Jag har tillbringat en stund nu på morgonen med att delta i ett virituellt Amazing Race.
Saken var den att min assistent skulle gå och handla – frågan var bara om den relativt lilla ICA butiken hade öppet.
Några musklick skulle förstås fixa detta. ”Klicka här för att komma till vår hemsida” var budskapet och klickade gjorde jag. Det var då startskottet för Amazing Race inleddes. Det visade sig att jag skulle jaga via söta matsidor och förteckningar över varenda ICA butik i Sverige – och de är inte få. För att till slut nås av budskapet ”För öppettider, var vänlig kontakta butiken”…Va fan, det enda man brukar vilja veta är ju när de har öppet!!!
Vad mer ska jag gnälla på? Hmm, jag hittar inte så mycket. Mitt norrländska tungsinne har inte vaknat ännu. Ni vet, då man sitter på en stubbe och stirrar ut över en surmyr samtidigt som man svär sakta och innerligt…Mja, jag har faktiskt inte sett så mycket av det. Det är nästan så man kan tro att det är en myt. Jag vet att jag varit lite kritisk tidigare, men det är fasen så mycket bättre än för 15 år sedan. Och det är superviktigt att skilja på vanligt gnäll och saklig kritik då det gäller våra förutsättningar i norr.
Vad som gör mig förtvivlad oavsett var i landet det än sker, är då enskilda kommer i kläm. För några veckor sedan var det aktuellt med en liten flicka som hade en okänd sjukdom vars symptom var att hon slutade andas och måste masseras igång. Hörde det tyvärr bara ytterst fragmentariskt men Försäkringskassans beslut var att dra in hennes assistent. Jag gissar att det innebar att föräldrarna fick ta ansvaret dygnet runt. Det är sådant som får mitt blod att frysa. Det måste finnas en genetisk skillnad mellan de som fattar sådana beslut och oss andra. Och nu börjar vi snart överlastas och orkar inte riktigt reagera när människor far illa. Samtidigt vilar ett tungt ansvar på mitt parti, socialdemokraterna och deras medregerande partier, att återställa människovärdet efter regeringsskiftet. Det handlar inte så mycket om pengar som om människosyn.
Det ska bli kul att se vad Storuman gör av alla möjligheter som nu öppnar sig. En armbrytarmästare och en olympisk guldmedaljör. Som dessutom är gifta. Och både Heidi och Björn går ”genom rutan” på ett fantastiskt sätt. Det kan helt enkelt inte bli fel!
En gång i världen hade jag en vision om att jag skulle bryta mot Heidi Andersson på en Mikaelihelg i Vilhelmina. Och skriva om det. Men hon fick förhinder så vi har fortfarande ”obröute”.
Those were the days…faller ihop i en snyftande hög när jag minns en del 90-talsäventyr på Folkbladet.Hur jäkla många mil körde jag inte runt Vilhelmina kommun som kaninreporter en gång…Tanken var att det skulle bli ett uppslag som visar det hoppfulla(!) djurets potent(!igen…)ial. Det blev en tre-fyra artiklar och många mil. Men jag fick i alla fall lära mig att de parar sig lugnt och behärskat – inte som kaniner!!!
Senaste kommentarerna