Kategori: Holmsund

Historiskt beslut för Holmsund

Av , , Bli först att kommentera 1

 

Idag kunde vi från Holmsunds Socialdemokratiska Förening tillsammans med Umeå Socialdemokrater glädjande leverera ett antal historiska beslut som lägger grunden för framtiden:

– Pendeltågstrafik mellan Holmsund och Umeå

Kommentar: Sedan nedläggningen av rälsbussen på 60-talet har det här varit ett återkommande krav från många i samhället. Det är bara logiskt att vi utnyttjar vår järnväg till pendling och inte bara transporter. Nu har Trafikverket och INAB tillsammans gett positivit beslut i frågan. Detta innebär att vi ytterligare stärker kommunikationerna till Umeå, får ned trycket på holmsundsvägen och besparar lokalsamhället dålig luftmiljö I takt med ökad befolkning. Detta innebär också att vi bygger en pendeltågstation i Holmsund, strax norr om nuvarande övergång.

Detta är det dock bara ett steg i att förbättra kommunikationerna. I ett framtidsscenario ser vi självklart även en cykelbana, inte minst uppbyggt på gamla holmsundsvägen, till Umeå. Det kommer innebära att vi både genom bil, cykel och tåg kan ta oss fram och tillbaka till Umeå för arbete och nöjen.

Samtidigt har vi också påbörjat, ett mödosamt arbete, att förbättra infrastrukturen i Holmsund. Alltså vägarna. Inte minst på Järnvägsgatan som byggs om just nu.

(Fotnot: Tanken om pendeltrafiken har drivits från många i samhället, som Centerpartiets studiecirkel, lokala miljöpartister, folk inom V och krafter inom S – likväl som privatpersoner och föreningsliv – det som skett nu är vi i S tar initiativ i frågan efter åratal då frågan ”seglat runt”. Holmsund S har alltid stött idén (mig veterligen, som gemensamt utspel med C) och kritisk diskuterat den fram och tillbaka)

– Planskild järnvägsövergång, och dess bieffekter (centrum, förtätning)

Kommentar: Detta har varit en långbänk i många år i Holmsund. I och med flytten av bangården och utvecklingen av Hamnen så kommer vi äntligen kunna bygga ihop Holmsund. Detta innebär också att mark friläggs för förtätning, och i slutändan ett schysstare centrum. Men framförallt, så får vi äntligen bort alla riskabla tillbud. Äntligen händer det.

– Ny idrottshall till nyrenoverade Skärgårdsskolan

Kommentar: Projektionerna över våra skolors förmåga har historiskt alltid hamnat i underkant. I dag har vi därför renoverat skärgårdsskolan för att kunna bli aktiv igen. I och med detta har vi också uppmärksammat att idrottshallen kopplad till Storsjöskolan inte håller måttet. Vi har nämligen ett lyxproblem i en mycket aktiv idrottsrörelse! Därför bygger vi nu ett ny idrottshall som kan tillmötesgå framtidens utmaningar.

– En modern hamn

Kommentar: Detta är grunden i holmsunds framtidsbygget. I och med att Hillskär utvecklas så lossnar hela kedjan av olika projekt. Utöver detta så innebär det också att Holmsund blir en nödvändig handelsnod mellan Mo I Rana i Väst och Ryssland i Öst. Som nod kommer det gynna lokal Handel och affärsverksamhet. På sikt ser vi ju också en ny färja som kommer stärka kommunikationerna.

– Fortsätta ösa på med byggnationer

Kommentar: Förutom att det friläggs mark, i och Med flytten, så kommer vi fortsätta underlätta för de privata aktörerna som inte minst ska bygga Skärgårdsstaden (2000 nya Holmsundare) men också andra aktörer, där vi bland annat ser ett nytt äldreboende byggas den kommande perioden. Detta är den avsevärt jobbigaste punkten då det tar tid med byggnadslov, överklagningar, och andra processer. Det sagt så är Holmsunds Socialdemokratiska Förening enig i att understödja utvecklingen av Holmsund.

Ställt mot ett växande Umeå är det viktigt att Holmsund också växer. Det är bara så vi kan garantera lokal service och resurser till vårt samhälle, då vi annars förhållandevis krymper. Ökad befolkning, innebär ökade resurser, och en marknad för t.ex. privata atktörer att etablera sig och offentliga välfärden att expandera.

– Detta är grunden för framtidens holmsund

Kommentar: Sammantaget så ser vi nu hur vi skjuter till nytt blod, kommunikationer, till Holmsund samtidigt som vi stimulerar byggande, centrum, Infrastruktur och handel. Det finns en väldigt konkret förkortning för allt detta: Framtidshopp.

Genom hårt arbete, i med och motgång, och många tuffa diskussioner så får vi nu leverans på flera års arbete. Vi har aldrig och kommer aldrig acceptera ett Holmsund i skuggan av Umeå. Vår slogan är enkel och tydlig:

När Umeå växer, ska också Holmsund växa!

Sprid gärna filmen om allt detta:
https://www.facebook.com/umesosse/videos/254005881907341/

Bli först att kommentera

Familjen är som samhället

Av , , Bli först att kommentera 1

Jag som många andra i Holmsund är en småbarnsförälder. Det är en fas i livet där man inte har så mycket tid att engagera sig i föreningar, politik eller ha jättemånga fritidsintressen.

Barnen måste komma först. Just småbarnsföräldrar är ju en grupp som därför inte är speciellt engagerade i de lokala frågorna, politiken tenderar ju främst locka och engagera idealistiska ungdomar eller föreningsvana pensionärer.

Som förälder sätter man dock fundamentala krav som, ska, fungera kring denna period i livet. Sjukvården ska fungera. Vägarna ska vara säkra. Förskolorna och skolorna ska vara bra bemannade och ha de resurser som behövs. Samhället ska vara tryggt. Barnen ska få så bra start i livet som möjligt. Det ska finnas lekplatser. Den lilla energi vi kan ha kvar, kan engagera sig kring detta.

Det är höga krav man ställer på sitt omgivande samhälle, som man dock tyvärr inte alltid har tid att engagera sig i – till allas förståelse. Som väljarens relation till politiken.

Som förälder, som familj, vilar ens trygghet på att resten av samhället ska ordna detta åt en – i utbyte mot skatten och samhällskontraktet (framförallt att man arbetar för sig, gör rätt för sig). Utan ett omgivande samhälle, uppbyggd på dessa premisser, skulle man oundvikligen ha mycket mindre tid med sina barn, dess lek och uppfostran. Tänk bara på en situation där man behövde t.ex. spara undan varenda krona för att ha råd med de nödvändiga vaccinationerna eller behövde laga all mat hemma som ska ätas i skolan.

Så tillsammans finansierar vi detta samhälle så att vi under denna tid i livet ska kunna orka med vår huvudsakliga uppgift, föräldraskapet. Utan ett allmänt finansierad samhälle skulle livet vara oändligt mycket krångligare helt enkelt.

Tänk er att Holmsund är en liten familj.  Som ett tankeexperiment, i många fall är det just ju våra grannar och vänner som är just en extrafamilj när det behövs. Men vi låter tanken vandra dit.

Vi ställer krav på vår omgivning. I Sverige ska det råda ordning, fred och demokrati – trygghet. Vi ska kunna påverka vår kommun, men vi har inte riktigt tid att engagera oss. Holmsund är ju vårt liv, när vi inte är på jobbet. Därför utser vi representanter. Det är våra krav på vårt samhälle. Precis som våra barn ställer krav på oss föräldrar om skötsamhet, rättvisa, fred och trygghet – och att kunna påverka och göra sin röst hörd.

I likhet med en familj så existerar det någon form av arbetsfördelning och ordning – barnen förväntas t.ex. inte arbeta för sig utan ska försörjas så de får de bästa framtidsutsikterna. De ska koncentrera sig på att just vara barn. Precis som våra ungar i hela samhället har det. Barn och pensionärer, ska, kosta pengar. De förstnämnda har hela livet framför sig, de sistnämnda har gjort sig rätten att ta det lugnt.

Inkomster tas in under dina produktiva år, dessa inkomster ska också täcka dina kostnader. De produktiva åren fördelas inom familjen rättvist.  Tillsammans hjälps vi åt när någon blir sjuk eller hamnar snett, så gör man helt enkelt i en familj, och så gör man helt enkelt i ett sunt samhälle med lokalsamhällets snedsteg och olyckskorpar – eller för den delen de äldre och självklart barnen. Det är föräldrarnas gemensamma kassa, eller samhällets skatt, som ska täcka utgifterna. Målsättningen är dock att alla ska bidra, så vi får en större kaka att dela på. Som när ungdomarna fortfarande bor hemma. Desto större kaka, desto roligare saker att göra med familjen. Den där resan utomlands, eller den där välfärden som äntligen kan fyllas upp med tillräckligt med folk.

Inkomsterna kommer in främst genom de vuxnas arbete. Denna ekonomi skall sedan fördelas på sådant sätt så att det kommer alla till gagn på ett rättvist sätt. Precis som i fallet med samhället är det majoriteten inom de yrkesproduktiva som främst bestämmer denna fördelning. I en familj heter det föräldrar, i samhället heter det skattebetalare eller arbetarklass – eller för den delen folket. Det beror lite på hur man ser det. Men. Det är väl ingen som tror eller hoppas på att bara de som drar in pengar ska få ånjuta familjesemestern? Självklart inte.

I familjelivet kan man dock gott argumentera för at man har större mått av planerad ekonomi – precis som samhället omkring oss måste förhålla sig till budgetramar, inkomster och framtidsplaner. Man måste prioritera. Ingen annanstans kommer småbarnsföräldern i sådan direktkontakt med det parlamentariska debatterandet om resurserna som vid köksbordet när familjens olika krav ska prioriteras och bestämmas om. Precis som när vi I Holmsund vill ha saker så måste det käbblas färdigt vid köksbordet. Det är här politik kommer in i bilden. Är det mat, kläder, fritidsintressen eller en ny bil som behövs? Vad är bäst för alla? Det sista är vi sämre på att fråga om i samhällsdebatten.

I alla svenska familjer råder någon form av socialism helt enkelt. Är den av vettig karaktär så är den human och demokratisk.

Och precis som i fallet med familjen så kan det vara tufft ibland med relationen. Man kan vara trött, man kan jobba hårt och känna att man inte får ut något av det. Det kan vara tunga slitsamma konflikter. Seperationer. Att man inte får rätt i diskussionerna där hemma.

En familj liksom ett samhälle förändras hela tiden med nya och gamla medlemmar och nya och gamla miljöer och situationer. Nya familjemedlemmar kan vara påfrestande, förlusten av gamla påtagliga. Familjen och samhället går liksom vi själva igenom faser i livet. Det är därför vi också har och ger individer en viss frihet från samhällets, och familjens, krav i bland. Människan kan bara fungera i grupp, om den fungerar som individ, och vice versa.

Och det är därför vi ibland bara vill bort från jobb, måsten och kneget, barnen och rutinerna. Precis som vi också fått igenom semester, skyddsnät, fritidsverksamheter och nöjen. Men i en bra familj, och i ett bra samhälle, så vilar friheten alltid på överenskommelsen med alla andra – att dessa friheter ges till alla – och är ett kvitto på ens egna insatser. Familjemedlemmar ska vara glada för din skull, inte avundsjuka, då är det något fel.

Friheten vilar på att man planerar det, på att vi som samhälle, erkänner den, och uppmuntrar den när den är möjligt. Ingen uppskattar någon som smiter iväg och roar sig när alla verkligen måste jobba, och ingen klagar på att någon t.ex. tar en tur med motorcykeln när allt fungerar ganska bra. En frihet kan därför inte vila på att vända sig emot samhället, eller familjen, eftersom detta är grunden som semestern, eller egentiden, vilar på. Frihet kan därför bara finnas i relation till att vi kommit överens om att det är en grundsten för att orka med att fortsätta bygga.

Så här kan man fortsätta med otaliga exempel. Familjen är vårt närmaste, och Holmsund vårt omgivande, samhälle med Umeå som möjligen sett som att vi lägger till det där bonusbarnet eller styvföräldern – det är vår närmaste omgivning.

Sen kommer länet, landskapet, landet, europa. Då har vi samlat in hela kvarteret eller staden. Och det är ju här någonstans diskussionerna blir intressanta om hur mycket en granne verkligen ska tycka till om ens familjs förehavanden t.ex. Men beroende kvarstår ju i någon form alltid. Det ska lånas gräsklippare och blommor ska vattnas på utlandssemestrar, och inte minst kan de slänga ett öga på kåken när man reser iväg.  Men alla har vi en gräns över vad – vi – bestämmer över och vad -dom- ska ge fan i att bry sig i. För de flesta går det gränsen idag vid antingen landsgränsen eller möjligen EU i politiken, av fullt rimliga skäl. Drar man den gränsen för snävt dock, får man finna sig i att t.ex. som familj stå utan barnvakter, läkare, släktingar, grannar m.m. Lika viktigt som samarbetet, samhället, är nämligen självständigheten.

Vad håller på att hända med denna grundläggande insikt om hur, vi som familjer, och som samhälle organiseras oss på? Om våra relationer till varandra, och om hur de ser ut? Om vårt beroende av varandra, för allas bästa?

Ja man kan undra. I dagen situation framstår det mer som att familjen – Sverige – medvetet drivs till att bli dysfunktionell. Någon unge skriker högst vid bordet att denna ska ha största delen av kakan. En annan om att grannungen ska slängas hem (ni minns ”vi ska äta nu, men du kan vänta på rummet?” va? Det händer i nationella politiken nu), någon förälder vill helt enkelt gömma undan pengarna så att man själv kan köpa sig en ny vuxenleksak på Clas Ohlson samtidigt som ungarna behöver kläder till fritids.  Vissa ljuger helt enkelt om varandra om vem som snott vad och sitter på nätet och påstår att Lisa minsann visst var skyldig till det ditt och datt. Så ser det ut i ett Sverige där man i 30 år vill att alla ska göra allt samtidigt, samtidigt som föräldrarna ska dela med sig med en mindre del av lönen till alla där hemma.

Från familjens, nödvändiga, samarbete har vi nått ett scenario där man misslyckats samla familjen för, gemensamma, målsättningar. Kvar sitter väl mamma och gråter över att det inte blir någon campingresa i år heller, eller att Julen helt plötsligt föll ihop, för att ingen av ungarna ens pratar med varandra och pappa mest vill åka sin nya skoter. Alla följer bara sin egna vilja, även barnen. Ingen familjeekonomi eller organisation klarar dock att uppfylla det – varav missnöjet pyr. Vissa kommer minsann ihåg vilken ordning det var på farfars tid. Och förnekar helt både aga, fattigdom och barnarbete till förmån för att desperat tänka ”Men någon måste ju slå näven i bordet snart! Jag vill bara skrika!”

Någonstans går en gräns över när en familj, eller samhälle, börjar upplösas och det är när planeringen av saker och ting antingen bryter ihop (anarki) eller hamnar under enhällig makt (diktatur) – utvecklingar som ofta går hand i hand och kan dansa med varandra till horisonten då de båda är förutsättningar för varandra. Båda präglas av nostalgi och drömmar, istället för handlingskraft i den krassa verkligheten.

Diskussionen om hur ett samhälle, och hur en familj, faktiskt fungerar och dess interna organisation – har ersatts av gap och skrik och beskyllningar på varandra om vem som gjort vad. Många, från vänster till höger, kan konstantera att nog får familjen in pengarna – än går far och mor till jobbet – men likförbannat så bråkas det och tjivas det om precis allt. Ekonomin är god, men planeringen urusel. Mest alarmerande är väl dock att man inte längre diskuterar vid bordet, utan tjuter upproriskt från sina rum när man inte får som man vill.

Hur löser man då en sådan situation? När man bara sitter där vid middagsbordet och det alla bara skriker, gråter och anklagar varandra kors och tvärs och tänker på sig själva. När kaoset väl är där.

Ja man får väl helt enkelt berätta grundreglerna igen.

Vi som föräldrar, som drar in pengarna, bestämmer i hushållet. Bråkar man får man ingen veckopeng – och nu är det dags för riktiga samtal om hur man egentligen ska bete sig. Det är dags för uppfostran, normer igen. Om någon vill ha nått, måste man sätta sig vid bordet och erkänna själva grundreglerna, gemenskapen, förhandlingarna, hur man vinner på varandra. Gör du det, så gör jag det. Man måste enas om den gemensamma normerna: att vi är en familj, och vi tar hand om varandra.

Och då kanske man påminner om det mest grundläggande.

Ingen i en familj kan vara en egoist, obotlig individualist, göra som de vill, strunta i alla andra, bara sitta och tjafsa och bråka. Ingen förälder gör ett bra jobb om den bara tänker på sitt egna ekonomiska välmående – när andra familjemedlemmar behöver kläder, mat och stöd. En familj bygger på samarbete och planering, för att man ska kunna hantera alla former av kommande problem som faktiskt kan uppstå och för rättvisans skull. Precis som i ett samhälle.

Fördelningspolitik, demokrati, gemensamt ansvar och solidaritet – tydliga regler och kontrakt – är hur man bygger en bra familj – och också ett samhälle. Den välmenande patriarken, farfar, må ha gott i pension  – idag uppbär vi både män och kvinnor av modernt snitt dock samma ansvar att bringa ordning i oordning. Uppfostran, samhället, har inte försvunnit. Man kan inte ha ett samhälle, eller familj, som hela tiden bara ska gynna enskildas välgång och framgång. Man kan inte ge en häst till en unge, och ärvda leksaker till en annan. Vem kan se sitt barn i ögonen och säga ”Ditt syskon är mer värd än dig?”. Man kan inte ha familjemedlemmar, som inte ens erkänner familjen utan bara tänker på sig själva.

I skuggan av den gamle patriarken – kalla det folkhemmet eller ”hur det var förr” – måste de nya generationen föräldrar, mer jämlika än någonsin, ta sig an samma historiska uppgift. Att råda rättvisa i det egoistiska. Att göra så att alla vinner. Att fortsätta förbättra livet i våra familjer, som vi gjort under hela 1900-talet – där vi verkligen kan se vilka steg vi tagit framåt. Sådant kräver organisation, att folk faktiskt pratar med varandra. Annars tar nostalgin över.

I det goda samhället finns det fortfarande inga styvbarn, inte heller några favoriserade. I det goda samhället råder en rättvis ordning på demokratisk grund. I det goda samhället förklarar vi att vi hör ihop och hjälper varandra, så att alla kan få en bit av kakan – en liten bit av sina individuella krav och behov. Den där friheten. Den där dagen utan att behöva ta hand om ungarna. Eller ridlägret. Eller den där skotern. Det är vinsterna. Individens välmående kan bara växa i myllan av allas gemensamma intresse. Starka individer tillåts växa för att de växer i en stark omgivning. I ett samhälle, och familj, som ställer upp om något går snett.

Socialdemokratin, eller för att tala klarspråk, den demokratiska socialismen, i all sin kantighet, är en bra grundplåt i planeringen av allt detta.

Ni väljer själva hur ni vill ha ert samhälle nu när valet kommer. Men jag vill ha en bra, trygg, välfungerande familj – och likaså samhälle, kommun och land. Arbete, skatt, ordning, samhällskontrakt, planering – så vi kanske kan böka in den här familjen in i bilen på väg ut till en välförtjänt semester – så vi kan tänka på annat. Så vi kan uppnå ett lugn där vi fördelar saker rättvist igen. Vi måste göra middagsdiskussionen rationell igen. Organiserad. Precis som vi måste göra med samhället.

Det är bara så att man kanske får sig lite egentid. Som i min högst egna kamp om att få skriva sådana här texter, samtidigt som min fru accepterat efter en kort förhandling, om att just detta faktiskt kanske var en sån där bit av kakan man gjort sig förtjänt av.

För i slutändan så är ju min familj också just det, ett samhälle. Man tar och ger. Man gör sig rätten att sitta här och dricka kaffe, samtidigt som hon ikväll lägger barnen. Det heter att arbete och planering bygger ett samhälle. Egoism gör det inte.

Må väl allihopa. Jag hoppas fler småbarnsföräldrar engagerar sig den lilla tid ni har. Politiken, såna här frågor, kan inte bara vara en sak för unga arga ungdomar och pensionärer. Jag hoppas texten är begriplig. Framförallt hoppas jag ni alla tar hand om varandra. Tillsammans bygger vi Holmsund. Tillsammans med våra familjer.

Bli först att kommentera

Allt är inte kommunens fel – och om Min Hälsa

Av , , 1 kommentar 1

Det har ju varit några fall under åren som skapat en lingo om att Umeå Kommun missköter sig i mångt och mycket i Holmsund. Vilket också stämt i vissa fall. Vissa saker har helt enkelt varit rättfärdigad och korrekt kritik.

Vad som dock visat sig i också att det kan röra sig om före detta kommunala ting som privatiserats och således övertagits av privata intressen och ägare. Vilket såklart, av förklarliga skäl, kan vara helt okänt för resten av oss Holmsundare som fortsatt trott saker varit i kommunal ägo. Holmsunds Köpings ägor är nämligen inte, alltid, samma som Umeå Kommuns ägor.

Några exempel är:

Lövöbadet. Det ägs av en samfällighet. Nu har de aktiva där kommit i kontakt med ägarna och skall försöka få igång en förening så de kan överta vården av badplatsen. Havs och Vattenmyndigheten uppger kommunen som ägare, detta stämmer dock ej. Badet såldes till privat aktör. Genom arbete med kommunen, politiker och tjänstemän, så ska de också kontakta ordförande i föreningen i fråga för att jobba fram en långsiktig lösning.

Lekplatsen i Ljumviken. Antogs länge vara kommunalt ansvar. Också sålt och i privat ägo. Skall vara under upprustning som jag förstått det.

Så det är värt att verkligen, rota, när det kommer till lokala frågor. Det har nämligen visat sig vid mer än ett tillfälle att t.o.m. myndigheter (som ovan i fallet lövöbadet) har haft fel om ägandet.

Sedan kan man ju ha åsikter, vilket jag har såklart, om att man sålt ut f.d. kommunal mark och verksamhet.  Men man ska inte dra ”men för helvete ume kommun” kortet allt för snabbt (det är ju okej att dra det dock för att saker kan ha sålts). Men. Har privata köpt upp saker så är det också deras ansvar att följa lagar och regler och sköta om sin verksamhet. Och då är ju det bästa som kan hända att grannar mobiliserar sig för att också aktivera sig i sådana privata föreningar. Kommunen kommer dock vara behjälplig i frågan och har meddelat att de kommer hjälpa till med b.l.a. sand. Det är ju också kommunen som ger bidrag till såna föreningar att kunna ha en bättre verksamhet.

När vi ändå är inne på det privata kontra det allmänna ägandet så tror jag få har missat att den privata vårdcentralen Min Hälsa nu går i konkurs efter att ha svårigheter, framförallt med att få folk att stanna eller jobba där. Den offentliga vården i Holmsund rankades som etta, av oss som nyttjar den,  i Umeå Kommun förra året och nu kommer således mellan 4 000 – 5 000 nya patienter tillkomma i den offentliga vården i Holmsund. I denna siffra bör man dock notera att de som väljer annan vårdcentral, t.e.x. Teg, kommer räknas bort.  Kontraktet mellan VLL och Min Hälsa upphörde 1 Juli.

Således kan vi stå inför stora utmaningar framöver. Budgeten 2019 bör dock vara radikalt annorlunda än 2018 för Holmsunds del på VLL. Något annat kan jag inte tro.

Så. För detta hoppas jag att att resurser tillkommit så att personalen på vårdcentralen kan hantera en så pass drastisk ökning av patienter som detta kan innebära.

Annars kan vi stå inför en allvarlig situation 2019, eller redan ni höst.

Nåväl! Ha en fortsatt trevlig semester! Själv tar jag den om tre veckor!

1 kommentar

Kajutan är väl som samhället är mest

Av , , Bli först att kommentera 2

DSCN0893

 

Tanken slog mig när jag tog en öl häromdagen på Kajutans uteservering. Det är lite som samhället är i stort när man sneglar ut över livet och rörelserna kring den lilla (tyvärr ibland baktalade) puben och restaurangen.

Småbarnsföräldrar springer in för att plocka upp hämtpizzan, nästan alltid i en grå nyare form av en volvo. Säg en 06a .Det är in och ut som gäller, för det mesta är det en pappa som rusar förbi. Antagligen kanske det blivit något fel med middagsplaneringen. Ibland står vi nämligen i kö vid uthämtningsdisken och byter något ord med varandra tills kebabpizzorna radas upp och alla ska hem till sitt. Det får kosta på den ofta ansträngda familjeekonomin för att kunna lösa ett middagsläge på red alert.

Vid baren sitter i regel alltid nån eller några med varseljackor, en av dem brukar spela musik där ganska ofta och jobbar tvärsöver gatan och bor bara några meter bort efter vägen. Trevlig kille. På fredagar är det lite fler folk på plats. Men varje lunch är det hur många som helst. Passerande entrepenörer, hantverkare, några från hamnen kanske – kanske någon från obbolafabriken. Kajutan är ett vattenhål för många med varseljackor dagtid och första tiden av eftermiddagen.

De s.k. ”orginalen” är lätträknade idag, de går inte till kajutan helt enkelt. Idag är det oftast ett gäng arbetare mellan 30-40 år, killar, som tar sig en öl någon vardagseftermiddag. Precis som jag själv gjort om jag inte hade haft fullt upp med familj. Mitt klientel är ju snarare de som rusar upp och ned, in och ut, på väg hemåt. Tio minuter, en kvart. Bea och extra starksås.

På en moped brukan bengan, som jobbar på en industri i stan, ibland svänga förbi. Han går på någon form av ersättning från arbetsförmedlingen, eller ja hans arbetsgivare får väl pengarna, och han är väl lite annars, men en bra kille. Genomsnäll. Som Buss-Åke som knegar i köket där jag jobbar, bra snällt folk som ibland får ta emot slevar av fördomar för att de är lite eljest. De tar sig ändå varje dag till sina jobb och gör sina kneg, går på semester som alla andra och reser runt. Få är så stolta över sina jobb som dem. De är lika mycket skattebetalare som vem som helst av oss. Och jag träffar dem lite nu och då på Kajutan. Där de ställer exakt samma fråga som alla andra ”Hur går det på jobbet då?”.

Sen brukar det sitta några äldre par där ibland också. Mina egna fördomar säger att det inte är pizza som gäller, utan något från grillmenyn. Ganska ofta kan man hamna i samtal där och då kanske i synnerhet om hur Holmsund var förr. Jag delar vissa av dessas ledsamhet över att tavlorna är borta nu från väggarna som visade upp gamla Holmsund – istället så möts av ”Holmsund Old Town” på menyn. En ny slogan som är rättvis i sak men tappar lite stinget utan tavlorna. Tre gånger har jag frågat om vars de tog vägen, men ingen tycks veta.

Det tycks alltid vara skjorta som gäller på det äldre klientelet, sånt gillar jag, även om min tjej är mer av svarta huvtröjor och med hårdrockstryck typen. Det kostar ändå att gå ut tänker jag ofta, då får man klä upp sig lite. Även om det bara är kajutan. Så resonerar jag. De äldre visar föredömligt upp en hållbar stil som håller åren ut så att säga.

Ibland stannar de lite mer risigare volvobilarna utanför, ofta med lite yngre, för att äta och ta någon öl. Påfallande ofta är det ändå inte så många onyktra på stället även om man sitter till 22. På TVn rullar i princip alltid någon sport. Jag har noterat att man alltid stänger av dunka-dunkat när man parkerar. Kajutan är säkert ibland ett första stopp för ungdomarna som sen ska in till ”stan” med bussarna. Eller, som när jag faktiskt frågade en gång, så skulle de faktiskt bara till en granne här i Holmsund. Helt nöjda över att inte behöva betala en hundra spänn för att åka till Umeå fram och tillbaka.

På fredagar kommer de lite större sällskapen. Jag har aldrig suttit där utan att hamnat i diskussioner med någon; om politik eller holmsund eller bara allmänt. Om raggarbilar, hockey eller filosofi. Byggnadsarkitektur. Vissa fredagskvällar så är Kajutan som en perfekt kopierad pub från en irländsk småstad. Fullt med folk, mycket skratt – säkert för den oinvigde lite burdust, men hemvant och trevlig för oss som bor här. Det är raggare, gamla klasskompisar, gamla socialdemokrater, punkare, pensionärer, arbetare. Folk helt enkelt. Då är det peak-kajutan. Då gör denna ibland mytomspunna restaurang verkligen sitt jobb som kvarterspub för oss som bor här. Fantastiskt. För det är fantastiskt att stå på uteserveringen med sorlet i bakgrunden, röka den där ciggen man inte får eller ska röka egentligen och titta på solnedgången över obbola med en öl i handen. Så konstitueras frihet för vad som kallas jordens salt.

Personalen är väl de som förändrats mest och det verkar vara ganska mycket umebor som jag förstått det, ofta studenter eller yngre servistriser och servitörer. Ibland stannar de 3-4 år, ibland byts de ut. Ägarna verkar sedan många år vara samma gäng. De verkar överlag trivas på sina jobb, även om det kan vara stressigt på fredagseftermiddagar. De har alltid varit trevliga, tempot är vanligtvis inte skyhögt. Stället går runt. På kajutan får man ölen serverad till bordet. Det är aldrig hög musik. Man kan prata med varandra.

På uteserveringen, som dagtid oftast är ganska tom, sitter det oftast någon rökare. Kanske någon har en hund med sig. Som i sommarsolen kan ses liggande sovandes utanför uteserveringen, dåsande medans husse och matte tar sig en pizza och tittar ut över armstrongfabriken och bilarna som passerar. Sitter man utomhus kommer man onekligen hamna i samtal med någon annan som sitter där.

Ja, kajutan är väl som folk är mest, alla möjliga. Alla möjliga bakgrunder, vardagsliv, kvaliteter på bilen, inkomster och förväntningar och drömmar. Det är en riktig pub, public house, såsom tanken en gång var. Det inget skränigt leksandsland som O´learys eller plastigt ”irländsk bar” som Bishops (vi har ju det genuina) eller något ställe där du får vråla till din kompis halva kvällen och trängas i långa toaköer.  Det är jordnära, enkelt, stänger 22. Inget fancy pancy. Okej priser.

Och det är då det slår mig. Att tänk om alla dessa karaktärer, holmsundare, med alla sina olika bakgrunder inte längre har ett kajutan att gå till eller för den delen – har råd – att gå på kajutan någon gång ibland. Det är då vi har misslyckats som samhälle. När det inte är public house längre, utan ett Tapas eller Rex som stirrar på oss. Ett ställe som blir kallt, dyrt eller helt enkelt får stänga ned.

Jag kommer överens med mig själv, att då, då har Holmsund tappat sin själ. Ingenting är så ”alla ska med” som en ganska vanlig liten kvarterspub i lilla holmsund.

Bli först att kommentera

En allmän upprustning behövs

Av , , Bli först att kommentera 0

36503168_10155753355302711_6279026167076880384_o

En sandstrand?

Har nåtts av två ärenden det senaste dygnet om skicket gällande Patholmsviken, Ljumviken och Lövösundet. Det rör saker som övervuxen badstrand (se bild ovan från lövösundet).

Det är i sig inga nya frågor. Sedan 80-talet har vissa saker påtalats, som belysningsfrågan. Sedan tidigare har jag också haft diskussioner och träffat personer rörande skicket allmänt i de södra delarna av Holmsunds allmänytor, särskild då den s.k. umeleden. I det fallet anmäldes detta till kommunen. Sedan dess verkar dock inte så mycket hänt tyvärr i just den frågan.

Det är dock väl värt att bara stanna vid de offentliga utrymmena och vad som sker just nu i den frågan. Det finns en hel del andra Umeå vs Holmsund frågor som får ta sin tid andra dagar.

Nåväl

Det hela har gått så långt så att i ett fall uppmanar en privatperson till att skapa en grupp ”för att kommunen aldrig kommer bry sig” (vilket också ha gjorts) och i det andra fallet för att ”man borde dra ihop en grupp medborgare för att lösa detta” (just den gruppen verkar ej formerats ännu). Det är såklart handlingskraftigt och värt all eloge nu att ett 20-tal föräldrar också agerar för att frilägga och vårda våra badstränder och sommarytor. En medborgargrupp har helt enkelt samlat sig i frågan.

Samtidigt bör det påpekas och påpekas korrekt, att kommunen ej bör låta sådant förfall få ske så att det kommer till den nivån. Att kommunen tappar sådan legitimitet. Det skickar, som jag talat om många gånger, signalen att Holmsund inte är lika mycket värt som Umeå. Att man bor i någon form av skugga till storstaden. Det är helt enkelt oacceptabelt samtidigt som Umeå går extremt bra ekonomiskt och har en skyhög tillväxt kommer småbarnsföräldrar göra markservices jobb.

Här är det väl värt att notera att vi bör nog dra slutsatsen att en av grunderna till varför sånt här överhuvudtaget kan hända är att politiska inflytandet och intresset i Holmsund avstannat sedan 90-talet. Vilket, återkommande, skapar såna här problem.

Så lika mycket jag respekterar och ställer mig bakom att privatpersoner nu tar saken i egna händer, antagligen dessutom av småbarnsföräldrar jag känner eller träffar på i vardagen, så ställer jag en vass kritik mot ansvariga mot Umeå Kommun. Sedan en dag tillbaka är jag också i kontakt med ansvariga gällande detta, då problemet också påkallats av kommunledningen, så jag hoppas det hela landar i en inventering och allmän upprustning av den offentliga sommarmiljön i Holmsund. I synnerhet skulle detta vara aktuellt i södra Holmsund och kring Lövön, då t.e.x. Djupvik rustats upp ordentligt senaste åren  – och idag är en välanvänd park. Mycket bra så, men nu måste fler steg tas för att säkerställa resten av Holmsunds utemiljö också. Precis som vi går framåt med hela Holmsunds framtid med nya vägar, centrum och på sikt ett helt nytt samhälle kan vi inte tillåta att andra delar av Holmsund glöms bort.

Glädjande dock är ju som sagt att se engagemang och en vilja till utveckling av dessa stränder. Då jag nås av frågor om man t.e.x. som privatpersoner kan ta dit grillplatser m.m. Eller att folk ombeds ta med leksaker dit ned så barnen kan få något att leka med. Det här är ju såklart saker jag anser kommunen ska betala (så länge det är kommunal mark)  men det visar på engagemang och lust för Holmsunds bästa. En handlingskraft som jag hoppas får en och annan att hoppa till och faktiskt ge dem såna triviala saker utan att behöva lägga ut tusentals kronor själva. Det är en handlingskraft vi skulle behövt året runt, i massa olika, frågor.

Sedan tidigare har en fråga om lekplatsen i Ljumviken också varit på tapeten, förra året brände det till rejält, om dess skick och säkerhet. Vilket man såg tydligt i den dialog som fördes. Nu har det dock visat sig att kommunen ej är ägare, således faller det ansvaret och frågorna på den privata ägaren. Det sagt så hoppas jag den parken också rustas upp till bra nivå, även om jag i år ej hunnit förbi denna för att se om något hänt (med småbarn hamnar man ju oftast på närmaste parken nära en själv)

Kortfattat: inventera och investera i holmsunds utemiljö. Det är ingen dyr historia och ger stor effekt och trivsel till de boende. För vi skulle väl inte acceptera om t.e.x. nydala förföll?

Hans Lindberg har tagit del av mina åsikter i frågan genom mailkorrenspondens så jag hoppas medborgarna snart får svar på sina frågor.

Bli först att kommentera

Fakta om Holmsund – och lite om en hund i en bil

Av , , Bli först att kommentera 0

Här om dagen satt det en kvarglömd hund i bil på himmelska fridens torg. Tydligen passerade en hel del folk utan att reagera. Till sist tog en av våra mer, bänksittande och baktalade, karaktärer saken i egna händer och helt enkelt öppnade bakluckan. Personal från konsum fixade fram en hundskål och vips fick hunden vatten och klarade sig. Min tjej såg det hela med egna ögon med tvillingvagnen och tackade personen i fråga.

Senare rapporterades det hela om på nätet, dock utan den mer positiva delen av storyn. Att folk faktiskt bryr sig. Att till och med de arbetslösa i bänkbåset agerar solidariskt när en hund kommer i knipa. Och det är väl ganska typiskt samtiden, att man sprider det hemska i saker och ting, men inte det positiva. Tydligen hade någon kring kyrkan också uttalat sig nedlåtande om våra torgveteraner för ett tag sedan, till allas glädje, reagerade i princip alla kyrkopolitiker på det hela och sa till på skarpen. Genom bullbussen, som finansieras av församlingens inkomster, har nämligen en hel del av de som jobbar med det kyrkliga lärt känna dessa karaktärer. Och jag delar väl i stort bilden också att våra ruffigare torgflanörer är i princip ofarliga. På höjden har de velat hälsa på min hund när den passerar.

Buset får vi nog kolla efter på andra ställen. Förslagsvis festande ungdomar som gått på sommarlov. Eller så kanske det är en av de faktiskt kriminella som gör något för den delen, men de tenderar ju att åka fast och verkar hållas korta. Vilket ett aktuellt gripande är ett exempel på. Däremot står jag fast vid, som många andra, att helt förlita sig på Umeåpolisen är en ganska dålig idé. Vi behöver så lokalt odlat polis som möjligt, som känner ungdomar (de som hamnar mest i trubbel) och som kan be Ola-Conny (fingerat namn) att röra sig hemåt efter sista 2,8an (noterbart är att jag aldrig sett någon dricka starksprit på torget, en vanlig grillning vid en villa verkar ju ha mer alkohol inblandat). Denna frågan jobbar vi i S såklart med stenhårt även om frågan ägs i slutändan på en nivå ovanför kommunen. Nya polisorganisationen kan man väl inte säga har imponerat jämfört med ”hur det var förr”.

Glädjande är också att nu verkar det rulla igång ordentligt med de lokala samarbeten som dykt upp mellan t.e.x. Hazeland och Lions för den kommande skärgårdsfesten. Tyvärr var det lite folk hörde jag på Hazelands bilträff och en aktiv i kulturklubben har beklagat sig till mig om att ingen i Umeå vill komma hit på grejer. Det är väl ingen nyhet precis. Avståndet mellan Holmsund och Umeå är 15 minuter. Avståndet mellan Umeå och Holmsund tenderar ligga någonstans mellan Mo i Rana och Vasa. Det sagt, hoppas jag dessa företag och föreningar går bra. Även om jag själv inte har tiden över att delta så är det kul att se mer och mer saker på affischtavlor.

Vidare kan noteras att Hyresgäsföreningen gjort en analys över, alla, Sveriges stadsdelar rörande integration och segregation. Föga förvånande är Holmsund väldigt jämlikt, även om vi i annan forskning kan peka på att inkomstklyftorna har ökat sedan 1992. Nedan följer kartan som helt enkelt är Ljusare = Mer mångfald.

holmsundmangfald
Som ni noterar så är det samma område som i SCBs inkomstundersökning 2015 som utvecklat en större skillnad i inkomster (åt det negativa hållet, alltså folk har blivit fattigare) som också har snäppet högre mångfald i ursprungsland än övriga områden. Det är ju också samma område där vi har ett antal privata hyresvärdar med mindre smickrande rykte i vissa specifika fall, samt det kommunala hyresbeståndet. Och på det stora hela varit ett arbetarklassområde i 100 år. En mer rättvisande bild får man således av inkomstundersökningar än undersökningar riktade på etnicitet.

På hela skalan är dock denna vita färg över snittet i enhetlig befolkning sett till ursprung. Slutsatsen är således att Obbola och Holmsund mer eller mindre saknar segregation men att det finns klasskillnader. Samma vita färg finner vi t.e.x. i Danderyd och Östermalm i Stockholm. Så pass ”mycket” problem har vi alltså med invandring. Ser vi till vår invandring så har 448 personer flyttat till Holmsund senaste året och de allra flesta har flyttat från dessa ställen:

1. Umeå

2. Andra adresser i Holmsund

3. Obbola

4. Röbäck

5. Skellefteå

(Källa: Hitta.se)

Således är vi en inflyttningsort, även om det kan vara svårt att hitta bostäder. Jag hoppas ni som flyttar hit förstår, som vi som bor här, storheten i vår ort och den yta vi alla får för att kunna leva friare, mer naturnära, liv. Att vi växer kommer allt mer vara avgörande för att vi ska kunna slåss om service och ett levande samhälle. Idag drömde jag t.e.x. om att kunna besikta bilen i Holmsund. Det vore väl något?

I jämförelse med inkomstkartan så är bilden radikalare.

17021657_10154960911129774_3795557033809701215_nDen här har ju tjatat om men den är värd att ta med eftersom en liknande karta presenterats ovan.

Noterbart i sammanhanget är att ändå har Umeå Kommun ett snitt på 11% som är beroende på bidrag, alltså under rikssnittet på 13% (Ekonomifakta, 2017). Således är de allra flesta, 9 av 10, i arbete i kommunen som helhet. Holmsund som utvecklats till en pendlingsort till Umeå från en mer egen industribaserad ort, har därför en hel del personer som inte tjänar så mycket på löneutrymmet. Arbetarklass helt enkelt. Vilket kartan ovan också visar tydligt med ytterst få höginkomstområden. Detta stärks av funktioner som t.e.x. hitta.se har, citat:

”Här är medelinkomsten 24 892 kr, vilket är 8% lägre än snittlönen i Sverige. Personerna i området har i snitt 1 279 724 kronor i lån.”

Vilket såklart stärker bilden om att största segregationen i samhället är mellan de som möjligen tjänar mycket, och de många som tjänar normalt eller under medellön.

Följaktligen så har S och V ett stort stöd i Holmsund också, sett till förra valet och historiskt. I Holmsund, i mitt valdistrikt, röstar man 140% mer på V och S än i övriga riket. Vi är alltså vänsterextremister, sett till övriga landet, vilket är en mycket främmande tanke för oss alla som anser oss som fullt normala och som anser att Holmsund saknar både svält, vakttorn, sibiriska fånläger, murar och Stasiverksamhet. Men här är ju jag part i målet som Socialdemokrat så här kanske man inte ska breda ut sig allt för mycket. Det finns dock en logisk förklaring bakom det hela, likväl som vi betalar mer skatt än rikssnittet också. Jag hoppas ju såklart att folk fortsätter rösta rött så vi kan fortsätta påverka makthavare i Umeå och politiken i stort att fortsätta utveckla Holmsund in i framtiden. Jag personligen hoppas inte på SD och M regering av den enkla anledningen att just befolkningen i Holmsund får ta smällarna av sådan förd stockholmspolitik.

Rörande brott ja. Senaste flödet från Holmsund meddelar framförallt fortkörningsböter, och nykterhetskontroller, utan anmärkning. Det är väl dock inte så medialt gångbart.

Det var dagens avrapportering från statistiken.

OCH HÖRNI, NU BÖRJAR DET BYGGAS LITE OCKSÅ!

Bli först att kommentera

Slut upp på första maj! (årets första maj tal)

Av , , Bli först att kommentera 0

31354797_440210506419483_5771944087385014272_n

 

Imorgon är det första maj och följaktligen presenterar jag det tal jag ska hålla.

Andra talare är bland annat Mikael Berglund (Byggnadsnämndens ordförande) och Anette Andersson (S-kvinnor, Holmsunds-S, Kommunal och Landstingspolitiker)

Mitt tal

Hej allihopa

Jag har haft förmånen att vara ordförande för holmsunds s förening i lite över ett år nu. På den tiden har vi i föreningen agerat i ett tjugotal ärenden som har direkt med våra medborgares vardag att göra. Tillsammans med Holmsundsbor har vi försökt lösa saker och ting och påverkat politiken när det har behövts. Minst en gång i månaden har det varit ett ärende där jag personligen åkt ut och pratat, lyssnat och resonerat med våra medborgare.

Några av dessa saker rör årets tema, Trygghet. Därför vill jag slå fast vår förenings linje i några saker och ting.

Vi tolererar inte, och kommer inte tolerera, när våra medborgare känner sig otrygga av olika anledningar. Holmsund ska vara, och är, en trygg plats att bo och leva på. Holmsund ska vara fritt från våld och hot. Ung som gammal, kvinna som man, ska man kunna färdas på bussar, gå på torget och äta på kajutan utan att känna sig hotade eller trakasserade.

Vi står därför fast beslutna i att vi vill se en lokalt förankrad polis med god kännedom, närhet, till våra ungdomar och medborgare. Det ska inte vara något konstigt att polisen finns i Holmsund, det ska inte vara något speciellt över det. Det ska inte vara facebookupdateringar bara för att polisen kör nedför gatan en lördagkväll. Desto närmare våra medborgare, desto bättre!

Vi skulle ljuga om vi skulle påstå att Holmsund helt är förskonad från olika brott. Det är vi inte. Det har skett några uppmärksammade, fruktansvärda, händelser under året som gått. Dock har vi agerat, kraftfullt och resolut, när detta skett och det är inget vi ska skämmas över.

Men. Vi är helt emot falsk ryktesspridning på nätet om hur det är att bo och leva i Holmsund. Vi undersöker alltid sanningshalten i vad som sägs ute på samhället. Tyvärr har det förekommit rena rykten i vissa fall. Vi kommer, outtröttligt, påpeka faktat i sakfrågan och inte göra frågan om trygghet till en politisk slagträ från oseriösa partier. Holmsund är ett tryggt samhälle att bo i, och de gånger när något sker, så skall det hanteras korrekt och kraftfullt. Holmsund ska inte vara en arena för folk som snackar skit om vårt samhälle bakom tangentborden.

Däremot vet vi med tydlighet att det är unga män som både oftast är offer och förövare i de brott som sker i samhället. Här finns mer att göra i Holmsund. Och här får vi också rikta ett tack till ungdomsgårdarna arbete och andra som jobbar i närheten av denna grupp.

Det sagt så är vi för att en rak och öppen diskussion om ärenden som rör tryggheten i samhället. Det ska vara högt i tak, och långt till dörren.

Det enda sättet att göra ett samhälle tryggt, är att engagera sig i det. Det är därför glädjande att se så många aktiva i föreningar och folkrörelser ute i Holmsund. Det är människor själva som gör samhällen trygga och levande. Desto mer levande vi gör Holmsund, desto mindre främmande kommer också polisen närvaro vara, och desto mer tryggt kommer vi uppleva vårt samhälle.

Det yttersta ansvaret på Holmsunds trygghet vilar alltså på oss, på individens känsla för civilkurage och moral. På individens egna förpliktelse att engagera sig i det samhälle man bor i. Det finns inga som helst genvägar runt detta faktum.

Prioriterar man att sitta hemma och titta på TV efter jobbet varje dag så får vi ett samhälle där färre engagerar sig, och då ökar otryggheten. Så enkelt är det.

Men vi vill också påpeka att bara för att man engagerar sig i en förening man har intresse för, automatiskt, påverkar politiken. Vill man påverka politiken, så måste vi får folk aktiva i vår förening. Gå på möten. Ställa frågor. Kontakta kommunen. Det finns inga ”klicka här så löser sig allt” lösningar i kommunal politik.

Det absolut bästa vore såklart om fler i de olika föreningarna i Holmsund blev aktiva i politiken. På så sätt skulle vi politiskt aktiva ha ett starkare nätverk ut i samhället, och föreningarna starkare påverkansgrad inom politiken. Det är också på det sättet som Folkhemmet en gång byggdes.

För trygghet är ju inte bara de diskussioner som titt som tätt dyker upp på Facebook här i samhället.

Det är så betydligt mycket mer än så. Trygghet är att säkerställa en god hemtjänst, ett öppet apotek, ett levande civilsamhälle, bra trafiklösningar, bra skolor, bra lekparker, säkra järnvägsövergångar.

Det är människors vardagagliga känsla av trygghet som är motivationen för oss Socialdemokrater. Man ska veta att samhället ställer upp för dig när du hamnar i trubbel.

Och det är därför vi är emot skattesänkningar. Trygghet kostar helt enkelt pengar. Välfärd kostar pengar. Det ska vi inte hymla om.

Men ställt mot alternativet. Kriminalitet, dålig välfärd, dålig infrastruktur, nedlagda affärer och nedlagd service.

Då är valet enkelt. Låt det få kosta pengar. Att säkerställa människors vardag är överordnat att nedmontera samhället.

Det är därför vi behöver ett starkt samarbete mellan medborgare och politik i Holmsund, för att kunna göra rätt prioriteringar. För att bygga ett starkt samhälle.

Det är så, vi i Holmsund, bygger trygghet tillsammans.

Bli först att kommentera

Volontärer, Bjurbäck och möte med äldrenämnden

Av , , Bli först att kommentera 0

Hej hej allihopa!

Igår hölls ett öppet möte med Janet Ågren, ordförande i äldrenämnden, med ett 20-tal åhörare. Det var ett bra möte med högt i tak och ganska tuffa diskussioner. Janet fick ta med sig en hel del tips och åsikter med sig hem. Men så ska det också vara. Samtidigt knackades det dörr ute i samhället. Jag hoppas ni som fick besök passade på att ställa frågor och ”grilla” de som besökte er.

Det som framförallt blev ett medskick från mötet med äldrenämnden var att det behövs fler volontärer på våra äldre- och trygghetsboenden. Detta är ju i sak ingen politisk fråga, kommunen bidrar dock med pengar. Men jag tog med mig frågan och ska nu skickat in den i ”rätt rör” så att säga. Förhoppningsvis kommer det skickas ut brev till alla holmsundsbor om vad en volontär är, vad det innebär och hur man blir det. Representanter från PRO mfl var tydliga i hur uppskattade de varit och saknar verkligen dessa. Vilken livskvalitet det innebär för äldre att få det där sociala utbytet och gemenskapen, och kopplingen, till lokalsamhället. Därför hoppas jag dessa brev blir gjorda av frivilligcentralen så att fler Holmsundsbor kan delta.

I övrigt så har det varit mycket tryck om Bjurbäcks bygge som verkar dra ut på tiden. På Socildemokraternas årsmöte dryftade jag frågan med Hans Lindberg och han skulle personligen ta kontakt med Bjurbäck. Man bör dock notera att Mårtenssons bygge nu är på gång.

Vidare har vi ju sett en s.k. bitcoinfabrik visa intresse i Holmsund. Jag är ingen expert på det hela, så jag undhåller mig nog från att uttala mig om det hela tills jag begripit vad det innebär mer konkret i arbeten m.m. framöver. Det enda jag vet hitills är att det drar mycket el så det måste vara med i beräkningen.

Inga större nyheter har dock hänt gällande järnvägspassagen sedan Trafikverket fick sig en utskällning av oss i (S) och det blev tal om några temporära bommar som lösning. Som jag förstått det så jobbar hamnen på för fullt för att ordna tillstånd och annat så byggandet kan fortsätta där ute (vilket flyttar hela bangården) Jag hoppas på ny information i ärendet framöver. Det är dock betryggande att kommunen röt till nu ordentligt vid senaste tillbudet, men det räcker ju knappast, om olyckan skulle vara framme.

Några slutord kring Socialdemokraternas årsmöte kan också vara på sin plats. För Holmsunds del kan vi påpeka att vi jobbade i ett tidigt skede med det Kommunalpolitiska Handlingsprogram som kommer presenteras inom kort från Umeå (S). Detta kommer framförallt märkas i att kommundelarna lyfts fram mer och att man talar om, hela, kommunen. Det var vi väldigt tydlig med. Vidare togs beslut på årsmötet att välfärd (byggandet av skolor, anställandet av personal m.m.) kommer gå före investeringar i Umeå centrum. En tydlig politiskt riktning således där skola, vård, omsorg kommer stå i fokus. Sedan kommer den avgörande infrastrukturen (leden är ju spikad nu, likväl som att Sverige och Finland nu kräver resurser för norrbotniabanan) där det i långa loppet också kommer behöva byggas ett ny busstation. Om vi får och kommer behöva tjafsa om att behålla vår hållplats på Vasaplan denna gång får vi se. Det mest centrala för oss dock gällande infrastruktur är ju upprustningen av vägarna, säker trafiksituation och att Holmsund behåller sin plats som ”Handelsnod” för färje- och godstransporter.

Det var allt för idag! Ha det!

Bli först att kommentera

Kommunen till sist på vår sida och Holmsunds S ambitioner för -18 i korthet

Av , , Bli först att kommentera 2

Hej allihopa

Det är mycket glädjande att Umeå Kommun nu tydligt markerar mot Trafikverket gällande järnvägsövergången. Det får dock ses som en akut åtgärd i sammanhanget då det i långa loppet inte duger med något annat än en annan infrastruktur gällande tung spårtrafik i Holmsunds centrum. Efter en höst och en vinter där vi fått beskedet att detta kommer ta tid. Bristande intresse från finansiärerna och utvecklade planer vid hamnutbyggnationen så är det rimligt att gå in med mindre, ändock verksamma, åtgärder. Vi får hoppas att de anmälningar vi tidiare gjort mot Trafikverket, med bilder, berättelser och flertalet artiklar i ämnet – under många års tid – väger in i förhandlingarna med Trafikverket helt enkelt. Ingen ska behöva dö.

Vidare har Holmsunds S haft årsmöte nyligen och några punkter är värda att ta upp nu när vi närmar oss val.
– Vi siktar på att påverka arbetarkommunen och i slutändan Umeå kommun genom att växa och att nominera vår viceordförande, Lena, till arbetarkommunens styrelse
– Vi har fortsatt fokus på byggande och infrastrukturen i Holmsund och kommer fortsätta kräva i synnerhet snabbare hantering av trygghetsboende och äldreboende
– Årsmötet har med koncensus ställt sig bakom inriktningen att behålla all samhällsservice i Holmsund och att återinföra lokalpoliser med god personkännedom i samhället
– Vi vill se Sanviks industriområde utvecklas för etableringar av IT företag och företag inom andra, miljösäkra, branscher. Detta har kommit till vår kännedom genom att just anställda inom dessa sektorer, i Holmsund, gärna arbetar och bor lokalt i första hand.
– Vi kommer göra en utredning om hur Holmsund påverkades av migrationsvågen 2015 för att ta slut på eventuell ryktesspridning och för att få fram fakta om etableringsgrader m.m.
– Årsmötet ställer sig positivt till att Ultrabussarna sätts på pilot till Holmsund/Obbola – vi ska inte betala mer för kollektivtrafiken än Umeåbor
– Årsmötet antog också att ställa sig emot alla former av inskränkningar på strejkrätten i led med S-föreningens Korsdrags motion i ärendet
– Vi kommer presentera våra kandidater, Holmsundslaget, i skärgårdssossen inför valet

Det var några av de inriktningsbeslut vi tagit inför 2018 och på vårat årsmöte. Alla medlemmar med fungerande mail har också en fyrasidig verksamhetsberättelse från förra året man gärna får visa någon granne.

I övrigt är det glädjande att se vi att vi har Kommunens bästa Vårdcentral! Grattis och bra jobbat! Skattefinansierad vård har visat sig duga bra här ute!

Bli först att kommentera

Vad har de 30 senaste åren inneburit för Holmsund?

Av , , Bli först att kommentera 3

Det senaste halvåret har jag intresserat mig för gini-koefficienten som är det medel man mäter den ekonomiska ojämlikheten på. För att hålla det enkelt för läsarna kan man säga att när den står på 1 så äger en person allt kapital i avsedda området, är det i de lägre skalorna fördelas inkomster betydligt jämlikare. På sådant sätt kan man således räkna ut hur pass stora inkomstskillnader och annat som finns i samhällen, kommuner eller regioner. Inkluderat inflationsjustering.

Ungefär samtidigt som denna vetenskapliga mätningsmetod blivit allt mer populär i nationell och internationell forskning så har bland att SCB färdigställt sin rapport Inkomstrapport 2015 likväl som att LO kommit ut med sin årliga Lönerapport  likväl som OECD i flera år markerat att just Sverige av dess medlemsländer är det land där klassklyftorna ökar mest. En utveckling som bland annat Internationella Valutafonden, IMF markerat emot också, i en uppfriskande vändning så har de också börjar reagera mot vad rapporterna tar upp och bland annat markerat att löneökningarna måste upp. Tillsammans med Finansdepartementet så har bland annat tidningen Arbetet sammanställt en intressant artikel med namnet ”Klyftorna minskar knappt alls” med bland annat dessa rapporter i bakgrunden som kan förenkla för läsare, och också tar in det reformarbete regeringen idag är kapabel till. Som är begränsat effektivt med tanke på parlamentariskt läget men åtminstone, bromsat upp, utvecklingen. I sammanhanget har också EU:s Statstikbyrå Eurostat släppt en rapport som varnar för att 1,5 miljoner människor i Sverige riskerar fattigdom.

Så hur har utvecklingen generellt sett ut då?

Det har varit marginell skillnad på (S) eller (M) ledd regering sett till klassamhällets tilltagande de senaste 30 åren.

1981 var vi det land som var jämlikast i världen, 2014 hittar man de första rapporterna om att vi har de största klasskillnaderna bland OECD länderna.

Mellan 1991 och 2015 ökade inkomsterna för den fattigaste tiondelen av befolkningen med 25 procent, en procent om året. För den rikaste tiondelen var siffran 127 procent – fem gånger så mycket.

Regeringens senaste reformer ger dock marginella resultat 0,004-0,005 på GINI-skalan och en åttondel av skattesänkningarna som alliansen genomförde nu tagits igen (87,5% av skattesänkningarna är alltså kvar). Dock bör det sägas att den grupp som hade det sämst under Reinfeldt har fått det bättre – 3100 kr/år bättre – alltså utförsäkrade och långtidsarbetslösa m.m. (”utanförskapet”) I LOs lönerapport framkommer dock tydligt att löneskillnaderna mellan arbetare och tjänstemän ligger på år 1934 års nivå och i senaste Inkomstrapport 2015 (SCB) får man även mer detaljerad information. T.e.x har utlandsföddas inkomst gått från 90% av en svensk nivå till 77% samtidigt som det går bättre för unga kvinnor generellt, inte minst inom dominansen i det akademiska, men även för arbetarkvinnor, för första gången på 10 år, tack vare fackförbundens låglönesatsning som gett kvinnor något mer än män. Denna satsning, knäet, är det som föranlett 11 strejkvarsel på 12 månader, i synnerhet när motparten för fackförbunden varit Almega under gångna avtalsrörelsen.

Fortfarande är dock löneglappet på 12% mellan arbetarmän och kvinnor. Bland tjänstemän är det betydligt större. Samma rapport fastslår också att fattigdomen i Sverige mer än fördubblats, från 7% till 15% (Fattigdom räknat som under 60% av medianlönen i landet) sedan 1991.

Samma rapport fastslår även stora regionala skillnader i inkomstnivåer (mer om det nedan). Här bör det också noterats att det också skett en stor migration till landet där det kommer ta tid, 10-15 år, innan de kommer in på svensk arbetsmarknad.

Det är också värt att notera i sammanhanget att mätningarna, som börjar i princip i mitten av 90-talet, således döljer utvecklingen 1982-1990 som exempel. Således syns inte hela ”raketen” till ett land i djup ojämlikhet. Den vetgirige kan ju självklart beställa efter forskning på ämnet.

I dag är således medellönen för samtliga anställda är 32 200 kronor i månaden enligt 2016 års lönestatistik. För arbetare är medellönen 25 800 kronor och för tjänsteman 38 200 kronor. Medellönen är alltså 12 400 kronor, eller 48 procent, högre för tjänstemän än för arbetare. Detta är alltså inkomsterna för vanligt folk. Samtidigt har svenska miljardärer vuxit till 178 st

Tillsammans äger de över 2 000 miljarder. Jämför med den svenska statsbudgeten för 2017 som ligger på 972 miljarder.

178 miljardärer är en ökning med 22 stycken bara mellan 2015 och 2016.

Den kortfattade versionen är att rika blir rika och fattigare blir fattigare – och att reformpolitiken kan bromsa, men i dagsläget ej vända trenden. I realiteten behöver Sverige ett parlamentarisk parti med ett tydligt majoritetsstyre med viljan att förändra detta och en starkare fackföreningsrörelse om detta skall gå att vända helt och hållet. Min häst här är såklart socialdemokratin.

Antalet faktorer dessa siffror visas på är givetvis många, i allt från löner, anställningstrygghet till bostadspriser och pension – men också känslorapporter om trygghet och gemenskap hänger ihop med jämlikheten. Anledningarna till dessa klyftor är lika många och en mycket invecklad historia, vi kan dock förhålla oss till faktumet att vi har klyftor idag som vi inte haft sedan Välfärdsstatens tillkomst, om inte före. Vi har helt enkelt ett ojämlikt samhälle idag, på kommunal, regional och nationell nivå. Ett klassamhälle. Ett samhälle där barnen får det sämre än föräldrarna. Där vanliga medborgare och löntagare konstant känner press om nedskärningar, underbemanning, svajande socialförsäkringar och ständiga rapporter om hårda priorteringar inom t.e.x. kommunala nämnder. Samtidigt som vi bevisligen blir rikare, men detta överflöd hamnar i färre och färre händer.

Jag uppmanar därför alla att läsa de ovan länkade rapporterna noggrant för att få en bild om vilka som vinner och förlorar i dagens samhälle.

Hur har det här påverkat Holmsund då?

Om vi kan fastslå med hjälp från finansdepartement, IMF, OECD, SCB mfl att Sverige i 30 år utvecklats till ett av Europas mer utvecklade och tydliga klassamhällen. Vad kan vi då hitta för något kring Holmsunds specifikt?

Ja framförallt syns det i denna undersökning (”Rika områden blir rikare”) som DN tog fram 2013. Här kan vi notera ett helt ”blått” område över Holmsund 1991, men ett med djupare klassklyftor 2013. ”Andel med utländsk bakgrund” har jag ej markerat vid detta screenshot. Från ett område med i regel bara medianinkomster så har vi blivit ett samhälle med tydlig andel låginkomsttagare, men också utan någon egentlig överklass.

17021657_10154960911129774_3795557033809701215_n Vi kan konstatera att Holmsund också blivit ett klassamhälle på ett sådant sätt som det antagligen aldrig förut varit, då befolkningen under 1800- och 1900-talet framförallt dominerats av klassisk arbetarklass. Sedan 80-talet har dock närheten till Umeå stärkts vilket innebär och kommer fortsätta innebära att höginkomsttagare prioriterar att bo i Holmsund. Samtidigt har samhället i sig förändrats i grunden, och två industrier lagts ned. Samtidigt som vi också fått ett asylboende under nämnda period.

Man kan dock konstatera att centrala Holmsund är relativt fattigt men också att Holmsund också saknar riktiga höginkomsttagare. Det är dock, vad vi bör minnas, en fem år gammal undersökning och mycket händer i Umeå Kommun där huspriser och annat skenar iväg. Vi kan i alla fall konstatera att data finns ned till vårt samhälles nivå över inkomstskillnaderna. Detta leder självfallet till ett antal problem av sådan art som vi inte sett sedan 1900-talets början där inte minst den påtalande användningen av rusmedel och narkotika brukar belysas i de lokala debatterna. Det är så dessa 30 år manifesterar sig i verkligheten, i känslan av trygghet, och så vidare.

Umeå Kommun då?

För att sätta Kommunen i någon form av kontext så har Umeå de senaste 30 åren genomgått en enorm förändring och är idag på många sätt en framgångsrik kommun gällande inflyttning och byggande. För att ta del av hur detta påverkat kommunen kan vi ta och kolla in nationalekonomerna som pysslar med stadsplanering där företaget Vertikals nyligen släppte en artikel om ”New urban crisis” och jobbar mycket närstående Richard Florida, som i mycket hög grad påverkat svensk kommunalpolitik, och inte minst Umeå och utvecklingen mot s.k. ”kulturdriven tillväxt”. De fastslår, självkritisk, att just tre saker 1) en ojämn inkomstfördelning 2) en ojämn lönefördelning och 3) en ökad ekonomisk segregation tenderar att vara konsekvenser av en sådan tillväxtmodell. Ha dock kvar i huvudet att sådana strukturomställningar enkomt ej kan bära att folk blir fattigare eller rikare, dit kommer man inte utan att ta in svensk arbetsmarknad och löneutvecklingen överhuvudtaget. Men de tar fram intressant statistik som kan vara intressant.

Så hur har det gått för Umeå?

ginikommun

Genom denna mätning av gini-koefficienten av Sveriges alla kommuner kan vi fastslå några saker.
1) Umeå har relativ liten segregation i dag sett till andra städer av samma storlek. Umeå domineras av blandad bebyggelse i inkomsthänseende helt enkelt.
2) Umeå har stora inkomstskillnader (ETC Umeå har skrivit om detta i artikeln ”Inkomstskillnaderna lika stora i Umeå som i El Salvador”)
3) Umeå har liten inkomstfördelning, det vill säga få äger mycket
4) Dessa tre faktorer utgör s.k. New Urban Crisis (NUC) faktorn där Umeå raknas som plats 32 av Sveriges alla kommuner, alltså riskerar eller dras in i de problem som nationalekonomerna tilldelar sin egen tillväxtmodell. Helt enkelt för att en kommun ”ska lyckas” måste klassklyftor skapas.

Sverigelistor

Med detta kan vi alltså fastslå att Umeå också de senaste 30 åren förändrats betydligt. Här bör noteras flera saker. Jag tar till exempel inte upp ”kulturella klasskillnader” men om vi ser till en liknande ort som Holmsund, Nordmaling, så finns det både mindre klassklyftor, mer jämlikhet och mindre ”Kreativ klass” där än i Umeå – som tävlar med riktiga överklassområden i Stockholmsområdet. Gissningsvis hamnar Holmsund kring Nordmaling om en liknande graf över Umeå Kommuns olika kommundelscentrum och stadsdelar togs fram.

Det är ju en realitet vi som bor utanför Umeå också relaterar till rent populistiskt, ”att i Umeå håller man alltid på med kultur…”

 

nordmalingHär vill jag dock poängtera, igen, att klassamhället som kommit de senaste 30 åren inte bara beror på Umeå Kommuns (och ja, alla kommuners) strävan att ”lyckas” genom de modeller b.l.a. Richard Florida (tidigare..) förespråkat med kulturdriven tillväxt och stadsplanering som leder till eskalerande huspriser och gentrifiering. Klassamhällets tilltagande beror självklart också, och kanske huvudsakligen, på strukturförändringar inom vår förmåga till exportindustri, digitalisering,  anställningsformer, löneutveckling, fackföreningars minskade medlemsantal, kreditavregleringar, lagförändringar med mera. Men det är värt att stanna vid nationalekonomernas egna slutsats att för att en kommun ska ”lyckas” så behöver också klasskillnaderna öka. Därav försöker man således locka nya, köpstarka, höginkomsttagare till en stad. Det blir konkurrens mellan kommunerna om IT-tekniker på en global marknad och inte i samma utsträckning om t.e.x. lokala LO medlemmar (som bär upp en större skattebas ironisk nog..) vilket i sin tur driver upp huspriser som i sin tur gentrifierar samhällen. Här finns det egentligen bara en sak att göra, nämligen att ha en progressiv byggpolitik och stadsplanering som kan balansera höginkomsttagare och låginkomsttagare (vilket bekämpar segregation också) men framförallt, priserna.

Annars kan vi befinna oss i en sådant läge att socialdemokratiska kommuner som ”velat lyckas” helt enkelt byter ut sin demografi till grupper som i större utsträckning röstar borgerligt. Och att klassklyftorna generellt, och segregationen, tilltar ordentligt lokalt.

En sista historisk fundering

Sett till att Umeå utvecklats så radikalt som det gjort de senaste 30 åren, sedan universitets tillkomst, så kan man också dra analysen tillbaka till hur Umeå var just före universitetets tillkomst. Det var en liberal stad dominerad av framförallt militären, handlare och köpmän. Utanför Umeå fanns stora industricentrum som Holmsund-Obbola och Hörnefors och det var först efter 1974 års sammanslagning som Socialdemokraterna kunde ta makten i nybildade Umeå Kommun. Är det en ny version av gamla Umeå som nu växer fram? Den borgerliga staden som istället för militärer har konstnärer och istället för fabrikspatroner har storföretag och bygger köpcentrum istället för att vara ett regionalt centrum för handel? Där stora klasskillnader finns? Där kranskommunerna är i princip havet av relativt lika inkomster där Umeå – som Ö och koncept – sticker ut. I hela norrland sticker Umeå ut. Femkilometersstaden sticker ut.

Före 1974, och i synnerhet i protokoll och texter från 30- och 40- tal så manifesterar sig socialdemokratin just som en kraft som skall inta Umeå där de är ett litet minoritetsparti. Även borgerliga källor pratar om Umeå som ”omringat av röda”. Klassgeografin var glasklar. Vi arbetare utanför Umeå. Kommer det bildas nya rörelser eller är vi socialdemokrater fortfarande skarpa nog för att manifestera en sådan attityd idag? Att förvalta tanken att en sån här utveckling är inget vi tolererar? Eller. Ser vi början till en upprepning av historien? En ödets ironi att Socialdemokraterna puttas bort från makten av exakt samma process som en gång i tiden, gav dom den? Att skillnaderna tilltar och konflikten pereferi – centrum stärks till den grad att den blir av klasskaraktär?

Och vidare.

Det skulle vara lite av historiens ironi att ”Det röda Umeå”  som mytbildades när Universitetet skapades, möjligen för att studenter är självupptagna eller för att Röda Hörnefors inte riktigt passade in i storytellingen (och att det är kotym för vänsterungdomar att glömma arbetare…), också var startskottet för grundstommen för Det Borgerliga Umeå där Volvo läggs ned men italienska glassbaren med konstiga namn öppnar. Men det å sin sida, är precis såsom Richard Florida faktiskt hävdar att områden utvecklas och förädlas – gentrifieras.  Är det den processen vi sett? Och framförallt, vem är det som fått betala priset? Vilken roll har den vanliga LO medlemmen i detta? Vad har detta klassamhälle kostat och vad kommer det kosta i framtiden? Om nu klasskillnaderna dragit iväg, vars är de rikas skattepengar i kommunala kassa?

Slutord

Klart är det i alla fall att vi har ett klassamhälle. Det måste vi förhålla oss till. På jobbet. I kvarteren. I kommunen. I regionen. I landet.

När till och med OECD, IMF m.f.l. varnar för att dessa klyftor kan bidra till att ekonomin blir betydligt sämre och försätta oss i kris (IMFs varningar kring bostadspriserna t.e.x.) så är det dags att agera. Inte bara för att känslan av otrygghet ökar. Eller att folk får mer politikerförakt. Eller för att man får mindre i plånboken. Eller för att man känner att politik inte spelar roll. Eller för att det är dyrt att bo. Eller att man har otrygg anställning. Eller för att det är nedskärningar. Eller för att de rika blir rikare (de ser man ju knappt ändå..) Eller vad det nu kan vara.  Vi måste vara på det klara med att allt detta är relevanta anledningar, men att skenande klassklyftor hotar vårt system i sig själv. Allt hänger ihop.

Är man av åsikten av jämlikhet är en bra affär och bra för människor. Så är det dags att göra något.

Min förhoppning är att vi i arbetarrörelsen tar denna utveckling på yttersta allvar och från våra dagliga frågor vi möter, belyser dessa fakta. Sprid gärna länkade rapporter.

Bli först att kommentera