Låt mig först skriva en liten bit. Jag kan gilla Centerpartister, särskilt i Norrland, inom vissa områden kan jag finna dem t.o.m. sympatiska. Det kan gälla frågor om landsbygden, miljön och decentralisering/medborgarnärhet som jag mycket väl kan tänka mig sträcka fram en hand. Men de senate dagarna måste jag ändå reagera över hur vissa norrländska centerpartister, med förvisso berättigad, vrede agerat kring Vattenfallskandalen. Visst, det samtliga politiska etablissemanget står ansvarigt för att vi nu i 30 år avsaknat en landsbygdspolitik, så man ska inte hålla på att kasta sten i glashus. Nog väl står även Socialdemokratin för en delaktighet till det hela. Men någon gräns måste faktiskt dras.
Anledningen till varför Vattenfall idag saknar ekonomiska medel stavas N U O N.
Det är i synnerhet den sämsta affären som sveriges stat någonsin genomfört.
Ledd av en borgerlig regering och i synnerhet av en alltmer dominerande ideologi som rotat sig fast i Centerpartiet.
Det kostade samhället 53 miljarder. Det ruinerade Vattenfall.
Centerpartiets dåvarande ledare tillika Näringsminister Maud Olofsson var ansvarig för affären, hon dök inte ens upp när KU kallade henne till förhör.
Det är därför Vattenfall idag vill lämna Jokkmokk åt sitt öde och outsourca 40 viktiga arbeten till typ baltikum.
Vattenfall spås inte kunna betala tillbaka pengar till staten på ”flera år” efter skandalen (som följts av flera andra skandaler att anmärka)
Precis därför ekar det kanske extra tomt när man läser om Centerpartisters raseri mot statens reträtt från Norrlands inland. Och ja, visst, jag kan köpa deras ilska. Jag är till och med övertygad om att det finns många inom främst norrländska centerpartiet som är, ytterst, trött på Annie Lööfismen som gjort ”center”-partiet till sveriges högerextremaste parti i ekonomiska frågor . Som ser stureplanscentern springa runt och förespråka urbanisering, privatisering och ökade samhällsklyftor. Visst, jag köper det. Herregud, nog finns det säkert en ”åsa-nisse marxist” kvar där långt inne bland väljarskarorna också som av rent tjiv mot lokala socialdemokratin röstar på (C). Jag är helt övertygad om att det finns norrländska bönder som mycket väl vet att partieliten i Stockholm fullkomligt ger blanka fan i norrländska mjölkbönders förmåga att överleva (Marknadens osynliga hand ni vet..) Jag önskar bara att ni tydligare tog avstånd från det här, vansinnet, som moderna/stockholmska Centerpartiet står för – och vågar erkänna när det gått åt helvete.
Men för all hederlighetens skull. Precis som i fallet med mycket annat, våga ta smällarna nu. Källan till det här går att spåra, i direkta led, till tiden när Centerpartiet hade som mest att säga till om i svensk politik. Att ni sedan, när folk vet detta, påpekar självklarheter (”det är hemskt!”) för folk som redan vet att det här är självklarheter, för det är dom som drabbas (av nuonaffären), det blir riktigt pinsamt.
Använd ilskan nu, för jag tror den är äkta hos gräsrötterna i C, till att hjälpa till att bygga en landsbygdspoltiik tillsammans med regeringen istället för att föra fram enkla, billiga, poänger – som att det är otroligt fräckt det Vattenfall gör. Ja självklart är det så – ni kommer inte hitta NÅGON som inte håller med om det! Får ni inte mer er södercentern? Men bygg lokalt då. Just hegemonin mellan centern och socialdemokratin har löst, många, problem i Norrland förut (ideologiska skiljaktigheter åsidosatt för det lokala). Det har ju som varit två stora läger, arbetarrörelsen och bonderrörelsen.Vi har ju sluppit såna där Moderater och sånt förr i tiden, att åjo nog kan vi tjivas och bråkas demokratiskt, om facket, löner och industri – men levande samhällen vill vi ha. Där har någonting försvunnit idag. Jag tror det går att spåra direkt till när Centerpartiet fick ny ideologisk skrud.
Så slutligen tror jag att ett Norrländskt landsbygdsparti och Socialdemokratin hade kommit ganska bra överens. För någonstans måste vi väl ändå enas i att hela sverige ska leva? Lite bonde finns det väl kvar i er, eller? Då kan vi börja med att erkänna när vi gjort fel, och försöka göra en heltäckande analys om hur vi ska bygga ett samhälle som har en levande landsbygd och där vi inte vill avskaffa staten likt en 14 årig anarkist (Ja, jag menar Annie Lööf), utan förstår att det här är ett komplext projekt, men som kan lösa mycket av samtidens problem och utmaningar. Och kan möjliggöra för ett mer demokratiskt, levande norrland där makten ligger närmare medborgarna.
Det tog fart i debatten kring Norrländsk självständighet, oavsett hur seriöst man ser på saken. I SVT gick Ordföranden för Socialdemokraterna i Norrbotten, riksdagsledamoten Fredrik Lundh
Sammeli ut och sa ”Det är vad Norrlänningar sagt i fyllan på fester de senaste 20 åren.” och VK:s chefredaktör Ola Nordebo tog till sig till den grad att han skrev ett långt debattinlägg om saken med grundpoängen att sådana krav förlöjligar debatten. Det kan man ju i sak hålla med om. I grunden måste vi ju faktiskt prata om strukturrer och processer, skattesystem, infrastruktur och andra sakfrågor som man tycker, borde, dominera debatten. Men samtidigt vill jag höja en varningens finger till att förlöjliga folks ilska och, hur man än vill se det, utryck för ett självständigt Norrland.
I går genomfördes undersökningar rörande frågan, som svar på Lotta Grönings utlopp i Expressen, i VK, PT (Piteåtidningen) och på SVT. Igår vid tio-tiden såg statstiken ut ungefär såhär på frågan ”Tycker du att Norrland ska bli självständigt” (Formulerat mer ellre mindre på samma sätt i samtliga undersökningar)
VK: Ja! (79% av, 1 001 röster)
SVT: Ja! (68% av 397 röster – framsidan)…
SVT: Ja! (88% av 1944 röster – artikel)
PT: Ja! (94% av 993 röster)
Att i ett sådant opinionsläge gå ut och yra om folk som ”sagt det här på fyllan i 20 år” eller helt enkelt avskriva det som rena dumheter, och utan källor, komma med påståenden om hur illa allt kan gå måste nästan vara ett amatörmisstag år 2016.
Om vi börjar med ”Det är var norrlänningar sagt i 20 år”. Att en politiker inte förstår kraften i sitt eget uttalande, och upplevelse, av frågan är mycket häpnadsväckande. Att dessutom tillskriva någonting han hört i 20 år till folk som är berusade. Well. Inte bra PR där grabben. 20 års åsikter innebär en hegemoni, en metapolitik, någonting som kan ta eld. Och frågan man bör kanske ställa sig är, om vi hört det i 20 år, varför går vi inte till botten med irritationen? Varför måste det krävas rena utspel om seperatism innan det dyker upp i riksmedia?
Och om vi sen fortsätter med Ola Nordebro så kan man väl kort säga ungefär såhär. Det är precis det här allmänheten uppfattade om journalisterna som skrev om Brexit, om Trump, ja om de flesta populistiska rörelser både på höger- och vänstersidan. Det blir ett positionerande (upplevt uppifrån) som bara skriker ”Ni får inte tycka sådär!”. En upplevelse av självutnämnda experter, boende i stadskärnor, från den trygga medelklassen som rider runt som monty pythons inkvisation och ömsom frammanar ett garv, ömsom skapar irritation.
Och så bra brukar det ju inte gå för sådana journalister. För om vi ska vara helt ärliga. Det är så politiska förlorare låter år 2016. ”Sluta tycka sådär!” ”Det där är fel!” ”Så får man inte göra!” ”Barnsligt!”, ”Farligt!” för att sen slå på en arsenal floskler som bara bär stark innebörd inom vissa kontexter (typ välfärd och känsla av inflytande och demokrati), ”Frihet”, ”Samarbete”, ”Samverkan”. Och så vidare. Alla såna ord måste i en politiskt kontext av ett upplevt utanförskap, pereferi och parlamentarisk trötthet, noga, presenteras. För det kommer kritiseras. Folk kommer stänga öronen. Den presentationen görs inte. Slutsatsen blir, oavsett nu att jag håller med om mycket han skriver, rent tramsande.
För det har visat sig att självupplevd expertis inte är det bästa sättet precis att prata med väljarkåren. Det är helt enkelt förlorarsnack. Stänga in sig i borgen och gapa om ”populism” när saker börja hända. Det är ingen bra väg framåt.
En betydligt bättre väg framåt torde vara att koncentrera sig istället på att, på riktigt, börja diskutera faktiska resurser, politik, lösningar och, framförallt, ta ilskan på allvar.
Demokratiska krafter borde vid det här laget förstått vad som till sist händer om man neglerar den kan man tycka. Åratal av politiska misstag är grogunden som just Donald Trump står på. Det är inga börshajar som gillar honom, det är USAs svar på Västerbotten och Norrbotten som gillar honom. Vit glesbyd präglad av avindustralisering och känsla av maktlöshet, ”Washington”. West Virgina – Västerbotten.
Så.
Ut med politikerna, journalisterna och alla andra som altl mer i förskräckelse pratar mer och mer om ”expertstyre” istället för demokrati till att snacka med vanligt folk där ute, intervjua de som IKEA tog fabriken ifrån, snacka med dem i jokkmokk, lyft fram bra exempel, ta reda på vars ilskan kommer ifrån! Presentera den!. Ge er in i Norrlandsdebatten, på riktigt! Visa på den växande turismen! Gör en tidslinje över allt som skett! Gör en film! Stärk norrländska författare eller skapa debattforum! Släng er i bilen och bege er ut på sprängstensvägarna! Vädra ur luften!
Gör, vad som helst, förutom att neglera folks ilska. I brist på reela diskussioner, debatter och rörelser så kommer ni mötas mer och mer av just ett gutturalt vrål om självständighet. För folk är faktiskt, förbannat trötta, på sina håll.
I övrigt hoppas jag mötet med Mikael Damberg går bra. Men framförallt hoppas jag det går bra för alla de anställda i Jokkmokk.
För vi vill väl egentligen samma sak, ett vettigt skattesystem? En välfärd?
Långa och svåra processer tar mycket lång tid och de som befinner sig mitt i dem märker dem nästan aldrig. Oftast faller det på nästkommande generationer för att förklara vad som skedde och för att reda ut samband och vända på alla kort som ligger på bordet. Bara de senaste åren har som exempel diskussionerna börjat komma om hur Sverige kunde svänga från välfärdsnation till känslan av just-in-time samhälle med generationsberättelser från 80-talister.
Det är därför nästan omöjligt att peka på vad Lotta Grönings text om Norrländsk självständighet kan innebära. För min generation och då i synnerhet baserat på premisserna att komma från en familj som gillar Ronny Eriksson har det talet alltid varit ett bakgrundsljud i varenda politsk förändring i norr sedan 1992.
Samtidigt har sociala rörelser och konflikter, parlamentarisk trötthet och generationsskiftningar möjligen förnyat frågan på allvar sedan -70 talets senaste protestvåg.
Vi har sett enorma demonstrationer (på nivån tidigt 1900-tal) som svar på nedskärningarna i Västernorrland. Vi har sett ockuperade sjukstugor. Folkomröstningar. Blockerade vägar. Gruvprotester. Ilska mot stadsomvandlingar. NATO protester. Namninsamlingar. Föreningar som tar tag i saker själva. Hot om att lämna kommuner. Ökade krav på insyn och demokrati. Privatpersoner ägnar betydligt mer tid och undersökande journalistik. Blicken är riktad fast mot lokalpolitiker. Missnöjespartier finns i nästan varje norrländsk kommun (Till SDs stora förtret nästan alltid välfärdsbaserade) Facebookgrupperna står som spön i backen.
De sociala striderna går som ett löpband genom Norrland. Ingenting tyder idag på att de kommer minska.
Och det verkar för en gångs vara en hyfsat enad rörelse, främst kring vård och skolfrågorna. Eller för att vara rak på sak. Resurserna. Det skapar en kontext. Och det är mycket möjligt att framtida experter kan säga att ”Här. Här hände det något”. Samtidigt så börjar det så sakteliga komma nya populärkulturella uttryck som litteratur, flaggor, musik, serier och konst som berör ämnet. En ny generation tar över. Folk ser rektorer försöka samla in pengar till elevernas datorer samtidigt som ekonomin centraliseras till stadsomvandlingar och skrytprojekt. Och som alltid, den eviga sanningen om norrlands råvaror, som säljs för vadå? Nedlagda jobb? Ilskan växer. Och med den identiteten. Sammantaget kan det t.o.m. vara en rörelse.
Men det är ju sånt som historiker får avgöra. Men vi kan idag åtminstone politiskt konstatera vars det sker.
I hjärtat av den klassiska socialdemokratin.
Att det därför höjs röster om norrländsk självständighet även nu på ledarsidor efter 30 år, år som förmodligen förändrat landsändan i grunden, är föga förvånande. Skulle det här avkristallisera till ett svenskt SNP kan vi mycket väl tala om största krisen i Svensk socialdemokratis historia. Fortet faller. Inga fler val där halva landet står rött efter rösträknandet. Går Norrland, så går svensk arbetarrörelses historia också.
Det är precis därför storstadssossarna gör bra i att sluta floskla och ta tag i en vettig landsbygdspolitik. Det är inte små krafter som är i rörelse.
Och det verkar som att det alltjämt sävliga norrlänningen. Den har börjat vakna.
Hej allihopa. Nu är jag tillbaka på kneget och den vanliga rotationen så nu kommer lite mer tid för bloggen igen.
Semestern har jag som vanligt spenderat på att resa runt i Norrbotten och Västerbotten och för att recitera min egen facebook kring det hela
”Så nu har 9 mil avklarats med avgassystemet som medpassagerare. Mellan Åsträsk och Burträsk, med till Skelleteå Kommuns sprängstensarbete till rullstensås kallad vägarbete att tacka, så bestämde avgassystemet sig helt enkelt för att hoppa med oss bilister istället. De thailändska bärplockarna såg sympatiskt på medans de återvände från sina skift och strax nära civilisationen dök traktens raggarpöjk upp med kepsen och snusen och erbjöd sig hjälp. Vid det laget var dock systemet inpackat och klart brevid starköl inköpta i Norsjö och fjällbagaget. Det får man ge Norrlands inland att det är ett ytterst trevligt och solidariskt folk när det kommer till de drabbade av det Västerbottniska vägnätets standard. Jag antar att samma solidaritetsfunktion finns i Norrbotten, men som känt, så för Motormännen inte undersökningar om vägarnas vara och icke-vara där uppe.
Ptja annars var det som vanligt en ypperligt trevligt resa som ni nog sett på några updateringar. Glommersträsk strålade ut med sina lokala aktivister, men man förstår också viljan till att göra något, ett ”norrländsk ghetto” är väl det närmaste man kan förklara känslan i byn. Åsträsk var väl ungefär liknande, i synnerhet med den övervuxna ruinen till gammal tågstation, men Glommersträsk fick väl ta priset när lokala bymannen meddelade mig att IKEA nu kommer avveckla sin fabrik i området. Tomma hus, tomma affärslokaler, övergivna konsumlokaler. För att använda positiva strofer; det finns oändliga möjligheter att utveckla Norrlands inland när det gäller arbeten, bostäder och infrastruktur. Vägen har präglats, som så ofta på mina resor, av gråa jättar, industrier och hus, som vittnar om en storhetstid som krackelerade i våra föräldrars barndomsår. Överväxta järnvägar, nedlagda hotell. Migrantorter där man kan höra ekot av ”Vi flytt int!”. Alla former av motkrafter till det här är så imponerande, inte minst den roll Hembygdsrörelsen spelat i detta. Den har klivit in där arbetarrörelsen slagit på reträtten och sjungit urbaniseringens lov, eller helt enkelt följt arbetsmarknaden. Det ska de ha respekt för. Potentialen att Norrlands inland kan lösa mycket av sveriges bostadsbrist är enorm. Inte minst vittnar by efter by, dominerat av inslaget av asylsökande, om just detta. Man får lyfta på hattten för alla dessa ideela krafter som likt sorselepojkar eller burträskgrabbar kör några mil för att hjälpa en bilist förvaltar samma anda i byar som svepts undan i den moderna berättelsen. Solidariteten lever och det långt ifrån batikklädda kulturarbetare. Ja jag har hittat den betydligt oftare bland kåkar som nog målades om sisådär 1981 senast och ett konsum som någon Järv sitter och surar i nu.
I övrigt var väl dagens roligate den sjufyrtio som brände runt i Norsjö med miljöpartistdekal. Man överdriver inte om att det rök om den som kring ett ånglok. Om mitt trötta avgassystem förärade mig med en hel del oväsen, till umeåmopedisters stora skräck att anmärka, så fick jag finna mig spela i Korpen när ortsbefolknigen visade upp sin uppskattning för Miljöpartiet.
Det var ovanligt lite timmertruckar ute dock. Men nog avverkas skogen än. Det var väl det man såg att folk jobbade med, skogen eller åkeriet. Gruvor är ju också en gammal yrkeskaterogi här. Men hela tiden ser jag fler och fler sommarcaféer, loppisar, gårdsbutiker, snabbt uppslagna mötesplatser kring i princip okända eller bortglömda kulturmiljöer. Det är mycket glädjande. Turismen omsätter mer och mer av Norrlands samlade BNP och i dess kölvatten kan folk fortsätta slåss för att bo kvar och leva ett drägligt liv – antalet besökta loppisar och annat går nog inte att räkna till och vars man än kommer, tio tolv mil in någonstans, så verkar det dykt upp någon camping, en vandringsled, något sevärt. Möjligheterna för norrländsk turism är således strålande. Turistinformationen gör sig inte rätta över allt som faktiskt finns även om vissa delar känns och är övertydligt, är ren kommers, och inget rent genuint – även om merparten just tillhör de sistnämnda. För det paradoxala, eller det sympatiska är, att det är de ideela organisationerna som bryter fram marken för turismen. Det är hembygds- och naturföreningar och andra. Sedan kommer företagen. Räddningen ligger således inte hos konsulter och bizniz, utan i händerna på de som genuint älskar sin bygd och kan berätta om den, presentera den, bjuda på en berättelse.”
Jag hoppas ni fann denna semesterrapport både rolig och tankeväckande.
Men nu är man ju tillbaka och ställd inför realiteter igen här på kustremsans avkrok. Först bör man kanske notera att väghelvetet som knäckte mitt avgassystem får saklig och värdefull kritik i dagens VK. Frågan man bör ställa sig är varför rutinerna ser olika ut vid vägreperationer i urban kontra icke-urban miljö, på vilket sätt, har vissa bilar högre eller mindre värde beroende på vars de kör? För den intresserade finns fotografier från vägreperationen kring Burträsk – Åsträsk. Taggig Rullstensås skulle i övrigt vara ett bra band på ett mer punkigare dansband, typ Noice Makers eller Svenne Rubins.
Seriöst nu. Vägarna är ett stort problem i Västerbotten, som tidigare fastslaget och upplevt, och visst är det glädjande med reperationerna, men det skall genomföras likvärdigt för alla. Människor i Glommersträsk har inte någon magisk penningapung som gör dem rikare än umeåbor vars bilar går sönder.
I övrigt har jag också noterat att ADSL nätet nu ska läggas ned, förhastat kan jag tycka, när Norsjö, Storuman och andra kommuner i länet fortfarande inte uppnått resultat nog i sin utbyggnad av bredbandet. Sammanlagt tappar alltså 51 byar sin uppkoppling i Västerbotten. Positivt på det stora hela dock att detta tas som en prioriterad infrastrukturell satsning från de demokratiska organisationerna. Många bredband etableras nu i takt med att elledningar grävs ned i Norrlands inland och det är mycket positivt att undvika dubbelarbetet på så sätt. Men då Telia försummat information och gjort förhastade beslut, eller ptja glömt bort norrland som vanligt, ställs nu inlandet inför omfattande infrastrukturell problem tills kommuner kommit ikapp. Inte minst på grund av landstinget satsningar på s.k. ”e-tjänster” som man nog kan diskutera vidare värdet i, hursomhelst, så kommer människor utan internet knappast kunna använda denna satsning. Här anser jag saken vara enkel, Sveriges Riksdag borde helt enkelt ringa Telia och säga att det där, det ger ni fan i, tills nya fibernätet ligger på sin plats.
Samtidigt i en annan del av Norrland så har ett annat gammalt statlig bolag fått tuppjuck. Vattenfall i Jokkmokk fick för sig att flytta kontoret söderut, till ett låglöneland! Vilket skulle innebära att 40 arbeten försvann. Mycket sympatisk här att folkliga inittativ som Jokkmokksupproret gjort gemensam sak med (C) och Socialdemokraterna som nu via ägardirektiv kan sätta stopp för dumheterna. Samtidigt regnar det miljonbonusar över Vattenfalls chefer och min egen fackförening på föredömligt sätt lyfter fram det fullständigt omoraliska i situationen. Läs mer här om Vattenfalls dumheter i Jokkmokk.
Och slutligen som ni kanske noterade i min semesterrapportering så har IKEA bestämt sig för att lägga ned verksamheten i Glommersträsk, alltså i likhet med Lycksele, med skillnaden att de väntar i Glommers på att någon ”seriös aktör” (Ja man skrattar ltie..) ska ta över verksamheten. Man får mer och mer känslan att det här med ”närproducerat” var mer en selling point som nu överges och PR trick än något annat. Mycket ord, lite verkstad, för alla de arbeten som IKEA skulle skapa för Norrland som helhet. Någon vidare och mer djupgående rapport om nya arbeten i Umeå har jag inte läst ännu men etableringen, bör, ha skapat något fler arbeten trots konkurser på t.e.x Strömpilen men även i Avion. För lokalsamhällen utanför Umeås direkta närområde bör utvecklingen dock gått åt negativt håll. Vi får helt enkelt göra en analys efter två, tre, år på samma sätt som Väven nu snart kan analyseras mer djupgående. På det stora hela kan vi i alla fall konkludera att vårat län börjat få sprickor, avslöjat genom årens senaste debatter, som står mellan stad och land, mellan pereferi och centrum. Denna utveckling är såklart under en längre sikt, betydligt, negativ. För om vi ser på en urbanisering år 2016, så är det knappast socialdemokratiska väljarna som har råd med de lägenheterna och husen. Det kanske man bör påminna fler om.
Well. Thats all folks.
Fortsätt kämpa för en fördelningsekonomi fokuserad på välfärd, infrastruktur och arbeten.
Det finns många saker och tycka och tänka kring att länen i Norrland ska slås ihop till en storregion. Några saker känner man sig dubbel kring. Några saker är man djupt negativ till, som att avståndet blir allt längre mellan medborgare och politiken, samt några saker kan man på sikt se som positivt. Här ingår möjligheten att påverka, att få betalt, för råvaruproduktionen.
Sett till storlek. Några exempel.
Storlek på Norrland: 242 735 km²
Tjeckien: 78 866 km²
Österrike: 83 879 km²
Portugal: 92 090 km²
Grekland: 131 940 km²
Så skapas allt mer frågeställningen, åtminstone hos mig, om inte ett eget parlament, likt nuvarande Skottlands, är på sin plats? Administrationen av Norrland, om det nu blir effektivare av en storregion, stäker onekligen det argumentet. För slutligen måste något göras åt att makten konstant förskjuts från medborgare. Här kommer parlament in som en demokratigarant, en bromskloss, mot en värld där vi sedan flera hundra år vant oss vid att makten ligger i Stockholm, sen i Bryssel och nu att de lokala politiska centrumen centraliseras.
Bara en lös tanke att fungera omkring. I vågskålen mellan mer att säga till om och demokrati så skall ingen av dem uppofrras för den andre.
Nyligen kom Motormännens rapport om landets vägar och dess kvalitet ut. Den fastslår att i samtliga kategorier (europavägar, riksvägar, länsvägar etc) har Västerbotten de sämsta vägarna samt att fem av de tio sämsta länsvägsavsnitten i landet ligger i Västerbotten. Sett över tid så pågår det alltså ett förfall av infrastrukturen i Västerbotten. Som exempel:
Sämsta vägen, 352, har t.e.x. 20,1% godkänd väg, 52,6% väg är helt enkelt underkänd
Detta skapar inte bara ökade risker för olyckor, utan påverkar samhällsekonomin i stort.
Detta är ett infrastrukturproblem, detta kan dock skapa arbeten, men framförallt: detta är inte acceptabelt.
Sett ur ett nationellt perspektiv så framgår ett tydligt, men välbekant, mönster. Sett län-till-län så är Västerbotten det län som överlägset sticker ut mest grafiskt. Helt enkelt för att vägnätet domineras av eftersatthet, som har förvärrats och är just nu i en nedåtgående spiral.
Vi i 6F förbunden i LO har länge sagt ”Sätt fart på Sverige” men rejäla satsningar på byggnationer, infrastruktur, järnväg. Av Motormännens rapport framkommer således inte bara att Västerbotten är djupt eftersatt jämfört med resten av landet, utan att det också finns möjligheter till arbete och således skattebas och konsumtion. Sätt folk i arbete! En bra infrastruktur i Västerbotten är, också, en grundförutsättning för att folk ska vilja bo där.
1) Först måste man gratulera det ihärdiga arbete som folkrörelserna i samband med S-föreningen i Bullmark genomförst på bred front för att behålla sin byaskola. Det här är precis vad man ska använda s-föreningar till för att öka förtroendet för socialdemokratin och människors förmåga att påverka politiken. S-föreningarna är unika i sin decentraliserade, folkliga, karaktär. Inga andra partier har någonting som ens närmar sig en sådan infrastruktur för att informera, mobilisera och inkludera medborgare: Därför är det precis som Jonas Bergström skriver en ”Seger för den lokala s-föreningen” men kanske ännu mer för de barn nu som får gå kvar i sin skola och numera lättade föräldrar. Det är precis sånt här s-föreningar skall göra, skydda och ta tillvara det geografiska områdets intressen och trycka på politiker när beslut känns långt borta från realiteten. Det är vitalt för den interna diskussionen inom socialdemokratin men också för det politiska förtroendet. Grattis bullmark! Jag ser framemot nästa möte när vi från pereferins s-föreningar ses igen! Det här är, som jag påpekar ofta, en central del i en socialdemokratisk strategi som kommer vinna förtroende! Aktivera S-föreningarna!
2) Det är mycket hedersamt av s-föreningen i Sorsele att reservera sig mot att V och C nu går EMOT den lokala folkomröstningen om vindkraft. Folkomröstningar och demokratin, skall, respekteras. Sedan kan vi alla ha olika åsikter om saken men kommunens medborgare har gett ett tydligt beslut i frågan! KS i Sorsele går därför emot folkets röst, medans lokala s-föreningen förespråkar den. Hedersamt!
3) Just nu ligger det ett förslag på att prioritera Skärgårdsskolan i Holmsund, min gamla högstadieskola att anmärka. Jag är av åsikten att detta är en rimlig prioritering för att kunna fortsätta fylla lokalernas syfte. I åratal har skolan debatterats. Några har förespråkat att riva den men hela tiden har nya kriser uppstått där Skärgårdsskolan fått rycka in och avlasta infrastrukturellt strul, renovering och annat i Kommunen. Skicket på skolan idag är bedrövligt, och var faktiskt redan det i min mening på 90-talet (byggnadsåret är 1957 om jag minns rätt). Att skolan ska användas är något många holmsundare verkligen brunnit för, allt annat har varit ett slöseri på lokaler därför är min åsikt i den här frågan väldigt klar. Holmsund och Obbola expanderar ständigt, särskilt i den yngre befolkningen, vi har på det en hög immigration (lokalt i synnerhet) – det kommer behövas lokaler som Skärgårdsskolan i framtiden och för att den ska klara av utmaningarna behövs det en helrenovering. Redan när Storsjöskolan slog upp dörrarna fann vi snart att trots att den planerades som ”mer än tillräckligt” på papperet så visade det sig snart att den de facto var för liten för det faktiskta behovet, ett faktum som ökar för varje barnkull i kommundelen (Beräkningarna av återväxten har symptomatiskt alltid varit i underkant också, att anmärka). Att den gamla slitvargen Skärgårdsskolan nu har chansen att renoveras upp skall därför inte förringas. Skolor ska inte rivas, de ska användas.
Och framförallt. Skolor ska inte ställas mot varandra. Utan vård-skola-omsorg skall ställas mot andra utgifter som skall anses orimliga.
4) Umeå får inte det här miljöhuvudstadspriset. Det kommer inte som någon överraskning för egen del. Jag vidarehåller min tidigare åsikt att en delmålsättning i något sådant pris måste vara att antingen a) Bygga en cykelbana till Holmsund eller b) Införa tågrälstrafik till Holmsund. Helt enkelt för att orterna växer och biltrafiken med den, samma biltrafik som i stor mån också präglar centrala Umeås dåliga luft. För att klara framtidens utmaningar måste kommunen ta i beaktande att utveckla kollektivtrafiken till ”livmodern” och ”arbetsbarracken” i Holmsund/Obbola. Åtminstone måste ytterligare en åtevinningsstation placeras i Obbola, förslagsvis i Byviken, då byn expanderar söderut. Kommunen bör även underlätta för cyklister genom att placera ut gratis luftpumpsstationer, likt de i stan. Förslagsvis SCA Arena och Himmelska Fridens Torg. För Holmsunds del måste ett alternativ skapas i vakuumet som uppstått efter en nedlagt cykelaffär.
5) Nu har det avslöjats att Umeå Energi inte använt sina lägenheter korrekt. Vilket såklart är förjävligt. Mer sympatiskt av dem dock att säga upp en lägenheten som bara kostar pengar och inte använts korrekt när detta påpekats. Ett påpekande som såklart inte ska behövas. Det återstår dock att se om Kommunen kommer underlätta för de vanliga kommunalanställda att nyttja möjligheten att semestra i fjällen för en billig peng. Jag förväntar mig inget annat än att kommunen delger alla anställda, brevledes, om hur man ansöker om dessa lägenheter och att lottningen nu framöver sker med förbehållet att de som fått nyttja dessa förut, får stå över denna gång. Skall dessa lägenheter vara kvar så skall de uppfylla sitt syfte: Underlätta för de som kanske inte har råd i vanliga fall att ta en fjällsemester.
Några andra korta spaningar:
– Mycket sympatiskt av Obbolas S-förening att bjuda in allmänheten på Obbola Marknad att tycka till om hur en framtida byggexpansion ska kunna komma se ut.
– Mycket tungt beslut i veckan kring asylpolitiken. Lösningen är dock självklar, inte bara på detta område, utan i hela det fastrostade kugghjulet vars problem sipprar ut lite överallt. Det måste byggas mer hus, mer infrastruktur, mer upprustningar, mer satsningar på kommunala tjänster och offentlig sektor. Vi måste sätta fart på Sverige igen! 94% av befolkningen bor idag i en kommun med bostadsbrist!
Återkommande i mitt politiska intresse under åren, som nu sträcker sig en bra bit över halva mitt liv, så har frågan om Socialdemokratins kris återkommit som ett debattämne. Som född 1982 har jag personligen levt igenom och skådat samhället förändrats i grunden. Genom 90-talets kriser och gamla, skuggiga, minnen av andra samhällen, folkrörelser, fackföreningslokaler och politisk debatt så står jag med mina erfarenheter av hur samhället förändrats med en spegel i handen – jag har något att jämföra med. Det blev själva grunden i mitt sökande när jag gick ut i ett samhälle förändrat i grunden från värderingarna jag tagit med mig som barn. Även om jag ägnade lång tid innan jag till sist valde att engagera mig i Socialdemokratin så har knappast diskussionen om arbetarrörelsen varit knapphändig. Det har snarare varit det centrala, återkommande, temat. Det här har inneburit åtminstone 10 års grubblande, diskuterande och otaliga hyllmeter avverkad litteratur och diskussioner i fikarum. Sedan åtminstone 10 år tillbaka så drog jag mig mer och mer till en position till den ursprungliga arbetarrörelsens värderingar och strategi. Alltså, före Palme. Således landade jag i några punkter, som i sin tur jag hoppas kommer föra samhället vidare i sin utveckling mot ökad ekonomisk och social jämlikhet och inte minst kanske sporrar kamrater i Socialdemokraterna till vidare debatt.
1) Bristen på närdemokrati. För att vara ett engagerade och levande parti måste man vara aktiva där folk arbetar och bor. Och framförallt, det är här man formerar sin politik. Här har S-föreningarna det avgörande ansvaret att mobilisera, engagera och aktivera människor. När Socialdemokratin allt mer blir en del i en mediacirkus och känns längre och längre bort tappar ideologin per definition sitt förtroende och aktualitet för människor. Här måste man således arbeta med praktiska saker som områdestidningar, transparens, öppenhet och framförallt, kanske viktigaste punkten, att det går att förändra saker och ting. Att helt enkelt skapa interaktion och intresse för medborgarna kring sitt samhälle, sitt boende.
2) Ett nära samarbete med folkrörelserna. Folkrörelserna, likt fackföreningarna, är avgörande sociala strukturer för att bära upp en ideologi, en hegemoni. Idag har dessa folkrörelser förändrats, transformerats, i takt med tiden men är rörelserna är likväl en avgörande faktor om skall bygga upp en legitimitet i lokalsamhällen och kring sociala frågor. Här finns också ett ansvar att revitalisera, engagera, människor i folkrörelser Socialdemokratins ideologi stod inte på ett ben, partiet, det stod inte heller på två. Det stod på en myriad av Folkets hus rörelser, Teaterrörelser, Nykterhetsrörelser, Idrottsrörelser Broderskapsrörelsen. Hyresgästföreningen med många fler. Detta medförde självklart bilden av att Socialdemokratin förändrade saker i människors vardag och fanns mycket nära ens egna liv och fritid.
3) Folkbildandet. En punkt som säger sig självt. Att komma ut med analyser kring klass, ekonomi, politik och bilda kring frågorna i en icke-akademisk miljö är avgörande för att bygga upp en förståelse för sin politik. Här behövs nya tag kring ABF för att nå ut med enkla, moderna, smarta medel till en allt större del av befolkningen som läser mindre och mindre.
4) Materiella lösningar. Oavsett om det var politiken, fackföreningen eller folkrörelserna så var insatsen aldrig helt idealistiskt, uppbyggd kring de stora ideérna, utan ämnade till att förändra materiella ting. Löner, lokaler, lokalsamhället. Dessa reformer och förändringar var i sin tur förankrad i en materiell ideologi och ideal nära kopplade till att, konstant, oundvikligen, alltid sträva efter för att nästa generation skulle få det bättre. Först när partiet började närma sig sina första allvarliga kriser efter andra världskriget så blev debattklimatet alltmer klyschigare och fylldes med vad vi idag kallar ”buzzwords” istället för en praktik som utan tvivel hade självförtroendet att konkret peka på saker och säga ”Kolla! Vi gör det bättre!”. Det är mycket farlig fälla i min mening om socialdemokratin, likt modern vänster, skulle börja svärma kring klyschor istället för faktiskt, praktisk, arbetarklasspolitik. 5) Att lyssna på fackföreningsrörelsen. LO är och förblir större, rikare, mer organiserade än vilket parlamentariskt parti i Sverige som helst. LO-Kongressens beslut ska tas på allra största allvar och Socialdemokratiska partiet bör ha i åtanke att detta är ett parlamentariskt verktyg för den bredare arbetarrörelsen, inte minst fackföreningsrörelsen som en gång i tiden skapade partiet som parlamentarisk röst. Sedan 90-tals krisen, ja sen Stig Malm, är jag inte ensam om att få en känsla av att LO tappat makt inom Socialdemokratin och att t.e.x. allt färre arbetare tar del i den högre politiken.Faktum kvarstår dock att LO är Socialdemokratins mest aktiva, folkförankrade, del som gör skillnad för tusentals människor varje dag. I en tid när de flesta gamla folkrörelserna tappat fart så står LO, trots samtidens utmaningar, mycket starka.
6) Hegemonin, Normerna. En ideologi är aldrig bara ideal eller praktisk politik. Det är också en uppsättning normer och i sin tur en rörelse som har en hegemoni att vårda och utveckla. Man kan kalla det kulturkamp. I Arbetarrörelsens mest livaktiga år, strax före drygt 70 år av parlamentarisk styre, var kunskapen kring denna kamp mycket stor. Man förstod att man bär med sig ideal och normer som står i motsättning med andra ideologiers, eller för den delen, den härskande klassens. Ur denna kulturkamp föddes flertalet reformer och moraliska normer. Från du-reformen, hejandet till skatteplikt och neutralitetsprincipen. Ledande politiker fick därför, för att inte avsättas, helt enkelt bära upp dessa ideal på samma sätt som de ställde sig bakom partilinjen. Inte få av de mest effektiva socialdemokratiska politikerna var också genuint intresserade av en Humanus Nobilis – en noblare människa – och därför till exempel var övertygade nykterister, flitsamma arbetare och radikala fackföreningskämpar – inte sällan självlärda arbetare med fullgoda akademisk kunskaper – autiodiakter. Under åratal nu har vi präglats av skandaler som i grunden gått emot denna, av socialdemokratin införda, normer. Detta är ett av de större anledningarna till en markant förtroendekris och ökande politikerförakt. Konstiga beslut åsidosatt. Förr var det enklare. Företrädde man arbetare, ja då fick man uppvisa en gedigen arbetarbakgrund och arbetsliv. Målsättningen var helt enkelt att med erfarenheterna från det trångbodda, spritfyllda, fattigsverige med dess trasiga, fulla, människor inte bara bygga en modell för ett bättre samhälle, utan också i och med det, en mer solidarisk, ärlig och bildad människa. Eller för att vara konkret: En arbetarklass med större självförtroende och framtidstro. Här måste Socialdemokratin rannsaka sig själv. Lever dessa ideal kvar? Vad har vi för normer idag? Hur ser kulturkampen ut? Gör vi vårt bästa för att skapa en mer aktiv, engagerad, påläst arbetarklass? När vi löst dessa frågor, och kan prata om att vårda en egen värdegrund (och då pratar jag inte om en plikttroget skrivet papper gjort av någon student från Umeå universitet) så kan vi också ställa rimliga krav på våra valda företrädare om att följa den. Lever tanken kvar om att inte acceptera det rådande, och sträva efter bättre, noblare, ideal än samtidens sociala statusjakt, konsumtion och profithunger?
7) Medelklassen? Framkomsten av klassresor baserat på årtal av reela vinster efter andra världskriget skapade Sveriges första, möjligen kanske också sista. medelklass. Idag har detta blivit en grupp som är svårdefinierad och nästan mytisk inom politiken. På något sätt anses de dock sitta på den politiska makten oavsett om myten baserat sig på att de bor i urbana områden, en viss inkomst, en viss belåning eller bakgrund. Faktum kvarstår dock att man kan inte ha ett parti svansande efter vissa väljargrupper och slänga den ideologiska kompassen helt åt skogen i jakten på partikulära väljargrupper, som dessutom är ytterst svårdefinierade. Faktum är rent konkret att en jakt på specifika väljargrupper i den större gruppen däråt vårt parti alltid lutat oss, Folket, är ytterst problematiskt. Dessutom är det fullgott redan med partier som redan anpassat hela sin existens kring denna mytiska väljargrupp. Både på vänster och högerskalan. Nej, vi är socialdemokrater och därför vänder vi oss till den yrkesarbetande majoriteten av befolkningen och i synnerhet LO kollektivet. Att ”springa åt höger i ekonomin” eller ”utveckla en värdegrund åt vänster” och så vidare skapar bara förvirring. En förvirring som alltmer bemöts med suckar om att människor saknar ”de gamla goda sossarna..:”. Vår plikt åligger rent konkret till arbetarklassen. Den kan vi åtminstone definiera. Och vi delar inte intressen med Överklassen. Den kan vi också tydligt definiera. Resten är en sociologisk, akademisk, diskussion. Dessutom ser vi med all tydlighet att när vi börjar, likt en rubisk kub, försöka få väljargrupp X och väljargrupp Y med ditt och datt som sociologiska parametrar istället för att tala klarspråk så skapas ett politiskt vakuum som med lätthet ersätts av populistiska partier. Mängder med logiska felslut har tagits ute i världen av socialdemokrater som bundit upp sig mot t.e.x. lokala religiösa ledare i urbana förorter och på så sätt t.e.x. svikit sekulära, grundläggande, ideologiska pelare i jakt ”grupp x”. Det finns folk som på riktigt tror vi lever i USA i Sverige idag och också vill prata etnicitet istället för materiella förutsättningar. Här pratar vi om att verkligen undergräva förtroendet och framstå som verklighetsfrånvänd. Vi äger vårt politiska projekt mot betydligt större intressen än partikulära grupper. Och helt konkret, med en bred politik kommer vi dessutom nå stora delar av mellanskikten och andra grupper ändå. Vi behöver inte springa runt och oroa oss och noja. Vår politik är bra för majoriteten, det ska vara vår praktik och inställning.
8) Den progressiva kraften. Och det är väl här vi landar. I slutändan måste en stor berättelse återigen skapas genom mängder med åtgärder. Här har jag kollat bakåt i tiden, vilket såklart är helt otillräckligt i en modern värld, men den ger lite fingervisningar om hur arbetarrörelsen en gång i tiden lyckades skapa sin. Och vi vet med tydlighet dess CV: Demokrati, Pension, Semester, A-Kassa, Åtta timmars arbetsdag. Det här var inget paket som lanserades samtidigt, eller kom gratis, det tog tid och det krävdes målmedveten kamp, hårda förhandlingar och, framförallt, en socialdemokrati som byggdes upp underifrån. Från konsum till lokala idrottslaget, från egen media och en egen ekonomi. Fram träder en progressiv, samhällsförändrande kraft, om inte till och med dubbelmakt, som svepte över landet och förde oss till där vi är idag. För varje sak vi gjorde, så byggdes förtroendet, för nästa steg framåt. Hur svårt det än må vara för människor idag så var det inte styrelseledamöter som ställde sig där utanför fabriken med en bytta och byggde a-kassan. Det gjorde helt vanliga människor. De gjorde det för att det fanns en rörelse som stödde dem, som underbyggde ett självförtroende och förmedlade en känsla att man kan göra saker själv. Ta initiativ. Och sakta byggdes välfärden fram, över stock och sten och genom kamp och förhandling. De gamla erfarenheterna, våra gamla lösningar blev med tiden institutioner. Och tyvärr, precis där, så tappade vi en stor del av vår identitet. Idag är det vår plikt, om vi ska klara en framtida kris av sällan skådat slag, att starta detta maskineri igen och anpassa det till den nya, moderna, världen vi har omkring oss. Att vid sidan av det parlamentariska och styrelsemässiga, hela tiden ha en bubblande, levande, kraft att få idéer och näring av. För slutmålet måste vara något så enkelt som att vi ska överlämna en bättre värld och bättre förutsättningar till våra barn, än vad vi har haft.
Så..
Vårt mål blir därför att hitta dessa vakuum idag, och ersätta dessa med en praktiska lösningar, och ur dessa steg framåt bygga upp en berättelse igen. Att helt enkelt sakta bygga upp alla dessa pelare igen. Att återfå förtroendet. Om vi ska göra det kan vi inte vara rädda för debatter, folkrörelser, nya idéer eller för den delen att återigen lyfta upp gamla fanor eller gamla normer. Ska vi klara det så kan vi inte bara administratörer, politiker, kommunikationsexperter – socialdemokratin är en folkrörelse, inte ett avantgarde. Så slutligen lutar vårt öde på på medlemmarna, på s-föreningarna, på fackföreningarna och framförallt på en vision att fortsätta förändra samhället till det bättre. Att möta framtiden med nya lösningar. Att aldrig tillåta tomma vakuum ersättas av andra krafter än våra. Att våga diskutera, debattera, ha högt i tak. Att mana folk till demokratisk diskussion, att våga ifrågasätta. Till sist så kanske vi kan ta ordet Arbetarrörelse i vår mun med dess ursprungliga mening i åtanke. Arbetare i Rörelse. Inte Arbetarstilleståndet. För i slutändan, allt det här jag skrivit om, det är den rörelse som inte bara är själva demokratins grundfundament, det är också en kraft som återigen skapar denna berättelse om positiv framåtanda, politiska reformer och en ständig jakt på ökad social- och ekonomisk jämlikhet. En positiv, istället för cynisk, kraft.
För hur vi än vrider och vänder på det. Vi kommer fortsätta ställas inför utmaningar, och i ett skräckscenario, måhända finna en dag att vi inte kommit så långt ifrån det där fattigsverige som vi trodde. Därför måste vi fortsätta, hela tiden fortsätta, utveckla grunderna i vår rörelse. Och det arbetet börjar där du jobbar, och där du bor. Hos den vanliga medlemmens och medborgarens vardagsliv. Slutligen
Bjuder här på en gammal film. En av många som en gång i tiden byggde upp en av dessa gamla starka normer. Att vi tillsammans kan lösa problem.
Det här med nationell identitet är ju något väldigt paradoxalt. Å ena sidan har vi sedan 2005 en formell flaggviftardag, å andra sidan är den helt irrelevant för de flesta av oss. Även om denna dag tacksamt nog förändrats från monoklar, strama marscher och preussiska övningar för en sluten krets kring Stockholms adelhus till mottagandet av nya medborgare till landet så är ju det här faktiskt inte våran nationaldag. Det är ju bra och så att vi har en dag där vi kan ritualisera in nya medborgare och låta gammadeln få visa sin kultur öppet, typ som pride, men framförallt berör ju den här dagen oss genom vår ledighet – inte vår nationella identitet.
För handen på hjärtat, och nationalstaten åsidosatt, inte strömmar våra känslor kring att vara svenskar, nordbor, skandinavier från dekret ovanifrån, från nationalstat eller kungamakt. Nej den finner vi i blomsterprakt, urskogar, höga fjäll och kulliga dalar. Bland röda stugor, rutten fisk, starka drycker och sånger och ritualer som sträcker sig så långt tillbaka så att prästerskapet rodnar och inte vill prata om det. När vi fiskar, plockar svamp, jagar, vandrar i skog och mark.
Det är i gästfriheten, solidariteten, maten och skratten som vi kan ställa oss och blicka ut över havet, med kluckandet i öronen och friska luften omkring oss, med kanske en och annan innanför västen som svensken får för sig att tyst viska att denne är stolt över sitt land. Ge det en solnedgång kanske till och med en norrländsk man kostar på sig sig ett snyftande, en mygga i ögat.
För till syende och sist så äger vi vår nationalkänslor till det faktiska landet, och till arbetet, inte till staten eller kungen. Inte blod och jord. Arbete och jord. Där har vi format vår självbild.
Nationaldagen får väl fortsätta vara, vi behöver den av praktiska anledningar, som ett integrationsprojekt och att få vädra ur gammhögerns behov av den götiska romantiken. En romantik format långt efter vårat läns egna uppoffringar för fosterlandet i Finska kriget 1809. Ja man kan nästan påstå att nationalromantiken kom som svar på den kris detta krig innebar.
Så den nationella identiteten, känslan att tillhöra detta land – den formar vi kring midsommar och på semestern. Och det är när vi får våra nya medborgare att lägga ifrån sig den här blågula flaggan, en flagga som dessutom bara äger monopol i drygt halva landet, och istället lyfta nubben, att enas med oss i urskogen – som vi på riktigt delar samma nationella identitet. Svenska identiteten är således föga lite förknippad med kungens flagga – hockey och fotboll åsidosatt! Istället går många av oss omkring vanligtvis som skåningar, norrlänningar, finnar, samer eller jämtar för den delen.
Så Svensk nationalism fortsätter således sin paralella gång, med allsköns tokiga apostlar, rasister, byråkrater och romantiker – men folkets syn på det hela fortsätter vara ett levande kulturarv. Långt från slott och stora salar. Levande i hembygdsgårdar, frluftsliv och naturföreningar.
Och ska vi nu fira själva nationalstaten:låt oss då fira det bra och unika med den. Allemansrätten och folkrörelserna. Det är ju trots allt pelaren i vår gemensamma identitet.
Själv firade jag Nationaldagen genom att besöka Sävar, Ratan och Bygdeå för att besöka minnestrakterna efter det förödande kriget 1809.
Nu närmar sig snart semestern och då är det så att några fackliga ungdomar gjort ett toppenjobb och inte bara fått publiceringsrätten utan även digitaliserat boken ”Så tänkte vi på LO” och lanserat den genom sitt sidoprojekt Arbetarstudier. Den tror jag kommer bli en ypperlig semesterläsning för många av mina vänner och bekanta och inte minst en historielektion och grund för många kommande diskussioner för arbetarrörelsens strategi framåt under 2010-talet ute i s-föreningar och fackföreningar.
Från deras hemsida:
”I boken görs för första gången ett försök att ge en samlad bild av händelseutvecklingen sett från ett renodlat fackligt perspektiv. I några avslutande kapitel resonerar författarna också utifrån dagens situation! Författarna menar att mycket kan göras för att skingra den ideologiska vilsenheten. Det går att återta den starka samhällsförändrande kraft man en gång hade.”
Det blir mitt boktips till allmänheten inför semestern, i synnerhet då boken inte längre finns i tryckt format. Äntligen får man lite nytta av den där paddan!
Korthet
Holmsundarn
Med gott öga till bruksorten
Socialdemokrat
Historienörd
Föreningsaktiv m.m.
Senaste kommentarerna