Ja, nu får assistenterna byta ut bilar, cyklar och allt de använder för att förflytta sig. Under en vecka är det kvast som gäller. Jag trivs med de traditionella med tvåliters kaffepetter i koppar men jag tror att de yngre tjejerna nog föredrar en pimpad hiphop variant med lila ljusdioder på rad. Tja, smaken är ju delad.

Och maken som den kvinnliga bigamisten sa. Appropå "sa" undrar jag precis nu vad jag egentligen säger. För trots att jag använder bara ett finger ät texten långt före tanken. Lätt gjort i mitt fall.

Kvastar var det ju! Jag vill i vart fall undvika den förfärliga olycka som inträffade förra året i fjällen när en kärring störtade på grund av dålig risbalans och som vännen M informerade om. Där hade inget bälte hjälpt, vare sig Orions- eller kyskhets…

Jag är mitt i påsken trots att det är vanlig arbetsdag idag. Och det tillståndet har varat sedan igår, av någon anledning.

Förr var i alla fall påsklördagen en minst sagt full dag som lokalredaktör på Folkbladet. Jag skulle  skriva om Gittssjönappet, en i sig helt fantastisk tillställning. MEN för min del var det att kliva upp 05.00, åka bil en sju-åtta mil, för att sedan möta arrangörerna där vägen går över Granlifjället. De lärde sig snabbt hur dåligt jag var utrustad och klädde mig med medhavda mössor och handskar, för att sedan lasta mig tillsammans med all utrustning på en skoter eller kälke för ytterligare nån timmes resa mot Gittssjön. Sedan en bra stund innan startskottet gick, skriva och fota några timmar, och sedan då alla vände hem vänta tills allt var nedplockat för att bli hemfraktad. Sedan 4-5 mil i bil till redaktionen, skriva, framkalla, kopiera, telefota…

Bilden av glassarreportern som dimper ner en halvtimme med helikopter och jobbar undan reportaget  kändes väldigt avlägsen, det kan både jag och min kusin som då jobbade på den här tidningen och ofta var på Gittssjön intyga…

Han hade ju i alla fall egen skoteroch sparade många timmar på det.

Allt det här tror jag nog redaktörerna här i Umeå var lyckligt omedvetna om eller förträngde.

Glesbygdsjournalistik har sina egna villkor, och på ålderns höst ska jag med kusinens hjälp – han har typ 25 år mer erfarenhet än mig – skriva om detta tror jag. Men å andra sidan kanske jag glömt det mesta då…

Glad Påsk!!!

Från början hade jag tänkt dra på lite i den här bloggen. Berätta att Björklöven köpts av  SCA, dock under förutsättning att de byter namn till Tallbarrens Ice Glajders och att det hädanefter bara får serveras träsprit i den VIP-restaurang jag inte ens vet om den finns. Och lite sånt, men sen sansade jag mig och insåg att det nog är bäst att vara försiktig att skämta om sport och idrott. För det är ju för ett fåtal så himla allvarligt. Vissa kan jag förstå om de inte skrattar glatt i tävlingens stund. Det kan gälla sådana som storlöparen Dan Waern som jag sprang(!) på i Dorotea under ett tidningsreportage. En mycket trevlig herre men jag fick en känsla av att det inte är bara slumpen som gör att han har en flaska svett utställd på idrottsmuséet.

Ralf Edström var en gladare gamäng där vi samtalade i solen bakom Folkets Hus i Ormsjö. Han trodde stenhårt på att GIF Sundsvall skulle slå in det Norrlandsfönster som då var stängt i toppfotbollen, och fick helt rätt i det.

Idrottsmän och kvinnor är i allmänhet trevliga intervjupersoner, bara de fått hämta andan lite. En av favoriterna är Lars-Gunnar Skoog som i likhet med min kusin Anders bara verkar bli gladare ju motigare förhållandena är. En bra reklam för sin sport och det gäller dem båda. Anders är gångare i grunden men gillar både simmning, och då gärna i Vansbro, och löpning. En cykeltur eller en sväng med ett par välvallade skidor är inte fel om en Svensk Klassiker eller en kaffekopp lurar runt hörnet.

Oj, var drog det här iväg! Timmen är sen, jag har träning i morgon dock av det mer anspråkslösa slaget. Jag konstaterar att jag brutit mot journalistikens mest grundläggande regler genom att helt tappa vinkeln…

Sedan håller jag tummarna för en god vän som lägger sig på operationsbordet i morgon. Det är bara en tidsfråga innan vi krigar om mästerskapstiteln i TP igen…

Gonatt!!!

Jag hörde nyss med ena örat hur de diskuterade det förfärliga som hänt i Bjästa i TV. Till stor del handlar det ju om hur den här flickan hängts ut i olika sociala medier, främst Facebook.

Det är skrämmande men egentligen inte förvånande. För under ytan i vårt ganska snälla samhälle med grannträffar, städdagar i kvarteret och vi hjälper varandra-anda bubblar en sumpmark av outredda känslor och konflikter hos en del. Det handlar nog bara om några procent men de är desto flitigare. Det är de som skriver de totalt osakliga kommentarerna till tidningsartiklar som tar upp heta ämnen. Slå ihjäl, kasta ut och fängsla brukar vara tacksamma teman. Och de hakar givetvis gärna på ett rykte om en ung kvinna som enligt vad som påstås försöker få en verklig good guy fälld för våldtäkt.

Det här är givetvis totalt oacceptabelt men kanske på ett plan av terapeutiskt värde? När de med darrande händer och svettig panna slår av datorn efter att ha vräkt ur sig fem kilo blandat hat kanske det innebär att de avreagerat och därmed avhändat sig lite från det stadium då det inneboende illamåendet förvandlas till fysiskt våld som drabbar någon i deras närhet?

Det var en riktigt, riktigt bra dag igår. Hm, snacka om halsbrytande kovändning, en thats life

Jag och Nicole åt påskriktig lax efter att jag som vanligt då hon jobbar bara hunnit läsa halva morgontidningen. Vi löser ju världsproblem, och det tar tid!

På eftermiddagen dök hennes fästman upp efter jobbet varefter vi konsumerade nåt avsnitt av Nip/Tuck och i samma veva anlände Lady X, fullastadmed godsaker bland annat köttfärs från den avlidna Ko Anna, ett djur som levt ett harmoniskt och riktigt liv. Och hur ofta vet vi nutidsmänniskor vad maten vi äter hette som levande:)?

Så vi mumsade i oss en smarrig Ko Anna paté innan Ladyn, med sött barnbarn på armen ilade vidare…

Sen softade jag och Britt som avlöst Nicole framför TVn resten av kvällen. En trevlig lördag, helt enkelt!

…lite grann.

Rent hypotetiskt kunde vi tänka oss att det fanns en övergripande lagformulering som var formulerad ungefär så här: "Om ett beslut slår så hårt mot en enskild att det är orimligt och åstadkommer för stort mänskligt lidande, har jag rätt att inte genomföra beslutet".

Bakgrunden är att alla utan urskiljning stöder sig på hur lagen är formulerad och på sin plikt att följa den i minsta detalj när någon cancersjuk tvingas jobba, någon småbarnsförälder som nyss sett sitt barn dö förväntas anmäla sig på arbetsförmedlingen eller andra vansinnigheter.

I min goda världsbild upphör sådana här vansinnen att existera med den nya formuleringen. Men i min onda världsbild inträffar ingen större skillnad.

 Jag är rädd, måste jag erkänna. För fallen staplas på varandra. Finns det en grupp människor, som dessutom olyckligtvis fått beslutsmakt, som älskar att vrida om kniven ett extra varv???

Det var lite kul då vi kom från Lycksele precis när pendlarna åkte hem. Bil efter bil efter bil efter bil…med en gubbe i varje.

– De flesta bor ju i Vännäs så det är ju inte så långt emellan dem, funderade C.

Så visst borde det gå att i alla fall i viss utsträckning samordna resorna. Ibland i alla fall

Jag satsar gärna på kvalitet i stället för transport. Om jag var vid full vigör åkte jag utan problem  till jobbet med tre andra i en golf om jag fick några kvalitetsmil i en amerikanare på helgen. Sist var väl fem år sedan då vi åkte på raggarfest i Svenssons rödvita Impala 59. Hihi… och jag minns längre tillbaka då A åkte vinrödmetallic Cadillac Coupe de Ville 1959 då folk kastade sig framför bilen och kysste kylaren då vi var ute med den då ovanliga drömjänkaren.

Och då vi var i Göteborg.

Efter en festkväll gjorde vi sällskap med några grabbar upp till campingen. Utanför stod en grymt läcker Mercury -51 som figurerat i all motorpress under våren. Som den motorintresserade och ordkarge norrlänning jag är föll jag i trans och började hylla bilens fantastiska egenskaper för stockholmarna.

-Ja, det er en sjysst kerra, sa då den ene och tog upp nycklarna och låste upp den…

Det var samma resa då jag legitimerade mig för att köpa tre liter mjölk men det är en helt annan historia.

Trevlig helg – med eller utan jänkare…

Ja, då har jag andats inlandsluft i tre dagar. Och fått en stor portion häpnadsväckande fakta! Som jag dock reserverar till min framtida politikblogg.

Lycksele andades som vanligt – avsett hur det verkligen är, det vet jag inte – full fart framåt och optimism. I alla fall i trakterna av Ansia där vi höll till. Mycket folk i rörelse i anläggningen  där det byggs friskt. Bra. Det är ett klimat man väntar sig i ett regionalt centrum av Lyckseles karaktär. En av våra föreläsare hade fått ett "Vilken tur du har" eller nåt i den stilen på Facebook när hon berättade att hon var där.

Förresten är det helt facinerande vilken betalgris man måste vara i det här samhället. Gick för skojs skull igenom det jag egeentligen skulle behöva göra med min bil. Typ två nya sommardäck, byta framruta, lackrekonditionera, fixa det de påpekade på 3000-milaservicen. Det blir säkert ett femsiffrigt belopp och ändå syns praktiskt taget inget.

Samtidigt är det viktigt att ha en någotsånär bra och bekväm bil då andra ska köra och man är hänvisad till rullstol. Det är inte bara en gång jag fått höra att nu får jag väl mer eller mindre en ny Chrysler Voager om jag pekar men verkligheten är långt därifrån. Om du tjänar nästan inget, max 160 000  har du möjlighet till ett stöd på 40 000 bättre än så blir det inte…

Allt enligt info tryck i juni förra året.

Hörde nyss  att Monika-projektet konstaterat att vi blir fetare och ohälsosammare.Det är givetvis fakta som ska redovisas. Men jag är helt övertygad om att inte bara en genetiskt eller på annat sätt slumpvis varande magerskank som såg inslaget klappade sig på magen med ett belåtet flin. Det är frågan hur vi bryter skuldmönstret då det gäller övervikt.

Den som utan egen medverkan råkar vara smal får ju en självförtroendekick och det är jättebra. Så länge den inte är kopplad till ett negativt hackande på de överviktiga!

Idag tror jag att jag ska ta emot någon typ av utmärkelse. Återkommer med rapport!

Ja, i eftermiddag drar jag och C till Lycksele. Tre dagars facklig politisk utbildning. Omdiskuterat av en del.

Men motåndarlaget i Alliansen har aldrig gjort annat än att försöka försvåra det fackliga arbetet, och får fett med stålar från sina beställare alltså arbetsgivarna och deras organisationer. Sossarna startades av facket för att få en möjlighet att påverka mer via politiken. Så det så!

Samtidigt är det jätteviktigt att sossarna lever upp till de förväntningar människor har rätt att ställa på oss.

Varning – nu kommer ännu en fånig anekdot.

Då jag låg på sjukhus 2006, strax efter valsegern för borgarna ringde en kompis som har sina sympatier i det lägret. Han berättade att nu hade husläkaren ringt upp och frågat om han hade något vårdbehov. Och såg det som ett tecken på att en ny och bättre tid hade börjat.

-Jo, svarade jag. Nog har jag märkt att borgarna fått makten. Som i ett trollslag försvann ägget man brukade få på morgonen…

Samtidigt igen är det jätteviktigt att vi inte bildar en intern tyckasyndomoss klubb i mitt parti. Vi måste övertyga om att vi visar på den bästa vägen för de flesta via argument.

Oh shit, den här skulle väl egentligen in under politiska bloggar medjag lovar bättra mig.

Men alltså – mot "Lappstockholmia" och Ansia. Som f ö är ett eldfarligt ställe. Bortsett från alla vanliga bränder höll jag på att bränna ner stugan sist vi var där. See you thursday!!!

Livskvalité kan vi få på flera sätt i vårt rätt välbeställda samhälle.

Jag fick ägg med gulare gula igår när S hade varit och handlat. Ger soligare frukostar och dessutom lite antioxidtanter. Ja jag vet att det heter antioxidanter. Men jag kan inte hjälpa att jag ser äldre damer som tar bort rost för min inre syn när jag hör ordet. Antioxidtanter, alltså…

Kvalité var det också att äta J:s kvarlämnade farfalle med bacon till lunch. Äntligen en pasta som blir al dente på utsatt tid.

Och när det är Körslaget i kväll får jag hoppas att Ralf Gyllenhammar, som till vardags sjunger i Mustach är med.

Kvalité var att njuta av Torson och Ronny Eriksson på You Tube alldeles nyss.

Och inte minst att spola upp ett stort glas av vårt kalla och goda umevatten.

Jag sitter här i gryningen och gluttar ut genom fönstret. En och annan morgontidig bil och cyklist passerar på Storgatan. Någonstans i mitt undermedvetna gnager en tanke. Är jag en representant för det som traditionalisterna kallar kulturskymning? Hur då? Jag ska förklara: På mitt nattduksbord får gärna till exempel en Stephen King-bok ligga. En gång försökte jag läsa en hyllad Nobel-pristagare. Tyvärr var det bara ett förvirrat trams. Eller så var det tänkt att göra som med "Mannen från Leukas" som en lumparkompis varmt rekommenderade. – Den kan du analysera i månader, sa han lyckligt.  Inte riktigt i min smak.

Nästan de enda sångtexter jag kan återge är främst Eddie Meduzas, eller Errold Norstedt som jag tror han egentligen hette.

"Punkjävlar" (som jag f ö hörde på You Tube i går i kanonversioner med flera andra artister), "Gasen i botten" och givetvis inte minst klassikern "Mera brännvin". På nåt vis får man ta det för vad det är. Han var väl själv en tydlig markering att det inte funkar i verkligheten då han dog, runt 50 år gammal, efter många år av grava alkoholproblem.

Och så sjunger jag förstås en trave Beach Boyslåtar, bilåkarnas band, bland annat.

Ja, jag gillar ju bilar. Förlåt. Släpa ut mig på gården och boxa mig på nosen.

Men jag kan fortfarande flumma in i smådetaljer runt en list eller fena och jag vet saker som vilken grupp som egentligen köpte Chrysler La Femme i mitten av 50-talet som var tänkt som shoppingbil för förortsfruar. Och njöt i fulla drag när Classic Motor hade ett stort reportage om en Ford Granada.

Sånt som ingen annan bryr sig om alltså…Ja, det skulle väl vara Micke, min jobbarkompis som nog vet mer om bland annat Ford Granada än de flesta här i världen, och några till. Men många är vi inte…

Och även om många kulturellt djuplodande personer vill innefatta även såna här saker i kulturbegreppet, känns det ibland lite som en läpparnas bekännelse.

Det vore bra om vi kunde mötas oftare tror jag. Särskilt i ljuset av Kulturhuvudstadsåret.

Om ni går på en bilträff och försöker absorbera stämmningen så provar jag en föreställning på Norrlandsoperan, ok???

Jag sitter här halsex på morgonen och flinar brett. Precis när jag bestämt mitt bloggämne och ska börja skriva visar det sig att jag fått en kommentar från en kompis som var inblandad i just den händelse jag skulle skriva om.

Dessutom tror jag vi hörde av varandra senast 2006, så det är en lustig slump…

Anyhow befann vi oss en gång i världen i Gränna och regnet vräkte ner. Jag och Sören och Klas (som de faktiskt verkligen heter) var ute på en av många bildelarjagarresor. De innebar låånga körpass med Sören bakom ratten, konsumerande litervis med termoskaffe. Det innebar även att jag hade förmånen att träffa många namn i branschen. Och inte minst innebar det en viss sympati för människor som ville förflytta sig men saknade bil. I alla fall den här gången.

Vi var alltså på väg ur stan med Sveriges enda polgagrisrandiga Minut när vi plockade upp två unga damer. Minst sagt ruggigt och dessutom mörkt och regnigt.

Sörens röda Volvo var inte riktigt laglig eftersom han lånat ut justeringsanordningen till ljusen åt en kille som skulle besikta en van. I glesbygden hjälper man varandra, ni vet… Flickorna skulle bara åka några kilometer upp på stora vägen men vi hade inte åkt långt då vi mötte en polisbil.

– Jävlar, polisen, bara dom inte stoppar oss mumlade Sören bakom ratten och även jag och Klas blev oroliga med tanke på att lysena var minst sagt bländande. Och förmodligen noterade tjejerna denna oro.

Hursomhelst släppte vi av dem, forsatte några mil, och parkerade i en grusgrop för att konsumera en bunt kalla grillkorvar och sedan knöka ihop oss och sova. Sören på tvären i framsätet och jag och Klas delade på lastutrymmet i 145:an.

På morgonen hade regnstrilandet gett med sig. Sören knäppte igång radion och lokalnyheterna.

"Ett brutalt rån förövades i går kväll mot Gyllene Uttern i Gränna. Förövarna var tre yngre, beväpnade män. De försvann från platsen i en röd kombibil…"

OM nu liftartjejerna hörde på radio. Och OM de la ihop två och två…skulle det inte förvåna mig om de trodde att de fått lift just med rånarna.

Men vi var faktiskt väldigt laglydiga grabbar.

En gång bröt vi dock fartgränsen med råge.

Det var när vi blåste om en vass Porsche nånstans i skogarna, efter lång planering. Vi såg aldrig till den mera. Förmodligen skrattade föraren så han körde av vägen sedan han passerats av en vällastad och välnött gammvolvo med massor av mil på mätaren.

Det är fredag idag vet ni. Gör nåt bra av dagen. Själv ska jag på Dragonen och träna…

Ursäkta svengelskan. Men efter ingående diskussioner och tillämpande av sunt förnuft  från alla parter är jag fortfarande körkortsinnehavare.

Nu pratar vi om något annat. Men inte förrän i nästa blogg. Nu ska jag fika…