Svensk alliansfrihet

”Svensk alliansfrihet” ekar nu som en myt genom svensk politisk debatt. Jag kan tycka det är en oärlig debatt. Sverige har haft en aktiv utrikespolitik som i många avseenden inte är smickrande, särskilt 1939-1945, där bland annat Vänsterpartiet centralt påstått är ett gott exempel på ”svensk alliansfrihet”. Vi har också goda exempel på när vårt aktiva ställningstaganden hjälp till att göra världen till en bättre plats. Just ”Neutrala” har vi varit dåliga på.

Kortfattat kan man säga såhär om ”svensk alliansfrihet” eller om man så vill ”svensk neutralitet” – den finns bara i Sverige. För resten av världen kan man påstå mycket men från 1939 fram till 1999 så finns det många som skulle påstå att vi snarare varit opportunistiska. Det sagt saknas inte goda exempel på vad jag personligen anser varit berättigande ställningstaganden; som t.ex. militära hjälpen till Finland, vår beväpning och träning av motståndsrörelsen i Baltikum eller stödet till ANC.

En kortfattad lista på svensk ”neutralitet” innefattar:
Stöd till Finland under finska vinterkriget 1939
Stora militära eftergifter till Nazityskland 1939 – 1943 (Trupptransporter, skydd av tyska handelsflottan, upprättandet av tysk kommunikationerna etc etc)
Stöd till brittiska SOE 1943- 1945 (Inte minst på sjön)
Stöd till amerikanska OSS 1945 – 1945 (Operation Sepals etc. )
Beväpning och träning av Norska motståndsrörelsen (1944-1945)
Beväpning av Danska motståndsrörelsen (1944 – 1945)
Baltulämningen till Sovjetunionen (1945)
Träning och beväpning av Estniska motståndsrörelsen (1950-1960)
Svenska statens och i synnerhet LOs stöd till oppositionskrafter bakom järnridån (1953-1991)
Svenska statens ställningstaganden i Vietnamkriget (1972)
Svenska statens stöd till ANC (1970 – 1994)

Sedan har vi beväpnat båda sidorna i bland annat Indien/Pakistan samt Iran/Irak. Det kan man ju dock rent krasst säga är just – neutralt. Här kan man ju lite syrligt tillägga att vår förmåga att både skicka vapen till Ukraina samtidigt som vi vägrar strypa importen av rysk olja och gas antagligen får nedtecknas som en sådan ”neutral” operation.

Svensk ”Neutralitet” eller ”alliansfrihet” skall därför sättas i sin kontext. Som bäst har vi gjort vår solidariska plikt, som sämst har vi varit en del av nazitysklands krigsansträngningar. Just att vi vägrat förhålla oss neutrala har i många fall föranlett ”den humanistiska stormakten” 1960 och framåt. Ingen idag kan påstå t.ex. att Olof Palme var ”neutral” mot Francospanien.

Politiska myten om vår ”neutralitet” ska därför ses för vad det är, en myt, som används på olika sätt för att uppnå vissa målsättningar i en debatt t.ex. rörande NATO medlemskap (en organisation vi aldrig varit neutrala till sedan 1944 då vi lämnade tyska intressesfären) och så vidare. Självklart kan allt detta diskuteras till dödagar men man bör ha god vetskap om att ”svensk neutralitet” och ”alliansfriheten” inte per definition är något magiskt ord, utan måste sättas i aktuella kontexter utefter en klar historisk tidslinje.

Några exempel av, värsta, sort nedan på ”svensk neutralitet” (förövrigt rekommednerar jag Höglunds ”Oneutrala tal” samt Ture Nerman ialla dessa frågor). Det man bör ta med sig är att det är bara i Sverige som vi har framstått som neutrala i de omgivande krigen genom 1900-talet.

Den uppmärksammade ser vilken bild jag fått tag på rörande tyska trupptransporterna – och vars de då befann sig.