Jag såg programmet ”Uppdrag Granskning” med Jan Josefsson igår. Och kunde se och förstå att korruption kan förekomma i myndighetsvärlden.

Och att det sker helt öppet och ogenerat. Bara man är tillräckligt korkad och med utslagen minnestatus och ett starkt egenintresse så kan det ske!Och det kan förekomma på så nära håll som i detta fall på kommunal nivå. Detta skedde i Göteborgsområdets kommunala sfär.

Här visades hur vissa tjänstemän med rätt att handla med kommunala medel med en byggfirma. Som i sin tur slugt och generöst inriktat sitt intresse på minnesslöa tjänstemän!
Man kunde förstå hur lätt en tjänsteman i nån form av chefställning med sin rätt att attestera fakturor till betalning kan sätta sprätt på kommunala skattemedel. Och tydligen kunde få sina egna privata angelägenheter typ semester och bättre boenden på köpet.

Jag kunde knappt tro att sådant här kunde vara så enkelt. Men uppenbart kan det vara så, och inser att åtminstone jag levt i naiv god tro i myndigheters kompetens och regelverk.

Men det värsta av allt var att man kunde ana, att det inte var de mest skärpta personerna i myndigehtssfären som tilläts göra affärer och vara kommunens goda kontaktpersoner gentemot sluga entreprenör. De hade noll koll men tilläts sköta kommunens upphandlingar! Och allt tycktes för dem vara helt rätt, och förstod noll och intet när de skulle förklara situatioen.Det var genant att se och höra dessa kommunala tjänstemän med full rätt till kommunens bankkonto, hur de lättvindigt kunde utanordna medel i svindlande summor till byggnationer som de inte ens sett. Och det kunde ske utan kontroll! Inte ens från den politiska världen.

Och dessa tjänstemäns minnestatus verkade vara helt utslagen. Minnet vacklade så in den grad att de inte ens kunde minnas var de tillbringat sin senaste semester. De försökte hitta på något. Men egenintresset ljuger sällan.

Jag skall försöka skriva en blogg,men….! Det tar emot av nån konstig anledning. Jag vet att jag måste skriva ”platta saker” här. Inte tycka, inte säga, inte påstå något för då kan solksenet gå i moln. Och det vill jag inte riskera just nu. Nu må solen bestå och värmen och tön ta vid.

Varför har jag så smått ledsnat på bloggen? Och anar att det beror på att ett annat medium tagit sig an mig.Och då är det liksom att skriva ett gratis vykort till sina vänner i tid och otid.Jag säger så ”i tid och otid”för det är verkligen sant. Vi skriver och berättar varenda liten rörelse vi gör för varandra och alla bara ”gillar” gör ”tummen upp” och skriver svar med små kryptiska kommentarer. Kul och tidsödslande!

Nåväl, blogg har också varit bra och roligt när man känner sig skrivsugen. Men då måste formen vara på plats. Apropå skriva, så kan jag berätta att jag blev inbjuden till en skrivkurs i Umeå i helgen. Men jag avstod pga solen i Tärna. Så sant som det är sagt. Jag föredrog att åka skidor och snösolbada i en bäckravin med en gannväninna strax norr om Ruffevare. Vi låg där på varsitt renskinn strax invid en skoterled och inte en skoterkörande kotte såg oss. Ja, så kan en solig vårvinterdag tillbringas i Tärnafjällen. 

"Ha en bra dag"

Gonatt, jag säger så fast jag är klarvaken.

Jag har nämligen var på en stor och lång filmafton i Lycksele på Medborgarhuset. Har fått se storfilmer i 6 timmar i sträck, som Vargen, Hjordeliv, Kautokeinoupproret. Och alldeles gratis! 

Lycksele kommun har medverkat i en satsning för samiska näringsfrågor under samiska veckan med god medverkan av Lisa och Liecelott Omma. Och de bjöd på högklassigt ren -tilltugg och dryck i filmpauserna. Men vi var bara 7-8 personer som satt i salongen! Jag måste erkänna  att varje gång jag ser dessa prisade filmer, så ser jag dem med nya ögon,de blir liksom bara bättre och bättre med åren.Och jag upptäcker och hör sådant som jag inte såg vid premiärvisningen. Tackar! Och ångra er alla som inte tog detta gratistillfälle i akt!

Hej.

Ja äntligen, snart, är OS över.Sena kvällar och nätter framför TV:n sliter på ett och annat. Bl a hälsan lider, för man sitter, ligger snett, går planlöst hit och dit, tjoar och ropar och allt  i kampen för att vi skall  få se nästa svenska OS medalj. Kroppen tar storstryk, även halsen, till och med  för en TV -tittare!

Nu har vi så det räcker, så nu kan det gott vara slut. Sverige har fått och Storumans kommun har fått sitt genom Ferry och Anja! Tackar!!! Och allt detta har kunnat ske i dessa svinkalla tider.Idag till och med minus 21, igen.

Och jag har nu ålagt mig själv med ett visst fysiskt egenpåtaget plågande. Jag skall nämligen tvinga mig själv att skotta bort snömängden från taken.Jag skall verka i ett visst förebyggande syfte, förhindra att snömassorna utmynnar i något farligt takras inåt.Jag önksar mig själv nu lycka till och går ut i kylan.

Ja, så var det med det. Lovar tungt men håller tunt! Jag skulle ju inte bekymra mig för något, bara vara glad.Så var ju mitt nyårslöfte till mig själv.  Och på den åttonde dagen var det over.

Så här blev det. Jag har åkt  mot den livsfarliga kylan som finns i Tärna-.Hemavan. I oro och änglsan  för att kolla om hur huset skulle må. Skulle det finnas kvar efter snön som vräkt ner från ovan och rekordkylan som ihärdigt hållit  bygden i sitt skräckinjagande grepp? Skulle det finnas ström nog för huset eller skulle den ta slut?  Hade  vattnet frusit, hade luftvärmepumpen överansträngt sig och gett upp? Frågorna var många och svaren få.

Jag kunde inte hålla mig, så jag körde i ett jehu raka spåret hit upp till Tärnaby för att oroligt kolla och avhjälpa en eventuell  katastrof. Jag var inte ett dugg glad, bara orolig! 

Men idag har jag fått återfall och blivit Happy again! För allt är fixat.Kylan rådde inte på mig!  Som belöning för min onödiga oro så klättrade jag uppöver mot himlens höjder, på en stege. Hälsosamt, behövligt och glatt så skottades hus och förrådstaken  av mig personligen från meterdjup snö. Och i ett huj så kom en mycket duktig ung traktorchaufför och plogade bort allt snöelände från gårdsplanen.Tackar! Det har gått bra.Och det blev liksom varmare på köpet.

Dont´worry, be happy.Så hörde jag en sen sång igårkväll. Jag somnade nästan in med den och vaknade med det budskapet i mina  tidiga morgontankar, och därför skriver jag till er just nu.

För jag tänker på er ,och därmed  får detta bli min nyårshälsning till er, alla mina bloggläsande vänner, släktingar, nära, kära och bekanta. Om jag inte skickat er mina tidigare  nyårshälsningar så kommer de nu, lite sent men ändock inte desto mindre.

Jag tänker speciellt  på  några av er just nu i denna skrivandets stund. De av er som  under året fått ha  sorgen och saknaden efter sina kära som en närgången oväntad gäst.

Min barndoms och hembygds allra medmänskligaste bäste granne och samiska vän som jag nånsin haft, gick hastigt och oväntat  bort mitt i förberedelserna och inväntadet av sina barn och barn till julaftonsfirandet. Det var ett svårt besked att få från mina systrar på självaste julafton.

Jag tänker också på en annan "legend", en släkting från en grannsameby och min mammas hemsameby, som mitt i ett samtal med sitt livs käresta plötsligt lämnade jordelivet.

Bägge dessa två har på var sitt vis nära anknytning till mig och berör mig,  bla genom deras nära förhållningssätt till mina bortgågna föräldrar och därigenom naturligt och självklart till mig och min familj.. De har alltid och självklart funnits med i ord, tankar och handlignar under hela mitt hittills nuvarande liv.
Det jag nu skriver låter och är sorgligt. Och det känns stå i motsats till rubriken ”Don´t worry, be happy.” Men dessa som jag  just omnämt har blivit mina bästa exempel för bra liv, leverne och sorti.

Min rubrik känns rätt på ett annat sätt också. För det skall bli mitt lilla hemliga nyårslöfte som bara ni nu vet just nu. Jag kommer att  börja träna på  ”don´t worry,  be happy”, dvs jag skall inte oroa mig för framtiden, försöka leva här och nu och  inse att var sak har sin tid och stund just nu.Tror ni jag Lyckas? Försöka duger väl!

Fastän det är iskallt ute så tillönskar jag er alla mina varmaste Nyårshälsningar inför 2010.

Ja, så är det jul igen. Snart åtminstone. Julstöket har icke bekommet mig ett dugg, mer än att jag idag fått hembakade lussekatter av en granne. Som jag förstås skulle ha kvar till julafton. Men som jag fikade bort på vägen hem, hos släkt och vänner. De var himmelskt goda, så det gick inte motstå frestelsen. Näväl, "spela så roll" som min lillflicka Marja Kari alltid sa när hon var liten och nåt  hade gott på tok. Och så blev det med det här julbaket.

Så Släkt, Vänner och Bekanta det enda jag just nu kan bjuda er,är att tillönska er alla en God Jul!

Hej mina Vänner! Länge sen sist!

Jag börjar så, för jag gissar att det är mina vänner som läser mina bloggbrev. Men man kan ju inte vara helt säker förstås. Det kan finnas  nån som sitter och väntar med en räv bakom örat !!!  Och vill ge mig på skallen med sin fjällräviga listighet. Jag vill undvika detta i dessa influensotider och  bara skriva om lite platta ofarliga saker, typ lite hälsotips:

Och nu till verkligheten. Jag har varit sjuk länge och skulle behöva renovera  hälsan, motionen och orken. Ja, så känns det! Och Recepten finns ju. I ett antal hälso och träningstidskrifter med smärtguidning, där svaret på frågan är  – Har du ont i skallen,? Har du ont i nacken? Har du ont i muskler? Så Träna då !!!!- och du får träningsbonus.

Och vem vill inte ha lite bonus….i dessa så kallade kristider.  Och sen få tillbaka en intensiv givande vardag, det vill säga en ansträngning som är värd besväret helt enkelt

Men det  är inte bara tanken som räknas – utan Handlingen också.

Ha det!

Jag har fått möjligheten att vara barnskötare åt mitt barnbarn. En ynnest, men ack så slitig en sån dag  ändå kan vara. Just nu har jag lyckats få det lilla livet att vila, och då passar jag på att skriva till er. Vill ni ha mina bekännelser? På detta viset? Jag skall försöka ge er det bästa möjliga, men det kan bli vingligt och slarvigt skrivet, för jag måste snabba på!!! Just det, snabba på. Upplysningsvis kan jag nämna att mobiltelefonen har tystnat, för evigt kanske till och med, för jag fick  just i all hast rusa för att sätta stopp på oljudet i den, tappade den i golvet med batteri, simkort mm i en himla röra huller och buller. Men den blev tyst iallafall, och jag  förhindrade ett för tidigt uppvaknande. Och här sitter jag och myser i kvällsmörkret, fast klockan är ju bara fem…..

Lilla barnbarnet  vaknar med stort leende, och i den stunden känns det som ett stort privilegium beviljats just mig, denna dag. Men så ökar takten, till blixtens hastighet.Lilla flickebarnet har ju just lärt sig gå, långt och ofta ,hinner överallt, in i alla lådor,öppnar alla dörrar, blixtsnabbt till  TV-dosorna, mobiltelefonen,papper och tidningar rivs i sina beståndsdelar osv.  Trots att jag ofta motionerar så är min ork ingenting mot denna ettårings. Hon orkar och gör allt med ett leende! Hon till och med log när jag i utmattningens stund lurade henne  att vila ut i sin säng. Hon är snart vaken, så bäst att jag släcker ner nu, annars kan ett och annat "reaktorhaveri" uppstå om datorn står standby.Men jag undrar och skickar en välsignad  frågande tanke till alla dagbarnvårdare som  till vardags sköter om 10-15 barn åt gången. Hur hinner Ni med?