Om otryggheten och staten

Den största komponenten till känslan av samhällsförfall är upplevelsen av en skenande otrygghet. Det visar sig framförallt i den allmänna diskussionen om kriminaliteten. Denna är djupt ihopkopplad med känslan av en retirerande stat (nedlagda sjukhus, skolor, apotek och infrastruktur) och i synnerhet kopplad mot den grova brottsligheten som dessutom allt mer manifesterar sig som dubbelmakter i samhället, alltså helt parallella system till den svenska staten. En av de absolut tydligaste symboler för detta är den länkade artikeln om kriminella gäng som helt enkelt tar territoriell makt över ett samhälle och upprättar vägspärrar. Inte helt olikt t.ex. hur Södertäljemaffian kontrollerade Ronna när jag bodde där och bland annat bedrev bordell dörr-i-dörr med polishuset och orkestrerade etniska kravaller (och likaväl stängde av dem när det störde handeln). Och inte olikt hur många gäng tar territoriell makt på skolgårdar och på ungdomsgårdar.

Debatten om kriminaliteten är i huvudsak en debatt mellan aktörer som inte förstår att båda har rätt. Den upplevda otryggheten har ökat. Den tunga kriminaliteten har ökat. Samtidigt har våldsbrotten över tid minskat. Inget av dessa står mot varandra. Det är därför nödvändigt att kolla djupare än till de analyser som presenteras som lösning på problemet från de olika kombatanterna som outtröttligt slåss i det offentliga rummet.

Hur än man vrider och vänder sig i de samtida politiska diskussionerna så kommer man oundvikligheten komma in på statens reträtt från det offentliga livet. Vänstern markerar sin avsky för den privatiseringsvåg som släpptes loss på 90-talet (som de godkände) som satt statens makt i handen på marknadslogiken och drivit på sociala klyftor, segregation och klassamhället. Högern å sina sida påpekar hur en försvagad stat, felpriorteringar och daltande leder till ökad kriminalitet och otrygghet – samtidigt som de förespråkar skattesänkningar och privatiseringar. Båda sidor är dock helt eniga i att finanspolitiska ramverket, som skulle kunna användas för att återbygga nationen, är heligt och ej skall röras. Få aktörer, förutom en hel del poliser, inser att man både måste ha tuffa nypor och investera i förebyggande åtgärder för att nå någonstans. Och att detta är mer komplext än antingen kriminella entrepenörer eller ”oskyldiga grabbar”.

Så ser den politiska debatten ut och har sett ut i snart 40 år. Alla som diskuterar välfärden i landet känner igen sig i att leva i en konstant repeterande process där, allt som oftast, staten och det offentliga får mindre och mindre pengar genom mer skattelättnader (politiska beslut styrda av folks irritation på staten/vänsterns oförmåga) och att nationen i sig själv helt enkelt inte kan kontrollera kapitalströmningar (som om kapitalet var lojalt till någon uppfattning av patriotism) för varje varv som går. En stat med mindre pengar får mindre pengar både till polis, kameror och underrättelsearbete – likväl som adekvata förebyggande åtgärder genom att minska klassamhället, genomföra vettig integration eller t.ex. ställa om bostadspolitiken och annat som driver fram utanförskapsområden. Och för varje budget som går, verkar pengarna i skattkisan allt skralare.. Runt och runt springer vi samtidigt som konflikterna ökar.

Effekterna av att folk inte litar längre på staten skapar en repeterande process i sig själv. När folk inte litar på staten så litar de mer på sitt lokalsamhälle, och i slutändan i Sveriges värsta områden, så kan det vara gängen som lyckas upprätta funktioner staten övergett. När folk inte litar på staten att sköta sina grundläggande uppgifter så betalar de inte heller skatt och ifrågasätter gemensamma finansmodeller för att de ser gängen växa fram eller sjukhusen lägga ned. Man börjar dessutom retirera från att skydda staten som sådant som projekt eller dess institutioner – där i särklass public service står i skottgluggen men allt mer också polisen och andra myndigheter. För varje varv som går, för varje lager som skalas av staten, så står såklart de privata lösningarna där, som ytterligare borrar pengar ur kistan. För varje varv, blir varje krona mer och mer värd. Och därför mer och mer politiskt laddad. Skattepolitikens återkomst handlar i stort sett om att när vi inte längre kan beskatta kapital, så beskattar vi arbete. Vilket i sin tur driver på röster för partier som vill se lägre skatter. Vi är fast i en oändlig spiral där ingen verkar påtala vad det faktiskt skulle kosta att lösa problemen vi möter. Staten är i kris. Men det är inte allt..

I takt med att politiken inte kan hantera faktumet att det finns ingenting som ens talar för att nationalstaten kommer överleva den tekniska och materiella utvecklingen så lever vi en tid där nationalismen ses som en lösning – som någon form av ”väg ut” från denna repeterande process och sakta död, som skett under i princip hela mitt liv. Det här pågår val, efter val, efter val. Svagare stat (politiska beslut), mindre finanser (nedskärningar), starkare nationalism (reaktion), val (Svagare stat).

Regionalt och lokalt behöver det dock inte heller vara nationalismen som just blir svaret, men jag tar det som exempel, då det är den nationella trenden (andra exempel på mer progressiva svar är tex kamperna i Dorotea, Sollefteå etc)

Denna reaktion kommer kanske leda till en ändrad maktkomposition i riksdagen någon gång men den stora svarta ironin är att den nationella rörelsen ägnar i huvudsak sin ekonomiska gärning åt att fortsätta bygga upp ett ekonomiskt system som skiter fullständigt  i idéer om hur staten ska finansieras och har över hela västvärlden slutit upp mangrant bakom sina mecenater och finansiärer, den klass som på riktigt kan sägas idag ”sakna fosterland” och framförallt ser nationer som olika banker med olika räntor att placera i kapital i. Cenralt i denna uppfattning är hyllningen av den starkes rätt även på marknaden.

I ekonomisk mening skiljer sig därför ingenting mellan Centerpartiets radikala liberalism och Sverigedemokraternas ekonomiska politik. Det är fortsatt försvagad stat som gäller, och således ökad kriminalitet och fortsatta nedskärningar. En fortsatt nedgående spiral. På samma sätt som alla partier sluter upp för att skydda finanspolitiska ramverket, så förstår de också att de måste fjäska för en internationell klass multimiljardärer som redan har sådana inkomster så att de inte ens hinner göra sig av med dem (man talar om att de lever i en kommunism – pengar är helt enkelt avskaffat. Allt är gratis. Så mycket inkomster talar vi om bland top 1%).

Nationalstaten går igenom sin djupaste kris i sken av tekniska, ekonomiska och sociala utvecklingen. Detta diskuteras inte, och vi förnekas också ha ångest kring det, och på så sätt slipper man medge att nationalismen av idag framförallt är en känslomässigt styrd reaktion på samhällsförfallet. Det är inte ett system eller rörelse moget för att tämja ekonomiska giganter som kan komma hit och göra som de vill (t.ex. gruvnäringen, big tech mfl). Men på en mänsklig nivå känns det säkert bra att ha ”något” som blickar tillbaka, ger förklaringar, symboler, syndabockar och ett språk till vad som sker. ”Förr i tiden så kunde vi minsann..”.

Det är terapi. Inte en lösning. Det är en fars. Även om vi skulle bygga en nattväktarstat av de skatter vi skulle kunna skramla ihop från landets löntagare skulle statens förfall fortsätta eftersom dess uppbyggnad kring inkomsterna, kultur, språk och gemensamma referensramar förflyttas i rekordhastigheter.

Dagen dessa ”nationalister” sätter sig vid makten så kommer detta samband visa sig tydligt. Den ekonomiska politiken kommer i huvudsak vara oförändrad, eller öka i sin hastighet, i sken av löften till näringslivet och för att hålla ihop en ”konservativ” allians som i grunden vänder sig emot staten som projekt. Urbaniseringen kommer fortsätta eftersom man måste ha tillväxtnoder. Kapitalet kommer fortsätta kräva billig arbetskraft. Staten kommer fortfarande vara frikopplad från de stora samtida kapitalströmmarna.  Tillsvidare kan man dock vara punkaren i rummet genom sina högljudda motståndares förmåga att sticka offerkoftor till dem. Det kanske räcker ända fram till en ny elitskader av karriärister, vem vet, men man bör förstå att de då sitter där för att vi genomför någon form av kollektiv terapi tillsammans, inte tagit medvetna beslut för att stärka statens roll.

Den krassa sanningen är att vi inte vet hur staten kommer utvecklas. I historisk mening så är nationalstaten en relativt kortvarig samhällsorganisation. De delar den vilat på, kungahuset, språket, religionen är till största del redan historia  Ser vi till hur kapitalet förändras så kan vi mycket väl närma oss en ordning som under Hansan, Florens eller Grekiska stadsstaterna där handelshus, baserade kring idéer som Schlingmanns (mfls) idéer om Megacities blir de noder som övertar statens ansvarsområden. Det beräknas vara ett 40-tal megacities inom 10 år. De flesta i Asien. Det är också noterbart att den urbana människan också har påfallande lite lojalitet mot en stat, men desto mer mot sin regionala geografi eller stad som svar på den kulturella förändringarna som bland annat markerar sig genom den ökade internationaliseringen. Samtidigt är noterbart att enskilda företag, som Amazon, har större BNP än högpresterande västländer som Schweiz – inte olikt familjen medicis inflytande på 1300 – 1600 talet. Trycket på om det är staten eller storföretagen som kan administrera ett samhälle bäst är en given konflikt som kommer öka.

Dessa städer kommer i huvudsak kontrollera världens handel, vetenskap och produktion – och därför förmågan att ta ut skatter och förhandla med kapitalet. Samtidigt måste man påpeka att Sverige genomgått en urbanisering i mycket hög fart sedan 80-talet, vilket verkar ge tesen grund för att stämma. Det skapar den politiska realiteten att både en majoritet i riksdagen oavsett parti bor i en storstad liksom en majoritet av befolkningen redan bor i urbana områden.  Enligt Po Tidholms ”Sverigekartan” är det egentligen bara fyra städer som kommer spela roll om detta fortsätter: Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå. Dessa växer idag snabbt och har dessutom enorm tillväxt (detta avslöjas bland annat genom den nya kommunala utjämningslagen).

Dessa städer kommer vara beroende och baserade på att ha skapat en periferi som levererar råvaror, mat, befolkning och rekreation. Vi behöver bara kolla ut över västerbottens inland idag för att förstå att den materiella basen redan centraliserar sig på ett sätt undergräver nationalstatens grundläggande löften om att kretsa kring varje medborgares rätt till service.Vi är dock långt ifrån att nå upp till internationell standard för att enskilda städer utmanar själva staten på ett bra tag. Vi kommer leva i periferin, och på samma sätt som vi kommer vara centrum kring nordkalotten, kommer vi bara vara en nod av arbetskraft och know-how till t.ex. London via Stockholm.

I dessa städer kommer det självklart, av materiella skäl, ställas frågor om varför t.ex. ”mindre produktiva” sektorer förtjänar vård, polis, apotek etc. Precis som Region Stockholm redan gör i relation till övriga Sverige. Vilket i sin tur öppnar upp för vidare privatiseringar av polis, vård och annat som i sin tur undergräver staten. Men också möjligheter för olika sociala rörelser och t.ex. kooperativ att istället sköta företag, service och annat. Att staten skulle börja ”rullas ut” igen samtidigt som dess inre liv samlas kring urbana noder, en form av storskalig decentralisering, är ointressant för kapitalströmmarna just nu (den tekniska utvecklingen, kan, dock vända det hela)

En annan tendens är att vi ser ökade regionala gräl och bråk om resurser. Inte minst avspeglat i hundratals olika sätt kommuner (som blir större och större) tävlar mot varandra. Samma tendens ser vi genom opinionen om större regioner för att samordna resurser. Samtidigt bör vi komma ihåg att över 80% av all juridik redan är placerad på en överstatlig nivå, EU,. Kommer allt detta leda till nationalstaten till sist uppgår i någon form av historiskt baserad federation i formell mening, inom eller utom EU?. Kanske? Vi vet inte. Men vi måste börja prata om den materiella verkligheten igen istället för att förhålla oss mot myter.

Den dubbelmakt vi därför ser växa fram i de delar av staten som ses  som ointressanta, om det så är ockuperade sjukhus, kriminella gäng eller trygghetspatruller är en logisk utveckling av en stat som helt enkelt står under kraftig förändring och vacklar om den ska avveckla sig eller inte, och hur, den ska göra det i sådant fall. Man kan säga att dessa strider, som präglar vår känsla av otrygghet, också sker på internationell skala med ökade krav för seperatism (skottland, katalonien) och hur politiken allt mer blir geografisk som i USA där man öppet pratar om kampen mellan landsbygden och Washington, eller för den delen hur tydligt inbördeskrig som i Afghanistan eller Syrien präglas av en struktur mellan stad och land. Denna tendens verkar inte avstanna på något sätt. Trots denna s.k. ”nationalism” som sveper över världen så verkar städerna  och uppluckring av de historiska staterna bli spelplanen.

Min åsikt om allt det här då? Att om vi ska kunna gå vidare, vilket resultat vi än får, så skall det ske i god ordning. Staten måste slå ned gängen med våldsam repression. Det är garantin för att en dialog om statens utveckling ska ske mellan medborgarna på demokratisk och fredlig grund. Det är grundförutsättningar på eventuellt framtida system kan skapas på så god grund som möjligt, oavsett om Schlingmann får rätt eller staten kan räddas, eller vi skapar andra ordningar. Svart kapitalism är jag ingen vän av heller för den delen. Situationen vi ytterst vill undvika är olika aktörer som kämpar för våldsmonopolet lokalt, regionalt eller nationellt. Demokratska samtalet måste tryggas. Det kräver en inkludering som måste garanteras genom den nuvarande statsapparatens förmåga att hålla dessa småkapitalister korta.

De dubbelmakter (som redan finns, genom tex. civilsamhället, se bara vilken by som helst i norrland) skall vara av demokratisk natur och också tillåtas finnas kvar om de vill det. Det kommer bli oerhört svårt att komma efter en reträtt av det slag som pågått nu i flera generationer och påstå att man ”bryr sig” samtidigt som periferin tömt sina naturresurser för att fylla statskassorna. Om staten ska finnas kvar, så har den hela behovstrappor att fylla. Det måste ske i samarbete med det demokratiska civilsamhället.

Engagera dig i lokalsamhället eftersom det är där som vår främsta trygghet byggs ifrån, dina grannar är några du är direkt beroende av, oavsett om de är jobbiga eller inte. Alla former av samhällskonstruktioner som bygger på gemenskap bygger trygghet. Ytterst vilar framtidens samhälle på vår egen förmåga idag att som medborgare kunna möta varandra och hjälpa varandra även när de stora systemen krisar.

Sist och inte minst förstå att myten om den gamla staten är död. Frågan som vi ska ställa oss nu är på vilka sätt vi gemensamt ska organisera vårat samhälle på, och dela våra resurser på, och vilka lösningar vi kan applicera. Inte minst för att möta en monopolitisk kapitalism som inte behöver nationalstaten, det är ett förlegad partner i samtalet, som bäst en bank. Hur skall pengarna gå ned till oss som skapar dem? Den diskussionen kan i sin tur kan skapa en fruktsam diskussion om hur staten ska finansieras framöver istället för att vi ständigt skall nedmontera den, och sakna den, samtidigt. Det i sin tur kan leda till de förändringar som behövs för att politiken ska börja kunna ställa krav på kapitalet igen.

Och vad jag själv kommer göra då? I alla avseenden undvika att hamna i den urbana miljön. Jag trivs bäst och kommer leva mitt liv, i utkanten av allt det här. Det är där jag anser man får ut mest frihet. Jag är en sån där som vill ha mitt hus ”off grid” sitta vid en sjö där man inte kan höra någon biltrafik och stirra djupt in i en eld. Långt från affärer, vägar, eller annat störande. Men känslan av frihet, är ju inte det som driver samhällsutvecklingen.

Tyvärr.