I Storumans kommun är det många år av god hushållning som gör att vi inte har panikåtgärder framför oss. Vi har snart tio år med positiva resultat i kommunen.

Inför kommande år ser det tuffare ut. Mycket tuffare. Givetvis blir det då en väldigt svår diskussion om hur man skall se till att även i frotsättningen ha en ekonomi i balans. Vanligen blir det verksamhet mot verksamhet, grupp mot grupp – ingen vill ju att det skall sparas eller dras in där de egna intressena finns. Har man skolbarn får det inte sparas där, har man anhöriga med hemtjänst får den inte förändras, har man barn i förskolan får den inte röras. Det är inte märkligt. Utan instinkten att ta hand om det som ligger oss närmast hade vi som art dött ut för länge sedan.

Det som är märkligt är att de som säger att vi absolut inte kan förändra det just de värnar om aldrig har svar på hur vi istället skall lösa uppgiften att få ihop ekonomin. ”Inte här, någon annanstans” är svaret när man undrar hur vi skall göra.

Som ansvarstagande och tänkande människor har vi ett lite större ansvar. Vi som är förtroendevalda har det definitivt. Vi måste få plus och minus att gå ihop. Vi måste se till helheten. Helheten – just där brister det ofta, enligt min egen erfarenhet.

Vi är så vana vid att allt organiseras i specialiserade verksamheter med egen budget och egna resurser att vi tror att det är mest effektivt. Den här ”stuprörsmodellen” förblindar och försvårar när man måste se över resursförbrukningen. En besparing i en verksamhet kan mycket väl göra att en annan verksamhet blir dyrare. En ökad satsning på en verksamhet kan mycket väl innebära att en annan kan spara. Men det ser inte de enskilda förvaltningarna, eller de enskilda politiska nämnderna. De är ju bara ansvariga för sin lilla tårtbit.

När vi som lokalpolitiker nu skall ta ställning till förslag från våra kommunala förvaltningar och tjänstepersoner om hur vi skall nå balans framåt är det tårtbitar som hanteras. Stuprören är väldigt tydliga. Men jag är ärligt talat inte intresserad av delarna om jag inte får se helheten samtidigt. Det borde vara allas vårt ansvar att varje gång en enskild verksamhet eller förvaltning kommer med förslag om förändringar alltid ställa frågan: ”Hur påverkar detta kommunen som helhet?”.

Jag och mina partikollegor i Liberalerna är gammaldags på det sättet att vi vill att varje skattekrona skall användas så effektivt som möjligt. Vi tycker att man inte skall ta ut mer skatt än vad som är absolut nödvändigt eftersom vi tror att varje människa skall få forma sitt liv själv i så stor utsträckning som möjligt. Att då inte alltid se till helheten när man förändrar delar av kommunens verksamhet är enligt vårt synsätt fel.

Egentligen är det väl inte så konstigt? Förr diskuterade man vid köksbordet. Den där hästen man skulle kunna köpa var ju en väldig investering, och den kostade ju i hö också. Men eftersom man kunde dra fram dubbelt så mycket ut skogen och dessutom använda den som körhäst och dra in lite kontanter var det en bra investering. Om ”hästavdelningen” inte pratat med ”skogsavdelningen” och ”transportavdelningen” hade hästen inte blivit köpt. Familjen skulle ha en avsevärt sämre framtid utan hästen, men man hade valt att låta bli ändå. På grund av stuprör.

Därför måste vi tänka på helheten i alla sammanhang. Om en nämnd får ihop eller inte får ihop sin budget är ganska ointressant innan man tittat på vad det betyder för kommunen som helhet. Det är ju det som faktiskt räknas i slutändan.

Jag kommer i alla sammanhang alltid att ifrågasätta alla förslag som inte visar hur de påverkar helheten, oavsett vem de kommer ifrån och oavsett vart de syftar. Vi måste blir bättre på att förstå om hästen gör nytta eller inte och att stuprör är bättre på hus än som organisationsmodell.