Ingemar Sandström, oppositionsråd, Nordmaling

Om livets små förtretligheter och glädjeämnen

Att äta en elefant

Av , , Bli först att kommentera 0

Har ägnat helgen åt att genomföra ett ’omöjligt’ uppdrag, nämligen att frakta ut en friggebod à 15 m2 och 1.600 kg (levererad i två stora paket) till sommarstugeön. Ditt finns ingen bilväg, utan allt ska tas ut med hjälp av båten, ca 5 x 1,5 m och inte lämpad eller byggd för virkestransporter av dessa dimensioner. Men skam den som ger sig; traktorlyft på släpkärra för vidaretransport till Gavelbänken, användning av hemmasnickrad flytbrygga som lastflak efter båten (tog 2 x 3 timmar sjötransport) och ett stort antal svettdroppar för bärande av nämnda virke upp till landbacken vid stugan. Men nu är den där, och det utan att någon av hustruns farhågor kom på skam. Efter genomfört arbete erkände hon att hon i 14 dagar oroat sig för att a)vi inte skulle orka bära, b)flytbryggan inte skulle gå att dra efter båten, c)allting skulle tippa i sjön, alternativt d)alltihop .
I lördagkvällens återhämtning kommer jag att tänka på hur ofta vi inte ställs inför uppgifter eller uppdrag som vi i första tankebanan klassar som ’omöjliga’ eller ogenomförbara. Men visst är det väl så att allt går att göra med rätt verktyg, rätt mängd resurser eller tillräckligt med tid? Börjar vi däremot med tankarna att det inte går, ja då finns det tusentals bevis för att inte ens försöka börja med uppgiften. Samma sak gäller nog för alla delar av livet, vare sig pratar om vardagsproblemen, arbetsutmaningar eller varför inte i politiken! Tycker ibland att vi alldeles för lätt låter ’svåra frågor och uppgifter’ passera utan att agera, just för att vi redan har klassat dom som ’omöjliga’ eller ’för svåra’. Samtidigt är det väl fler än jag som har upptäckt att om man inte tar tag i ’den svåra frågan’ försvinner den inte, utan den bara växer och blir till just ’omöjlig’ att lösa. Fick för många år sedan en klok tankegång som jag försöker komma ihåg så ofta det går: Det går alldeles utmärkt att äta en hel elefant! Försöker jag dock klämma i mig hela elefanten på en måltid, kommer jag att misslyckas. Tar jag däremot bara en skiva om dagen, så är elefanten med tiden uppäten! Kanske blir jag less på ensidigheten i menyn, kanske smakar den inte så bra på slutet, men onekligen kommer den att vara uppäten så småningom. Allt går att lösa, om jag bara tar lagomt stora bitar åt gången, även ’omöjliga’ uppdrag.

NFJDDJ

Av , , Bli först att kommentera 0

Visst är det fascinerande hur lätt vi har att hitta syndabockar, och hur vi verkar njuta av att kunna ’sätta dit’ någon när något inte gått enligt ritningarna. Se bara på svensk fotboll; för två veckor sdan var Lagerbäck närmast helgonförklarad som tagit Sverige till alla de stora mästerskapen under sin ledarperiod, och efter Rysslandsmatchen var han direkt sågad och närmast persona non grata i Sverige, trots att jag tyckte mig se ytterligare 12-13 man på planen mot Ryssland. Men tydligen har vi ett kollektivt behov av att kunna skylla på nå´n och med förtjusning kunna säga NFJDDJ = Nu Fick Jag Dig Din Jävel!
En av mina främsta mentorer inom ledarskap gav mig sin visdom: -’Kunskap är ingenting annat än summan av alla misstag vi har gjort när vi prövat oss fram, från barnaåren fram till aktuell dag! Och en expert är bara en person som gjort alla missatg som går att göra, fast bara inom ett begränsat område!’ Hans ord har för mig betytt att jag har vågat pröva göra saker som jag aldrig tidigare prövat, vågat ta ett misstag som ett lärande, lärt mig att skeenden som skapats av människor kan omskapas om det blev fel, och lärt mig att uppmuntra mina barn, kolleger och vänner att våga att pröva, och utan att fördöma.
Men om varje försök, varje prövning, varje form av gränsöverskridning resulterar i en skadeglad motståndare som ivrigt påpekar hur idiotiskt och fel och vansinnigt resultatet blev så blir inte försöken så många, inte alla klarar av en massiv kritik. Jag kan bara se på hur vi i Sverige lägger mycket större krut på att ’ göra saker rätt’ än att fokusera på att ’göra rätt saker’, och att det med stor sannolikhet beror på rädslan för kritik. Min mentor sa också att ’ett gott omdöme får man av sina erfarenheter, och sina erfarenheter får man på grund av dåligt omdöme’, ett alldeles fantastiskt levnadsråd, tycker jag.

Leader UR-nära i hamn…

Av , , Bli först att kommentera 0

I en symboliskt riktig miljö -Täfteå småbåtshamn som var ett Stad & Land-projekt- träffades idag på morgonen landshövding Chris Heister och valda delar av LAG-gruppen (Umeåregionens kommuners representanter för Leaderprojekten) för att underteckna avtalet som betyder startskottet för arbetet med projekten. Leaderprojekt betyder att det satsas EU-pengar och kommunala pengar för att driva projekt som skall och kan utveckla landsbygden, både med offentligt, privat och ideellt fokus. Tanken med Leader är också att tankar och idéer ska komma underifrån, från landsbygdens egna innevånare, föreningar och näringsliv. Jag fick som hastigt utsedd tf ordförande för LAG-gruppen vara den som högtidligt undertecknade avtalet med landshövdingen i en skara av inbjudna, Täfteåbor och media. Det kändes stort, att få starta upp ett nytt sätt att utveckla kommunerna i regionen, och med ekonomiskt stöd på dryga 6 miljoner årligen i EU/kommunala pengar! Ett stort tack till Täfteå intresseföreningen som hade ordnat så fantastiskt fint nere i hamnen, och vilka lax-mackor!! Synd att en lunch väntade direkt efter….

De senaste dagarna har varit intensiva, därav ingen blogg. Har hunnit med Skogs-Nolia, regionråd, fram-och-tillbaka-sväng ner till Västerås över helgen med storkalas mm, och så förståss måndagens fullmäktige, där tagandet av budgetramarna var den stora frågan. Sen hann vi väl också med lite debatter i konkurrensprövningens tecken, och frågan om lån till enskild förening, men allt det där har ni väl redan läst om i tidningen…..

Lära för livet, eller….

Av , , Bli först att kommentera 0

Nyss hemkommen till kontoret efter en eftermiddag med avslutningsfika för Artediskolans 9:or kommer ett antal tankar över mig, då det gäller skola, lärande, livet, kompetens, kunskap o.s.v.
Är ju själv så pass gammal att när skolan var slut efter 9 år (1961) så var man vuxen och skulle ut i ett väntande arbetsliv, och det man behövde kunna för livet antogs man ha fått i skolans salar. Det tog väl ytterligare några år innan jag insåg att sågverksarbetare i Holmsund kanske inte var den ultimata drömmen, utan nya kunskaper fick fixas med dåtidens distansstudier, Hermods Brevskola, för ett arbete inom marknadsföring. Efter ytterligare 10 år förstod man att spetsa upp sig i ett enda smalt yrke, och hoppas på guldklocka efter 25 år, inte var det klokaste alternativet. Runt 35-årsåldern hade man blivit så vis att man insåg att alla kunskaper som fanns lagrade i skallen hade ett ’Bäst-före-datum’ och att många av mina kunskaper var helt värdelösa/felaktiga/omoderna/ oanvändbara, och att själva livet egentligen handlar om att kontinuerligt utbilda/utveckla sig själv för att åtminstone kunna ha relativt samma kompetensnivå livet ut! I dagens ständigt föränderliga samhälle blir ju det synsättet en överlevnadsfråga, där kunskap blir en del av kompetensen, men där nätverk, erfarenhet, social och kommunikativ förmåga blir lika tunga beståndsdelar, och merparten av dom delarna får du inte i skolan utan de kan bara skaffas i LHS (Livets Hårda Skola). På ett sätt tycker jag lite synd om dagens skolungdom som fått så otroligt många krav på sig för tillträdet till vuxenlivet, å andra sidan kan jag vara fruktansvärt avundsjuk på dem, eftersom dom ges sådana möjligheter att skaffa sig den kompetens som efterfrågas just för dagen. Men som sagt var, man måste ju gilla läget att hela livet är en utbildning, ingenting som tar slut efter 9 eller 12 år i skolan.

Internkontroll

Av , , Bli först att kommentera 0

Visst låter själva ordet otrevligt och med lite snudd på polisverksamhet inom tänkta eller rent av uppfattade missförhållanden. Idag har jag och UMA varit ner till Stockholm tillsammans för att få en annan bild av ordet, och få ta del av andra kommuners erfarenheter av deras sätt att jobba med begreppet. Klart är att behovet finns överallt, och lika klart är att syftet inte är att kontrollera misstänkta oegentligheter, utan mera ett sätt att arbeta med verksamhetsutveckling/kvalitetsutveckling. I kommunallagen sägs tydligt att de politiska nämnderna/styrelsen har det övergripande ansvaret att sätta upp mål för sin verksamhet, skapa policys och regelverk/reglementen och inte minst följa upp verksamheten och åtgärda, och alltsammans inom ramen för ’god ekonomisk hushållning’, d.v.s. att all verksamhet ska ske utan att slösa med skattemedlen. Politikerna är alltså ansvariga, men hur ska man kunna ta ansvar om man inte har full koll på hur verksamheten bedrivs, att den följer beslutade lagar, och att man som politiker får en klar, fullständig och förståelig rapportering och återkoppling från dem som bedriver den verksamhet som politikerna har beslutat om? Här är då internkontrollen verktyget, enligt de kommuner som vi lyssnade på idag.
Att en politiker ska kunna all rådande lagstiftning, vara teknisk expert i alla sakfrågor, ha civilekonomiexamen för att kunna läsa ekonomiska rapporter etc, är naturligtvis som alla kan förstå en fysisk omöjlighet. Tjänstemannakåren är de som ska vara experter inom sina respektive områden, och dom som naturligtvis ska ge sina politiker riktiga, kompletta, sakliga, informativa och inte minst förståeliga beslutsunderlag. Det här förutsätter naturligtvis också ett förtroende att så sker, och att information och beslutsunderlag formas utifrån politikernas krav och önskemål på insyn och förståelse. Internkontrollen i t.ex. Linköpings kommun bedrevs enligt begreppet BKPL = Bäng-koll på läget, och det var där tjänstemännens önskemål att deras politiker skulle vara ’rätt’ uppdaterade som hade skapat internkontrollmiljön, d.v.s. inte kolla för att kunna sätta dit någon, utan en gemensam önskan att verksamheterna skulle bedrivas så bra som möjligt (utifrån ett tydligt medborgarperspektiv där kommunens innevånare var den egentliga uppdragsgivaren för både politiker och tjänstemännen.)
Att samtliga närvarande politiker från ett 20-tal olika kommuner dessutom vittnade om i stort sett samma problemställningar. kopplade till verksamheterna olika ansvarsområden, där framför allt behovet av/bristen på kvalitativa beslutsunderlag nämndes av alla, gav åtminstone mig belägg för tankegångarna om rutiner för internkontroll/kvalitetsutveckling.

Blod tjockare än vatten?

Av , , Bli först att kommentera 0

Har precis vinkat adjö till ett antal i fredags okända människor, som nu på söndagförmiddag blivit uppdaterade som mina kusiner. Allting började för snart ett år sedan då några av oss syskon med en av kusinerna började prata om släkten, och frånvaron av kontakt mellan kusinerna. Jag kunde själv konstatera att de kusiner som redan vid födseln drogs iväg till Skellefteå eller Stockholm, var fullständiga främlingar för min del. Beslut togs i alla fall om att arrangera en träff med samtliga kusiner, och med utgångspunkt från Holmsund, där i alla fall anfäderna mormor/farmor och morfar/farfar växt upp och även bedrivit handel. Ett års planering, och så på lördag morgon då alla samlade på Västerbacken, besök på Holmsunds kyrkogård där anfäderna finns begravda, utflykt till Holmen som var dåtidens paradis med mormors sommarstuga, och slutligen då gemensam samling och middag här i Nordmaling. Inte så mycket för att här fanns plats utan lika mycket för att våra gemensamma rötter faktiskt kom från Nordmaling, närmare bestämt Mullsjö och Gräsmyr! Vem kunde tro det!? Trodde aldrig i min vildaste fantasi att det fanns så mycket att prata om, så många gamla foton att minnas kring, släktkartor och minnessaker att skratta åt, och episoder att berätta. Och det är en förunderlig känsla att ’hitta igen sig’ i sina kusiners utseende, ageranden, minspel och sätt att vara. Plötsligt finns känslan att vi känt varann hela livet fast vi just har setts för första gången. Nog måste det finnas nå´t i blodet som ger den speciella släktkänslan/familjebandet?

Veckan i övrigt har varit intensiv, med kommunstyrelse, regionstyrelsemöte och naturligtvis firandet av Sveriges Nationaldag i fredags under klarblå himmel och strålande sol. Även här tycker jag behållningen är den speciella känslan av samhörighet, vi-känslan hos oss som bor här, alla som finns tillsammans oberoende av ursprung och etnisk grund. Talet som hölls av kommunchefen Magnus Haglund påpekade just detta och var en bra påminnelse om allt vi tillsammans kan vara lyckliga över här där vi verkar och bor.

Ska hinna med att fälla en storgran också idag, om inte vinden blåser upp med fel riktning.

Att lägga en grund

Av , , Bli först att kommentera 0

Har ägnat helgen åt att lägga grunden för en blivande friggebod. Upptäcker (på nytt) vilket djäkla jobb det är, både att frakta ut betongplintar och bärlinor, och sedan få allt på plats. Plintritningen är i millimeter, så man antar ju att alla måtten ska vara exakta, och dessutom få allt vågrätt på en synnerligen ojämn markbit. Nog hinner man bli förbaskad ett antal gånger då millimetrarna inte vill stämma, och den övre plinten ska grävas ner ytterligare nån centimeter när det mesta verkar vara på plats i övrigt. Biten av insekter, stickor i händerna och en ömmande rygg till trots ligger nu grunden klar för kommande bygge. På väg hem faller tankarna om vikten av att lägga ner tid och arbete på att grunden ska vara rätt, för att inte resten av bygget ska bli ett mindre helsicke att gtenomföra. Kan inte låta bli att dra paralleller med arbetet, där framgången för många beslut och åtgärder just ligger i minitiösa förberedelser och förarbeten. Många politiska beslut får ju stora konsekvenser både för kommunen i sig och inte minst för de som bor i kommunen. Känner ibland (och får det också påtalat från vissa politiska kolleger) att en del ärenden och frågor hamnar i långbänk för att inte beslut tas direkt. Å andra sidan tycker jag också att vissa frågor forceras fram av olika intressenter, och de besluten har en tendens att återkomma, endera som ett överklagande eller med krav på kompletteringar. Grunden var helt enkelt för dålig eller hade brister som gjorde den fortsatta hanteringen för svår. Dilemmat är att veta när man kan acceptera 1 millimeters differens, och när man inte kan det. När allting går som på räls, och ingenting gnisslar eller passar dåligt, då kan man glädjas åt att all tid som krävdes för att göra grunden väl, var bra investerad tid och resurs.