaka på betrakten. ”Det kan vara du och ditt barn det här, när som helst nu”.
På många sätt försöker dessa filmer fånga in en yngre generations klimatångest och vad de ser som en oundviklig utveckling. Filmerna och dess kultur sporrar till klimataktivism och spelar säkert en viss roll i att, vissa, klimatanhängare verkligen pratar om undergången med ett – mycket – övertygande röstläge. Genom tekniken så behövs egentligen inga monster för att symbolisera vad som sker, inga politiska intriger eller konflikter (subplotten är nästan alltid att alla dessa försök krossas). Filmerna utspelar sig antingen efter katastrofen skett (t.ex. Snowpiercer eller Wall-E) eller när katastrofen de facto sker (The Day After Tomorrow, 2012). De få ljusglimtar som kan hittas inom genren handlar nästan uteslutande om att mänskligheten helt enkelt lämnar planeten (Interstellar)
Virus och Zombies
Den pågående pandemin kommer förmodligen leda till att genren inom kort kommer explodera. Dock har hotet om en pandemi länge existerat i populärkulturellt format. Det har dock tills alldeles nyligen setts som en mindre genre och oftast innefattat Zombies på något sätt, som i sin tur fått gestalta allt från konsumtionsamhället, till klassamhälle eller rasism. I den genren bör inte minst 28 Days Later och 28 Weeks Later nämnas. En av de filmer som dock blivit mycket populär med tiden är 12 Monkeys som behandlar hur ekoterrorister sprider en pandemi. I klassisk bemärkelse finns ”The Last man on earth”. Modernare filmer är Contaigon och Carriers. Jag tycker det är relativt svårt att skriva om pandemikultur just när vi själva genomlever en, även om det i filmernas och böckernas värld är så mycket grymmare. Vi alla vet de psykiska, fysiska effekterna av vad som sker runtomkring oss dagligen. Monstren är verkliga.
Klasskamp i dystopin
Inte sällan i de olika former av katastrofer som skildras så framkommer det enorma klasskillnader. De rika är de som lever i världar där klimatkatastrofen inte skett (Elysium) eller om det rör sig om strikt indelade klasser som slåss över resurserna (Snowpiercer) eller för den delen att det etablerat sig en exploaterande ordning efter en katastrof som mänskligheten måste göra sig av med (3%). Längst kanske Cloud Atlas går där människan går igenom cykler av katastrofer men alltid räddas av sitt beroende av varandra och medmänsklighet. Där framkommer det också att vi redan levt igenom dystopiska tidsåldrar, som slaveriet. Dessa är i särklass de ljusaste av filmerna och är således snarare att se som politiska verk – förslag på en lösning på situationen. Märkbart är att både Cloud Atlas och Elysium också innebär att planeten måste överges eller integreras med en futuristisk rymdöverklass som slipper bära planetens klimatmässiga och sociala katastrofer. Det uppmärksamme drar med enkelhet liknelser mellan hur en fabriksarbetare i Elysium kämpar huvudsakligen för att de rika ska dela teknologin med alla människor (hmm..jag undrar vilka som kan ha tagit intryck av den!)
Preppers
Man kan såklart ställa sig frågan om hur hela generationer som växer upp med domedagsporr påverkas av den. Med enkelhet skulle man kunna hävda att det knappast är en generationer av optimister. Av goda anledningar. En av de tydligaste exemplen är hur prepperkulturen sprider sig. I korthet går den ut på att förbereda sig på katastrofer. Från att ha varit ett ”särintresse” för framförallt konspiratoriska militanta högern i USA så anordnas allt från kurser (Hur man överlever en zombieapokalyps är ABFs mest populära kurs någonsin) till att stora delar av silicon valleys mest kända personligheter köper egna bunkrar i allt högre utsträckning. Man noterar också ett allt mer ökande generellt intresse för undergången och att vara förberedd på den. Till och med inom olika former av politiska projekt så anordnas kurser, föreläsningar och ”to do” listor i vad man ska göra när katastrofen väl kommer. Det är också noterbart att svenska staten åter igen börjat skicka ut ”Om krisen eller kriget kommer”. Vi lever i en tid av förberedelser för det värsta. Alla som gick i en mataffär efter coronan kom vet vad jag pratar om när varenda toalettpapper i landet mer eller mindre tog slut.
Skillnaden är snarare filosofisk i hur man gör det. Generellt kan man säga att de som ligger till vänster förespråkar god grannkunskap, sociala relationer, delning av resurser och know-how och samordning medans den mer militanta högerfalangen traditionellt inriktar sig på individualism, bunkring, vapen och misstro mot icke-familjära sociala konstruktioner. Denna trend är både påverkat av populärkultur, och påverkar den Det går dock att fastslå att under kalla kriget så förväntade sig befolkningen i stort att lita på staten som den som skulle skydda befolkningen från den anstormande atomkriget. Den lojaliteten är inte lika given längre. .
Ideologi
Denna samtidsutveckling påverkar såklart alla former av kultur, politik och filosofi. Vår uppfattningsförmåga och syn på framtiden, våra möjligheter att agera och hur vi skall göra det. Man kan säga att en underström i det svenska samhället helt enkelt är en undergångsfilosofi som kretsar kring allt från ökad kriminalitet (anarki) till klimatkaos, klasskonflikter, naturkatastrofer och pandemier. Det manifesterar sig i preppers, doomer memes, massiva klimatprotester, klimatförnekande, kärnvapensdebatter, apokalypsfestivaler och en, oändlig, radda ritualer och symboler för att manifestera sin plats i den kulturella hierarkin som en av de starkaste inslagen i 2020-talets politiska och filosofiska hegemoni.
I grova drag. Sverigedemokraterna vilar på en undergång som präglas av statens och samhällets upplösning, stamkrig (och därför normernas och lagens) I högerextrema kretsar är Zombien ofta en perfekt allerogi för pöbeln/invandraren/det främmande. Miljöpartiet vilar på den annalkande miljökatastrofen (se ovan). Många partier i mitten ser framför sig en uppluckring av demokratin, lagen och samhället som sådant – pick and choose! Vänsterpartister ser mörka klassamhällen präglade av segregation, rasism och dystopiska fascistiska regimer (Robocop, Judge Dredd, V för vendetta etc). Många feminister ser framför sig Handmaids Tale. Inom liberalismen fruktar man för 1984 som den eviga referensen. För att hantera denna undergångsfilosofi, djupt präglad i oss genom all form av kulturkonsumtion som sker, så är tillbakablickandet en central faktor som motbild mot den annalkande undergången. Där finns någon form av ”hopp om en framtid”, det var alltid bättre förr, i en samtid som är oförmögen till att skapa den själv. Återigen vill jag nämna kapitalistiska realismens grundförutsättningar. Framtiden är inställd. Vår populärkulturella ramverk är koncentrerad på vilket sätt vi kommer att gå under. Vi är rent perversa i vår fetishering av detta. Och det enda vi bollar den rädsla med är nostalgin som tröst. Det skapar ett intellektuellt, kulturellt och uppfattningsmässigt ramverk av människans möjligheter som är förödande.
Det är enklare att föreställa sig jordens undergång än ett annat politiskt och socialt system – Mark Fischer
Men det är djupt mänskligt. Förståeligt. Vi lever i en tid där kriser samlas och samverkar. Den läsare som kommit så här långt bör dock ställa sig frågan om denna form av pallativ vård är effektiv i att ta de nödvändiga besluten för att förhindra kriserna, eller om det helt enkelt bara är terapi. Vi kanske borde ägna oss lite mer åt vars vi ska komma, än på alla tusentals sätt vi kan dö på? Jag själv står knappast oskyldig till detta (jag kan nog nämna 100 filmer och böcker till för att inte tala om Fallout-lore i oändlighet) men någonstans borde vi ta och förstå att att kultur påverkar oss, vi påverkar kultur, och någon kanske borde prata om att vi faktiskt kan överleva också? Och dessutom få det ganska bra.
Kriser, skräck, katastrofer kommer alltid vara människans utmaningar (Hobbes gick så långt till att hävda att människan i sig själv var så illa däran så att en stark stat behövdes för att i sig själva inte utgöra en dystopi) – men vi kanske borde inse någon gång i samtalet, att det helt normalt att övervinna kriser? Att vi alltid fortsätter sträva? Att upplysningens löfte fortfarande håller?
På samma sätt som Star Trek är anledningen till att väldigt många nog på sina plattor och telefoner scrollat ned längst ned efter en slagkraftig poäng så har vi – alltid – tagit oss vidare. Vi måste bara skapa reformerna, politiken och besluten för det. Vad händer om vi ställer utopin mot dystopin? Sure, status qou skulle rubbas, men då kanske vi skulle släppa nostalgin för att kunna jämföra saker mer korrekt och kunna ta adekvata beslut i nödvändiga frågor? Tes – Antites – Syntes.
Tänk bara lite mer jävla positivt. Vi är marinerade i pessimism. Det är vår kulturella ålders själva kärna. Vi kanske ska koncentrera oss mer på vad som kommer efter kriserna? Om en både grön och teknisk avancerad, rättvis värld? Din insats behövs. Även om det är tristare än Fallout 4.
Senaste kommentarerna