I kväll var det en kväll med blandade känslor när jag åkte ner till Ö-vik för att närvara vid examensfestligheterna för den 11:e årskullen av färdigutbildade Turismentreprenörer. Visst fanns glädjen där för mina elever, och stoltheten över att dom lyckats med sina studier och att jag hade fått hjälpa till, och tacksamheten för ynnesten att ha fått lära känna dessa människor och hjälpa dem in i världens roligaste bransch. Och samtidigt då en mera ledsam känsla av att nästan förlora dem, då dom nu slutar skolan och ska ut i sitt yrkesliv, spridda över hela världen. Vetskapen om att jag knappast kommer att träffa ett antal av dem någon fler gång i livet, och att många av dem kommer att försvinna ut ur mitt liv, känns som en skiljsmässa, ett avsked, ett avslut, och det gör lite ont i själen. Efter två år tillsammans har man lärt känna dessa elever så väl, så jag brukar kalla dem mina små barn. Och att barnen en dag lämnar boet är aldrig roligt, även om man vet att dom ska ut i sina egna liv och arbeten, och att det till största delen kommer att gå dem väl. Men ändå!
Ett flertal av mina elever tillbaka från när utbildningen började håller fortfarande kontakten och ett antal av dem träffar jag i mina fortsatta branschkontakter, och det är alltid högpunkter i vardagen. Ida, Thomas, Carina, Pamela, Tobias, Anna PP, Johanna, Jonna, Caroline, Erik och alla ni andra i klassen KY 11 har lämnat efter er osuddbara minnen hos mig, utvecklat mig som människa och lärare, och gett mig många glada stunder i en annars slitsam vardag. Lycka till i ert yrkesliv, och glöm inte att höra av er!

Det är som alldeles speciellt när man kan åka ut till sommarstugan första gången för sommaren: båten full med grejer, verktyg, virke och vinterns inköp, det blåser fortfarande kalla vindar, stugan känns råkall och mössen har även denna vinter hittat in och lämnat sina spår. Men ändå! Längtan att komma ut till ön och stugan, resan över havsviken, doften av hav och sommar, är som en nykick som omedelbart ger kroppen (och mest själen) ny energi och livslusta! Ingen väg finns dit ur, så allt måste fraktas i båten, inget vatten finns så dunkarna måste vara med, ingen el förutom 12 V som ger lyse och elverket som tas till i nödfall, och kylskåpet på gasol stängs av varje gång vi lämnar ön, och ändå; njutningen i att få vara lite spartansk, hitta lite enklare lösningar på stundens problem, sitta på hällen med kaffekoppen, och bara få vara. Nog är det märkligt att vi människor kan njuta så av att faktiskt få komma bort ifrån vardagens sysslor och rutiner, för att i tämligen emkel miljö få hämta andan, varva ner, stressa av och mentalt ladda upp samtliga batterier. Ändå är ju vistelserna på ön nästan hela tiden förknippade med något att göra, och inte alltid av det enklare slaget. Samtidigt som hustrun städar ur, dammar, vädrar, piskar, torkar, får jag själv ägna mig åt traditionellt karlagöra; göra upp eld i spisen, snickra, spika, kapa ved, montera upp gungställning (till barnbarnet Antons besök om några veckor), ställa ut bryggan på udden, sätta ihop de nya altanmöblerna och sätta upp vattentunnor. Kroppens alla muskler värker och ömmar när man kommer hem, och man somnar relativt ovaggad till kvällen. Men ändå! Klockan går på tok för sakta fram till tiden för nästa möjlighet att åka ut, och i sinnet har man redan börjat planera för all de besök man vill uppleva ute på ön. Nog får man vara tacksam!

Igår var det lite av en folkfest i Nordmaling, när herrarna Aschberg och Fylking promenerade genom kommunen. Vi hade fått okey på ett uppdrag till herrarna och inget kunde vara mera lämpligt än att de båda gemensamt fick starta vår nedräkningsklocka som finns vid det blivande resecentrat, och som visar den kvarvaraqnde tiden i dagar, timmar, minuter och sekunder till det första tåget stannar till i Nordmaling. Efter uppdraget fick de båda vandra ner till centrum för att få folkets jubel, bli utnämnda till Ambassadörer för Nordmaling och naturligtvis ta emot de pengar som samlats in i kommunen, ca 25.000:-. Under hela ceremonien, även då Robert Aschberg förklarade syftet med deras 180 mil långa promenad från Ystad till Haparanda, kände jag (förutom folkfest-glädjen) bara en gränslös beundran för desa två män! Att ta på sig att under nästan 3 månaders tid vandra genom hela Sverige till fots bara för att lyfta upp och informera om den elaka och ibland osynliga sjukdomen prostatacancern, hur den drabbar hela familjen, varför den fortfarande anses lite skamlig (kopplad till manligheten och potensen!), och hur omfattande den egentligen är. För den saken skull utsätter man sig för plågan att dag efter dag, i olika väder, ha muskelvärk och ömma leder, ljumskbesvär och ryggvärk, värkande fötter och vader och dessutom vara borta från familjen under långa perioder. Jag vet inte om jag själv skulle vilja utsätta mig för det Aschberg och Fylking nu genomför! 140 mil har dom trampat på och dryga 40 mil kvar! Inte kan man annat än hysa beundran för insatsen. Det ska bli spännande att följa deras vandring vidare på deras egna hemsidor/bloggar, och det ska bli lika spännande att se hur mycket pengar till cancerforskningen dom kommer att ha hunnit samla in vid målgången i Haparanda. Såg att entreprenörerna i Ö-vik lämnat en check på dryga 200.000:- i går kväll……!! För övrigt såg båda herrarna riktigt fräscha ut i sina nu riktigt långa och yviga skägg och mustascher!

Har egentligen bara precis landat efter veckoslutets stora äventyr, att närvara vid partiets riksstämma med tillhörande riksting i Örebro. Det var premiär för min del för båda delarna, och upplevelsen var mäktig; att tillsammans med dryga 550 ombud från hela Sverige sitta och diskutera och besluta om partiets ställningstagande i flera hundra olika skrivningar! När jag fick programmet med stämmoförhandlingar från 08.00 på morgonen till klockan 23.00 på kvällarna funderade jag en hel del. I verkligenheten avslutades stämmodagarna först klockan 01.30, för att man skulle hinna med alla talarna, yrkanden och beslut. Fascinerande var inte minst att se presidierna hantera alla yrkandena och lägga propositionsordningarna så att besluten blev tagna i laga ordning. Mycket inspirerande var också alla unga talare som med stor empati och äkta känslor agiterade för sina yrkanden och åsikter, inte minst de ungdomar som kandiderar till topposterna i den kommande EP-valet. Stämman gav klart mersmak!
I kväll var det dags för extrainsatt fullmäktige för att fastställa de preliminära budgetramarna för år 2010 (efter en dag med både gruppmöten, kommunstyrelse och nya gruppmöten!). Mesta tiden tog förståss frågan om fördelningen av de (minskade) resurser som kommer att finnas för 2010 års verksamhet. Alla var nog överens om att det blir tuffa tider de närmaste åren, men med (förståss) en inledningsvis oenighet om fördelningen mellan nämnderna och kommunstyrelsens verksamheter, bl.a. de som ryms inom samhällsbyggnadsförvaltningen. Jag måste erkänna att jag väldigt gärna ville hålla fast vid det förslag som de borgerliga ledamöterna gemensamt enats om, men kan lika glatt erkänna att jag började tänka om efter Thomas J:s både sakliga och empatiska inlägg. Nu blev slutresultatet (efter ajournering och diskussion från ’vår’ sida) en kompromiss som verkade finna gehör hos båda sidorna av fullmäktigeborden. Det kändes skönt, och beslutet togs också snabbt och geschwint. Nu blir det svåra beslut och åtgärder för alla förvaltningarna, och det verkar också redan finnas en beredskap för detta i förvaltningsledningen. Det slutliga beslutet, då budgeten fastställs i sin helhet blir redan i september i stället för i slutet på november, men instatser och åtgärder måste påbörjas redan nästa vecka. Håhajaja, inte blir det så kul, men så ser verkligheten ut just nu. Man får väl glädja sig åt att man får träffa Robert Aschberg och Gert Fylking imorgon (tisdag) då de passerar Nordmaling på sin vandring genom Sverige. Vid ca 16.00-tiden ska de anlända Nordmaling vid det blivande Resecentrat. Det kan bli kul i alla fall!