Reflektion: 1990 vs 2023. Holmsund och Obbola.

Bilden ovanför föreställer Obbola och Holmsunds närings- och fritidsliv år 1990. Då var jag åtta år gammal och minnet av dessa samhällen fladdrar förbi i små stycken, inte ens en sekund långa så framträder olika bilder, färger, ljud, lukter.

Det starkaste minnet är nog den färja som tidigare gick över älven. Men jag minns också den gamla gymnastiksalen som man kunde se när 125:an slingrade sig mot skolan. Sen minns man såklart BP (Macken) i Obbola som var den punkt där jag och min mor alltid vände för att gå hemåt. Den fanns också kvar i olika former in på 2000-talet. Posten och Banken i Obbola minns jag bara som små fragment. Där man lekte sin liten pojk i väntsalen och kanske mest sprang utanför fönstret. Konsum i Obbola minns jag mycket tydligt också. Där jobbade en tjej man var lite småförtjust sista året man gick sjuan. Idag är det ett garage för motorintresserade som jag förstår det.

Det gamla Holmsund fladdrar också förbi. Kiosken som brunnit ned brevid det då mycket levande och för barnet ”stora” Himmelska Fridens Torg minns jag mycket väl. Jag kan dock för mitt liv inte minnas färjelägret i holmsund även om jag stått där många gånger. Jag vet dock att det fanns en kiosk där när jag var liten.

Hälften av de verksamheter som finns på kartan har idag försvunnit. En snabb överblick över kartorna ger intrycket att ungefär hälften av allt detta försvunnit på 2000-talet. Det första som försvann var nog kioskerna som försvann när ICA Maxi byggdes i Umeå. Som boende i Holmsund har man sedan sett under 10- och 20-talet hur bankerna och även Holmsunds ”storkiosk” med ATG ombudet lagt ned. Likväl minns man och såg Konsum i Obbola, och ICA i Holmsund, slog ihop portarna när handelsområden i Umeå etablerade sig och kedjorna istället fick dominera varsitt samhälle. Bankerna har retirerat pö om pö och med några års mellanrum. Posten försvann när myndigheten privatiserades. Verksamheten i t.ex. ljumviken var länge också på reträtt, sedan stugorna sålts till nydala i början av 2000-talet. Väldigt länge så var flera av stränderna också i väldigt risigt skick. Gymnastiken brann ned. Macken drog från Obbola.

Mest påtaglig var nog ilskan kring allt detta vid 2014. Jag hade flyttat hem igen och kontrasten var påtaglig. Delvis gick man in i ett helt förändrat samhälle från vad man mindes. Delvis var det också en tidsperiod där mycket fortsatte att retirera. Inte minst nedläggelsen av SCAs sågverk i Holmsund. Kombinationen av åratal av nedlagda, nedbrunna och flyttade verksamheter med att se SCA flagga på halvstång brann i själen. Man vandrade bokstavligen mellan nedlagda verksamheter, överväxta tennisbanor, fallna vägskyltar. Vid tiden stod t.o.m. gamla kommunhuset tomt efter nedläggningen av kommundelsnämnden.  Personligen blev jag nedstämd över att se hur fackets lokaler i Obbola rivits. Ett ställe där jag hade kanske de starkaste barndomsminnena. I Mäster Erik kämpade vissa rörelser på och mindre verksamheter. Det som varit både pub och ett stort hotell hade blivit ett av många flyktingboenden. Det som varit Folkets Hus, den gamla logen, hade blivit privatiserat. Som avslutning på ”kulturhuvudstadsåret” las Holmsunds två fik, varav ett uttryckligen ett kulturfik, ned.

Här visade sig att kyrkan och de sociala rörelserna blev den starkaste motståndskraften. I den nedlagda kiosken så slog kyrkan upp en mötesplats. Länge höll olika sociala rörelser igång olika projekt de mörkaste åren. I Sandvik allierade de sig med t.ex. Hazeland som etablerat sig i de gamla industrilokalerna. Mäster Erik levde upp. Kvartersloppisar vägrade hänga med huvudet. Bagarstugan återkom till Holmsund. Åjo. Nog fanns folks engagemang kvar.

De senaste åren har tendenserna tyvärr ändå fortsatt. Swedbank i Holmsund har flyttat. Biltvätten i Obbola lades ned när fabriken växte. Förmansvillan är nu vigd åt migrantarbetarna som bostäder. Stora planer har presenterats från privata bostadsbyggare. Ingenting har hänt. Politiken kämpar på men väldigt lite har hänt i gamla frågor som t.ex. järnvägsövergången. Några positiva nedslag är dock utbyggnaden av hamnen samt att det ändå byggts lite, om än långt ifrån vad det talats om. Skillnaden från 2014 är i alla fall känslan att dessa orter numera kämpar. De accepterar inte bara sitt öde. Nackdelen är att det kommer löften som ännu måste bli verklighet för att betyda något. Sedan kan man alltid fråga sig om vad t.ex. en utbyggd hamn betyder för lokalsamhället. Förr hade det nog betytt mycket. Men i likhet med en dubbelt så stor fabrik i Obbola är de reela effekter på 2000-talet litet. Sjömännen kommer som bekant inte in till samhället längre. Jag tror till och med sjömansstugan är stängd.

Allt är såklart inte bara Umeås fel i varför samhället har förändrats. Visst är en påtaglig anledning till varför mycket av detta flyttat och förändrats just att vi befinner oss nära ”Norrlands stockholm”. Men det är inte hela anledningen. Den största anledningen har såklart med bolagen att göra. Delvis så har de ”effektiviserat” i omgångar. Sandvik lades ned under 70-talets centraliseringsvåg. Holmsund lades ned 2014 med liknande argument. På obbolasidan har fabriken å sin sida fördubblat sin produktion men samtidigt är det allt färre i byn som jobbar på fabriken. Det blir allt mindre varseljackor bland de boende. Samtidigt dominerar fabriken allt mer samhället. Det är djupgående förändringar i samhället. Även om SCA ska ha en stor eloge för utomhusarenan i Obbola och dess historiska insatser för t.ex. Olasjöhallen så är det märkbart att 1990 så befann sig fortfarande t.ex. Västerbacken som en del av fabrikernas värld. Då dominerade fackföreningarna hela orten. Idag är det eldsjälar, lösa nätverk, som ersatt de röda fanorna. Inte sällan med en och annan från facket. Det märks också att industrierna är längre från oss numera om vi ser till exempel till nedläggningen av Kamratvallen. En fotbollsplan som alltid funnits på bolagets mark fick helt enkelt maka på sig. Något sådant var otänkbart för några år sedan. Tack och lov så gick SCA själva in och bekostade rivningen har jag hört. Annars hade det knäckt IFK.

Obbola och Holmsund skiljer sig dock allt mer från varandra, samtidigt som de också liknar varandra allt mer. Numera lockar orterna allt fler av olika demografier till sig. Det beror på att för första gången någonsin så arbetar folk i huvudsak i Umeå. Alla delar därför att Umeå är centralorten. Ändå blir utslaget lite olika beroende på vars man bor. En inflyttad medelklass dominerar nu t.ex. Obbola på ett sätt som vore omöjligt att tänka sig ens 1990. Gubbarna med mustasch har blivit märkbart färre. Samtidigt har Holmsund på vissa stället förråats och är fattigare än någonsin. Även om man bör säga att järnvägen fortfarande idag delar samhället på vissa sätt där de riktiga höginkomsttagarna samtidigt också hittas på Holmsundssidan. Vi är alltså mer lika varandra. Vi sitter på samma bussar och åker i samma bilkaravaner. Men skillnaderna känns också mer påtagligt, socialt.På så sätt har orterna börjat en resa in i en ny era. Från bondesamhälle så var vi industrisamhälle i 100 år, först nu så är vi samhällen där våra yrken och levnadsöden spretar betydligt mellan varandra. Vi är därför på vissa sätt, mer främlingar för varandra än någonsin.

Slutligen kan man inte annat än att påpeka hur automationen i bredare bemärkelse har påverkat samhället. När man i förskoleåldern 1989 invigde obbolabron kunde ingen ens föreställa sig effekterna av e-handel, e-service och e-sport. Om det är något som påverkat livet i stort så är det väl just detta. Ungdomar omprioriterar fritiden. Bank- och post förlitar sig på onlinetjänster. Systembolag klarar sig via ombud. Paket lämnas på ICA eller vid dörren. Om samhället förut var forumet mellan medborgarna så är det idag facebookgrupperna. Otänkbara saker 1990. Det sociala livet är förändrat i grunden vilket bland annat nedläggelsen av alla sorts fik och caféer pekar på. Samt dessa ständiga kamper att få folk engagerade i föreningarna.

Men visst har också politiken gjort sitt i negativ bemärkelse. Förlusten av en närpolis tillhör ortens verkliga problem och måste tillskrivas den s.k. ”omorganiseringen”. I likhet med hur det alltid varit historiskt så är dock politisk enigheten total på lokal nivå om dumheten i detta. Som känt är att orten politiskt må dominerats av socialdemokratin, till höger har fp och C funnits, till vänster VPK. Men kommundelen har under sin politiskt verksamma tid dominerats av koncensussträvandet. Det innefattar nästan alltid en viss irritation på rikspolitiken. För första gången på 100 år verkar också det politiska rubbas lite, då SD fått starkt fäste i t.ex. Holmsund. Dock utan några representanter. Symptomatiskt kan man notera att kommunisterna numera är få i kommundelen. Lokalt är det svårt att beskylla något parti eller företrädare för att samhällets surdegar aldrig lösts. Lika eniga som folk verkar vara på orterna om att saker måste göras. Lika stor enighet mellan partigränserna verkar finnas i Umeå. Det hela blir en mer geografisk, än politisk, fråga.

För att avsluta med några positiva ord om förändringarna bör man påpeka att samhället idag ändå lever på. Det kämpar vidare. Där det funnits småkiosker uppträder idag istället en levande loppiskultur. Gamla kulturområden som Salteriet tillhör länets absolut mest vackra och levande områden sommartid. Föreningar som Nätet kämpar på med sociala arrangemang via Folkets Hus. Västerbacken bjuder på en unik kulturmiljö med sitt museum. Föreningar som OIK Cykel, Hembygdsföreningen och Holmsund-Obbola kultursällskap är nog bland länets starkaste föreningar. Författare skriver om orterna. Historiker fortsätter intressera sig. Småbarnsföräldrar tar sig ändå ork att engagera sig i föreningar och i samhället. Livet må vara förändrat i grunden från de spillror av minnen man bär med sig, barndomen är ju alltid så mycket lyckligare, och samhället fortsätter förändras. Men det är få jag känner till som accepterar en lott som någon form av spökstad för umeåpendlare. Mellan sprickorna kämpar småföretag, föreningar, medborgare och arbetarrörelsens idealister vidare för en levande bygd. Uppdraget nu handlar mer om att lära de här invandrarna från Teg, Carlshem och andra orter som vant sig vid centrumlivet, i den mån ett centrum i Umeå finns kvar, att här ute får man ta tag i saker själv. Ett av de mer glädjande exemplen är såklart t sommardrivna caféet vid badstranden i Byviken.  Och att tappra själar fortfarande håller öppet ljumviken. På sommaren lever som bekant, hela bygden upp. Vintertid så måste skoterföreningen nämnas samt det enorma arbete privatpersoner och individer lägger på att ploga och skotta upp skidspår, hockeyrinkar och skoterleder för alla i samhället. Fantastiskt.

En av de trevligaste liknelserna kan jag göra är den s.k. thaivagnen. I flera år var det bara en liten husvagn. Mitt i mer eller mindre ett ruinlandskap. Ägarna hade då nyligen hjälpt de strejkande bärplockarna 2013. Idag är det en restaurang. Intill finns ytterligare ett matställe. Bakom den tronar Hazeland upp sig. Granitföretaget verkar gå bra. Det lilla området i Djupvik börjar sakteliga förändras. Till det positiva.  Och för första gången kan få tag på annat än pizza i orten. Det är ju nästan en revolution. Sen kom det dessutom ett sushiställe till den gamla nedlagda macken! Sen 2014 så kan man numera få tag i både thai, sushi och hamburgare i Holmsund. Det är något för historieböckerna i detta djupt präglade, ibland lite väl dramatiska, pizzaland. Vad har hänt mer. Jo men FONUS har ju faktiskt tillkommit på orten. Så nog kämpar orterna på. Även om man kan bli lite nedstämd över att se en sådan här karta.

(nota bene: Efter publicering har jag fått information om att även Hazeland nu vet lagt ned. Ett offer för pandemin. Hoppas den gamla industrilokalen kommer till bra användning för annan aktör)