Gammel och nyvänster om Ukraina

Inom vänstern pågår intensiva debatter om läget i Ukraina och hur man ska ställa sig. Här kan man notera t.ex. Arbetarpartiets ställningstaganden lokalt likväl som Socialdemokratins regeringspolitik i frågan och Vänsterpartiets velande fram och tillbaka.  Allt från vapenleveranser, svensk neutralitetspolitik och NATO medlemskap diskuteras högljutt från kommunal nivå till internationell nivå. Längst ut i den kommunsitsika myllan hitter vi allt från de s.k. Donbassföreningarna till andra sidan socialdemokrater som förespråkar NATO medlemskap.

Så jag tog reda på vad vänstern i Ukraina vill och hur de ser på saken. De hade en hel del att säga.

Korta noteringar. Tre stycken om anarkisterna, som i Ukraina får ses som helt självgående från ”vänstern” och numera främst en militär rörelse under inrikesministeret och Ukrainan Territorial Forces, exluderade då detta rör framförallt militär information och är relativt ointressant för VK blogg läsare.

• Nyligen förbjöd ukrainska regeringen ett femtontal partier. Dessa partier kom från hela spektrat av den politiska skalan och bannlystes på grund av direkta kopplingar med Ryssland, ofta med direkta personkontakter mellan ledningar och ryska regeringen. Ukrainska ”Sociala rörelsen”, en demokratisk socialistisk organisation, påpekar att detta stämmer men att individer borde ställas inför domstol för dessa kontakter. Något kritiker påpekar är onödigt i en krigssituation. Flera ”socialistiska” partier blev förbjudna av dessa femton. Sedan 2014 är det kommunistiska partiet också förbjudet då de officiellt ställde sig bakom ryska annexeringen av Krimhalvön. Sedan 1991 arbetar Ukraina mot kommunistiska symboler och dylikt som direkt effekt av sovjetunionens förtryck. Det förbud som etablerades i dagarna rör sig om, enligt ukrainska vänsterrörelsen, sovjetnostalgiska partier som i sakpolitisk mening ofta är högerextrema i sina uppfattningar om t.ex. invandring och/eller religion. Flera av varandra oberoende socialistiska rörelser påpekar faktumet att tar man avstånd från sovjet/kommunism och putinregimen kan man ha hur radikal plattform man nu vill och ställa upp i val.
• Vanliga ”vänsterns” och socialdemokratins misslyckanden. Tack vare flera oligarkskandaler, interna konflikter och parlamentariska misslyckanden är ”vanliga” politiska partier till vänster i Ukraina mycket försvagade. Under 00-talet fanns det fortfarande i viss mån inflytelserika socialdemokrater och en rad vänsterpartier som mellan ”färgrevolutionen” och maidan mer eller mindre tappat allt parlamentariskt stöd. Flera av dem har också manövrerats ut av rikare partier tack vare oligarkers medvetna strategier och många av dem har aldrig kunnat etablera riktiga sociala rörelser runt sin partiverksamhet. Alla partier till vänster dras i landet med det kollektiva minnet av sovjetunionens förtryck. Den enda vänsterrörelse som kan anses idag vara aktiva och kapabla att hantera situationen under krig är den s.k. ”Sociala rörelsen” som är öppet demokratiskt-socialistisk. Ukraina befinner sig idag vars väst var på tidigt 90-tal, i en brytningstid mellan en ”gammal” och en ”ny” vänster – på samma sätt som landet slits mellan ”väst” och ”öst”. Före kriget fanns det ingen egentlig socialdemokratisk rörelse i landet.
• Fackföreningarna. Däremot finns det i landet en stark fackföreningsrörelse med goda kontakter till t.ex. svenska fackföreningar. Det finns flera huvudorganisationer men den som bedöms som mest självständig är KVPU som bland annat uppmanar till bojkott av rysk olja. Sedan krigets början har fackföreningarna i huvudsak mobiliserat stöd till frivilligorganisationer, mobiliserats till armén samt aktiverat internationella solidaritetskampanjer (t.ex. via Olof Palme International center) till stöd för humanitär hjälp. Det är noterbart att Ukrainska fackföreningar verkar vara i kontakt med både ryska och belarusiska kontakter (om än ej officiella fackförbund) vilket föranlett rapporter om t.ex. järnvägspersonal i Belarus (som känner varandra bra över gränserna) saboterar ryska krigsinsatsen. KVPU är de som i huvudsak har kontakt med Europeiska kamrater också via t.ex. ETUC, ILO m.fl. Det finns en påtaglig risk att fackföreningarna i krigstid kommer försvagas betydligt.

Mest noterbart är dock t.ex. det tydliga stöd demokratiska socialisterna kräver gällande militärt stöd vilket de bland annat aviserat om i Business Insider. ”Ukraine’s democratic socialists say Western leftists should support sending them weapons to fight Russia’s ’imperialist aggression’.

En vad jag får anta mycket svårsmält rubrik för stora delar av den svenska ”gammelvänstern” – eller ”westplainers” som de också kallas av många yngre i socialister i öst i t.ex. öppna brev. (en annan term är ”antimperalism för idioter” rörande NATO debatten, som jag inte går in på här)

Utifrån den bild som åtminstone delar av den ”nya vänstern” har över Ukraina framstår Sverige som solidariskt och efter Zelenskys hyllning av Svenska Hamnarbetarförbundets blockad har detta förstärkts. Samtidigt är det noterbart att i Sverige så har vänstern i stort delats i tre läger. De som vill se direkta fredsförhandlingar (oavsett resultat), de som stödjer en fredsrörelse baserad på Ukrainsk seger (här kan man placera t.ex. S) och de som tvångsmässigt inte kan sluta prata om att det här egentligen är NATOs/västs fel (”westplainers”). Den sistnämnda kategorin anser jag man ska vara ytterst skeptisk till, om inte direkt avvisande.

Vänsterpartiet är ett sådant parti som slits isär just nu rörande dessa frågor. Som till viss del också, är en generationsfråga. Arbetarpartiet ska ändå ha en eloge i röran att i huvudsak kunna manövrera sig någolunda rätt i soppan, även om jag nödvändigtvis inte håller med om slutsatserna. Kritiker som vill se uppföljningar på vars våra vapen hamnar tycker jag principiellt har rätt, även om jag tror det blir fältmässigt svårt att genomföra. Att inte skänka vapen alls känns som en kontraorder på ukrainarna däremot ber om. Det är ingen lätt sits. Det är begripligt om folk slits mellan olika delar av sin egen mänsklighet i de här frågorna.

För egen del ser jag ingen motsättning, oavsett dessa debatter, att man kan hjälpa till humanitärt både i Ukraina och flyktingarna och sedan på individuell/moralisk basis ta ställning till om man också vill bidra till annat stöd. Här i Obbola/Holmsund arrangerade vi en så bred insamling vi kunde – och det kanske var det bästa man kunde göra. I övrigt stödjer jag Östgruppernas arbete med att stödja demokratiska rörelser i Belarus och Ryssland, vilket jag anser är avgörande.

Jag har också kännedom om att inom anarkistmiljön organiseras resor för militärt frivilliga och dylikt, men som sagt, när det gäller Ukraina och den rörelsen specifikt så är det ett helt annat kapitel av både historisk och social karaktär och berör ytterst få i just Sverige. Det är dock värt att notera att det inte bara är den s.k: Azovbataljonen som strider under inrikesministeriet utan även dess, i fredstid, mest radikala motståndare – för samma land, på samma sida, under samma regering, som miliära enheter. Den problematiken lämnar jag läsaren till att fundera omkring. Största delen av ukrainas befolkning är självklart varken nynazister eller anarkister, även om båda rörelserna växer i krigstid. De flesta befinner sig i opolitiska förband om än de ofta anslutit sig till t.e.x. mänskliga rättigheterna, antikorruptionsrörelser osv. Uppfattnignen jag fått är att de flesta demokratiska socialisterna befinner sig inom det ”allmänna” hemvärnet.

Några perspektiv efter de senaste dagarnas samtal.